Publicerad den av Gustaf · 5 kommentarer

The Treatment of Stuttering

Bland vissa mer regelbundna bloggare är det vanligt att blogga om böcker man läser. Inte bara när man läst dem, utan medan man läser dem, kapitel för kapitel. Själv följde jag sporadiskt biologen John Whitfields genomgång av Charles Darwins berömda bok Om arternas uppkomst, boken som lade grunden för biologin som vetenskap. Vad skulle kunna vara en motsvarande bok om stamningsbehandling? Kanske The Treatment of Stuttering av Charles van Riper?

Charles Van Riper är stamningsbehandlingens nestor. Han har haft ett enormt inflytande på behandlingen både i sitt hemland USA och i många andra länder, inte minst i Sverige. Som författare gav han ut flera böcker, varav åtminstone två är ständigt citerade klassiker. En av dem är The Treatment of Stuttering från 1973.

Man ska vara försiktig med gammal facklitteratur, men ärligt talat har det inte hänt så mycket på området behandlingsmetoder för stamning. Det finns bättre orsaksteorier idag, men det går fortfarande inte att bygga någon behandling på dem. All behandling är fortfarande indirekt och samma metoder man har tillgång till idag fanns redan för hundra år sedan, om än i andra kombinationer och med andra teorier bakom. Nya behandlingsmetoder visar sig nästan alltid vara gammal skåpmat i ny förpackning. Eller som Van Riper själv uttrycker det:

Each new generation of therapists seems to have to rediscover the same old methods, alter them slightly, give them a new rationale, and then apply them to a new crop of stutterers.

Målet med The Treatment of Stuttering var att skriva en bok som satte stopp för denna rundgång genom att samla och presentera all tidigare behandling mot stamning och sedan skilja agnarna från vetet. Det är en enorm uppgift och mig veterligt finns det ingen som givit sig på den lika grundligt. När boken skrevs var Van Riper redan professor emeritus efter en lång karriär som logoped. En annan självklar merit var förstås hans egen stamning.

Van Riper erkänner inledningsvis att det är svårt att ge några definitiva besked om vad som faktiskt hjälper mot stamning. Trots detta presenterar han i den andra halvan av boken en egen metod, som kallas stuttering modification therapy, som använts flitigt av logopeder här i Sverige.

Jag tror att en bok som denna kan ge en överblick och referensram mot vilken man kan utvärdera olika behandlingar. Även om man inte kan vara kategorisk om vad som hjälper mot stamning, kan man åtminstone säga vad som förmodligen inte hjälper. I väntan på den dag då moderna orsaksteorier om stamning blir relevanta för behandling är de metoder som presenteras i The Treatment of Stuttering vad som står till buds.

I nästa inlägg i den här serien kommer jag att presentera bokens första kapitel, som har titeln Suggestion, Distraction, and Persuation Therapies.

Publicerad den av Gustaf · 8 kommentarer

Bejaka flytet!

I McGuireprogrammet lär man sig en andnings- och talteknik som på alla punkter är motsatsen till att hålla tillbaka. Man håller ögonkontakt, man andas djupt och snabbt, man pratar bestämt med en djup och stark röst, och man säger precis det man tänkt säga utan omsvep. Andningen, som till en början är överdrivet kraftfull och mekanisk, har effekten att svåra ord blir lättare. För de allra flesta som lär sig tekniken på våra kurser är det en fantastisk frihetskänsla att finna att tekniken hjälper dem, att de kan gå in i nästan vilken situation som helst och säga vad som helst.

Svårigheten (som i all stamningsbehandling) är att behålla framstegen. McGuireprogrammet erbjuder visserligen mer stöd efter behandlingen än någon annan behandling jag känner till, men det är ändå alltid en prövning att konfronteras med vardagen efter kursen. Jag har träffat många i programmet som gjort den långa resan från blyga stammare till sociala vilddjur, men i skuggan av dessa finns det många som går på kurs efter kurs utan att bli bättre mellan kurserna.

Inom programmet diskuteras dessa problem öppet. På kursen i Stockholm i våras hade vi en hel session för de erfarna medlemmarna där ämnet var just hur man behåller det flyt man arbetar upp på kurserna. Jag själv har blivit allt mer övertygad om att jag helt enkelt inte kan; att det är ett lönlöst livstidsprojekt att försöka lära sig andas och prata från grunden igen.

Kanske är min strävan inte bara lönlös, utan också onödig. På området talteknik för stammare kan man urskilja två skolor. Den ena säger ”Ut med allt det gamla! Gör om och gör rätt! Lär dig prata från grunden!” Den andra skolan säger ”Arbeta inte med talet utan med stamningen! Behåll ditt naturliga tal och lär dig stamma på ett sätt som inte hindrar dig.”

McGuireprogrammet hör till den första, mer radikala skolan. Vi lär oss att andas med bröstmusklerna (som antas vara mindre kopplade till stamningen) och vi lär oss att koordinera den nya andningen med talet på ett långsamt och mekaniskt sätt. Vi lär oss att prata på detta sätt hela tiden, i alla situationer. Vi undertrycker därmed vårt naturliga tal, även när det fungerar. Att tala med teknik anses vara bra, även när tekniken inte fungerar. Att tala utan teknik är dåligt, även när det fungerar bra.

En talteknik man bara använder när man behöver den anses i McGuireprogrammet vara en orealistisk idé. Det går inte att växla mellan två sätt prata, om man samtidigt strävar efter att ersätta det enda med det andra. Så länge man slarvar med tekniken i vissa situationer kommer man aldrig att kunna automatisera det nya sättet att prata. Och så långt tror jag man har rätt.

Vad jag inte tror på är min egen förmåga att upprätthålla ett nytt sätt att andas och prata i alla situationer, månad efter månad, år efter år. Det är en ständig kamp – en kamp som jag hittills förlorat varje gång jag gått in i den.

En annan sak jag vänder mig emot i det radikala synsättet är att det skulle vara fel att använda sitt naturliga sätt att andas och prata. Jag vill inte känna dåligt samvete för att jag borde använt tekniken när allt flöt på bra, när jag för en gångs skull kunde vara spontan och naturlig. Jag vill bejaka flytet när jag har det.

Båda mina invändningar leder mig mot ett mer pragmatiskt synsätt inom talteknik, som i korthet handlar om att ”lära sig stamma” istället för att lära sig prata på nytt. Detta synsätt är också det rådande bland en stor majoritet av logopeder.

Men även detta synsätt kan gå till överdrift. Det är inte bra att fokusera enbart på stamningen, för stamningen är sällan den enda svaga länken i kommunikationen. Jag har ibland dålig ögonkontakt, pratar ofta dämpat, utan ordentlig fonation, har ofta stel kroppshållning, sitter ofta tyst i diskussioner eftersom jag har för stora krav på innehållet i det jag säger — allt detta är delar i mitt stamningspåverkade talbeteende. När jag förbättrar olika aspekter på vältalighet förbättras också mina förutsättningar för ett flytande tal. Alltså, för att lära sig stamma bättre är det bra att lära sig tala bättre!

Men går det verkligen att ”lära sig stamma” till den grad att man kan säga vad man vill i alla situationer? Stamning är ju per definition ofrivillig och okontrollerad. Går det då verkligen att lära sig hantera stamningen när den kommer? Själv hamnar jag i situationer varje dag där jag känner en total maktlöshet inför stamningen, trots mina ”30 år i branchen”.

Om det går att lära sig att lösa upp stamningsblockeringar, tror jag också det skulle vara möjligt att förverkliga en talteknik som bara behöver användas vid behov. Det skulle vara en mer realistisk väg för mig själv, och kanske många andra. Att ständigt försöka undertrycka mitt naturliga tal och införa ett konstlat sätt att andas på, ser jag i alla fall inte längre som en framkomlig väg.

Publicerad den av Gustaf · 3 kommentarer

Erfarenheter av DAF

En så kallad School DAF från Casa Futura Technologies.

Det har länge varit känt att vi stammare stammar mindre när vi hör oss själva med en liten fördröjning. Delayed Auditory Feedback (fördröjd hörselåterkoppling) kallas det, eller DAF kort och gott. En förklaring till fenomenet är att fördröjningen gör det lättare att prata långsammare – åtminstone om man medvetet synkroniserar sin röst efter den fördröjda hörselåterkopplingen. Användning av långsamt tal är förmodligen den mest etablerade och accepterade delen i all talträning mot stamning.

Jag har alltid varit skeptisk mot DAF-apparater, av samma anledning jag är skeptisk mot mediciner mot stamning. Det känns fel att göra sig beroende av ett hjälpmedel, när jag vet att det finns många som lyckats utan. Men jag har med tiden ändrat åsikt, åtminstone om tekniska hjälpmedel som DAF.

Tiden var helt rätt när jag för ett par veckor sedan fick låna en DAF-apparat av en kompis. Redan någon vecka innan hade jag börjat röna framsteg med ett långsammare tal, och tanken var att DAF-apparaten skulle hjälpa mig att praktisera det långsammare talet även i svårare situationer.

För mig har alltid jobbet erbjudit de svåraste talsituationerna. Jag har aldrig, ens under mina bästa perioder i McGuire känt mig så bekväm med mitt tal att jag inte undvikit talsituationer på jobbet. Det har i perioder varit extremt ordfattigt från min sida, trots att jag vet att det på sikt påverkar mina karriärmöjligheter. Jag har många kundmöten. Lyckligtvis är jag sällan ensam representant för företaget och kan hålla en låg profil, men även där känner jag ibland att kunden ifrågasätter min kompetens, för att jag säger för lite, eller inte får fram det jag vill säga.

Det går inte att ha någon längre framgång med en stamningsbehandling om det fortfarande finns miljöer i ens vardag, eller personer i ens närhet med vilka talet fortfarande inte fungerar. Självförtroendet ökar bara om talet fungerar så väl att man känner att man talmässigt klarar alla situationer man normalt ställs inför. För mig har situationerna på jobbet inte kunnat hanteras enbart med hjälp av talteknik. Kanske behöver jag också ett teknisk hjälpmedel som DAF, för att kunna komma över svårigheterna med att prata på jobbet?

Jag har nu haft apparaten i ett par veckor. Första dagen visade jag upp den för några av mina kollegor, och kände genast att jag hade större kontroll över talet än någonsin tidigare med samma personer. Samma eftermiddag pratade jag med min närmaste chef, en person som jag stundtals har extremt svårt att prata med. Även det samtalet flöt på bättre än någonsin tidigare. Sedan dess har jag haft flera liknande erfarenheter med andra personer i min närhet.

Det finns fortfarande situationer på jobbet där inte ens DAF-apparaten fungerar. Kundmöten är ett exempel, men även i dessa fall märker jag en viss effekt. Att överhuvudtaget våga ta ordet och få något meningsfullt sagt i ett kundmöte med ett tiotal personer är en seger.

Största svårigheten är nog att komma över känslan att det tempomässigt monotona tal apparaten ger är mer avvikande än stamningen. Att prata med DAF-apparat kräver samma mod som att använda frivillig stamning. Det låter avvikande och det tar tid, men det gör också stamning. Skillnaden är att jag i fler situationer än tidigare vågar säga saker, för att jag vet att jag kommer att kunna få fram det.

Jag tror att apparaten hjälper mig på fler sätt än att sänka talhastigheten. Fördröjningen skapar illusionen av körläsning, vilket också visat sig ha effekt på stamning. Hörluren i örat gör att jag har lättare att höra när jag använder en bra röst, det vill säga en röst med ordentlig fonation. Det långsammare talet ger mig tid att fokusera på att artikulera rätt.

Nu återstår bara att se om effekten håller i sig.

Publicerad den av Gustaf

Stockholms stamningsförenings nya hemsida

I våras fick medlemsföreningarna ett påbud från förbundet om att varje förening skulle ha sin egen hemsida. Jag välkomnade beskedet och såg det som ett tillfälle att byta ut den bedrövliga sida vi haft, och ersätta den med ett modernt bloggsystem som är tillräckligt lättarbetat för att alla i styrelsen ska kunna gå in och uppdatera. Idealet för mig som webbansvarig är nämligen att hemsidan ska uppdateras av andra. Det är ju bara onödig tidsspillan om varje uppdatering måste gå via mig.

Jag valde som vanligt WordPress som bloggsystem och hittade ett trevligt grön-svart tema som jag modifierade något för att passa syftet. Efter många kvällar är nu Stockholms stamningsförenings nya hemsida klar. Domännamnet blev stammardu.se.

På hemsidan kan man hitta det mesta som fanns tidigare, men ambitionen är förstås också att hålla den uppdaterad med det senaste. Vi har till och med diskuterat att inte bara rapportera vad som händer, utan att skriva mer personliga inlägg på framsidan. Föreningen är ju trots allt vi i styrelsen. De andra 90 ser vi aldrig röken av.

Publicerad den av Gustaf · 3 kommentarer

Minnet av stamning

Jag andades med djupa, regelbundna andetag medan Roy mittemot förklarade hur man gradvis tar kontroll över sin stamning. Det var min första McGuire-kurs, men ämnet vi pratade om låg helt utanför kursboken. Roys välvilliga råd till mig är en av de saker jag minns bäst från min första kurs. Jag minns hur hans händer målade upp en bild av två staplar i luften framför mig:

  • en hög stapel för alla de situationer då jag förlorat kontrollen över talet och lagrat in stamningen som ett minne av förlägenhet, frustration eller hopplöshet.
  • en betydligt lägre stapel för de talsituationer som jag minns som tillfredsställande eller rentav lustfyllda.

Typ så här:

Minnet av stamning dominerar.

Staplarna symboliserar talsituationer som vi minns endera som negativa eller positiva. Det är alltså inte den faktiska graden av stamning och talflyt som illustreras, utan det inlagrade minnet av stamning och talflyt. De flesta som stammar har lärt sig att associera vissa ljud, ord eller situationer med stamning. Vi kan alla peka på situationer då minnet av stamning har avgjort om vi stammat eller inte. Och vi har nog alla lekt med tanken att om vi bara kunde glömma bort att vi stammar, så skulle vi nog prata som andra!

Men tyvärr påminns vi ju om stamningen varje dag. Dessutom utlöser den negativa känslor som vi av naturliga skäl vill undvika. Det är lätt att glömma en händelse om den inte påverkar oss, men känslan av att förlora kontrollen över talet när man ska säga något är väldigt obehaglig, hur många gånger man än upplever den. Alla situationer då vi inte kunnat säga vad vi velat, på det sätt vi velat, sparas automatiskt i vårt minne och plockas fram i medvetandet i liknande situationer i framtiden. Det är en naturlig skyddsmekanism som utlöser för att göra oss vaksamma på en potentiellt farlig situation. Ironiskt nog är det ju alls bra att varje gång man ska säga något viktigt påminnas om mängder av tidigare situationer då man stammat.

Det här är skälet till att jag inte tror på metoder som utgår helt från att förändra attityden till stamningen. Mina negativa tankar bygger på obestridlig erfarenhet av tidigare misslyckanden och triggas automatiskt i situationer där jag tidigare stammat. Det går inte att glömma bort tankarna på stamning, eller låtsas som att de inte finns. Det enda sättet är att gradvis bryta ner dem genom att utmana dagens sanningar om vad man kan och inte kan: kort sagt att se sig själv lyckas i situationer där man tidigare misslyckats.

Det är här staplarna kommer in. Målet för en hållbar stamningsbehandling bör vara att öka andelen positiva erfarenheter av att prata, samtidigt som man försöker minimera effekten av negativa erfarenheter. Ingenting kan vara mer övertygande än vår egen upplevda verklighet (vare sig den är positiv eller negativ). När vi själva upplever att vi kan behålla kontrollen över talet i en svår situation förändras vår självbild. Den är den känslan som bryter ner stamningen. Den är den känslan man ska samla på och försöka uppleva så ofta som möjligt.

Tyvärr är det ofta motsatsen som händer istället. Varje gång jag försöker prata får jag bekräftat att jag inte kan. Den är den känslan som befäster stamningen, som håller oss kvar i eländet.

Men anta att jag genom att använda en talteknik får en ökad kontroll över mitt tal. Effekten är visserligen temporär, men den räcker för att inleda en positiv spiral. Jag börjar prata mer på jobbet, ringa mer samtal, vågar vara mer social. I de flesta situationer känner jag att jag behåller kontrollen över talet. Vad händer då med sanningen att jag inte kan prata? Sanningen förändras. Inte för att jag intalar mig att jag har förändrats, utan för att jag faktiskt har förändrats. Så här kan det se ut efter en tid:

Jämnvikt mellan bra och dåliga erfarenheter.

Här ser det jämt ut, men det är knappast något jämnviktsläge. De gamla tankarna finns kvar och påverkar mig fortfarande. Jag har precis lika stor anledning att hålla fast vid tron på min oförmåga att prata, som tron på min nyvunna förmåga. Samma känsla av osäkerhet kan fortfarande infinna sig innan jag går in i talsituationer. Minsta problem kan utlösa förvirring och paralysera mig då min gamla verklighet ställs mot den nya.

Det sägs att om två vanor är lika starka vinner den vana man haft längst. Frågan är om tankevanor fungerar på samma sätt. Det skulle innebära att den röda stapeln gradvis återfår dominansen om jag slutar göra framsteg när staplarna är lika höga. Hjärnforskare brukar dock framhäva hjärnans plasticitet, alltså dess förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Nya intryck anses ha större påverkan på våra tankar och känslor än tidigare intryck. Det talar istället för att den gröna stapeln borde växa. Min och andras erfarenheten från stamningsbehandling är dock att de negativa tankarna inte förändras lika snabbt som talet. Man tänker fortfarande på stamning trots att man inte längre stammar. Tendensen är att den röda stapeln växer.

Det är skälet till att jag inte tror på metoder som utgår helt från talteknik. Man behöver taltekniken för att komma igång, men om man inte samtidigt arbetar på sina attityder om vad som är möjligt – genom att pressa sig att göra saker man tidigare undvikit – blir framstegen endast temporära.

Men låt säga att jag förstått allt det här när staplarna är lika höga och lyckas behålla motivationen att kämpa vidare. Då kan det på sikt bli så här bra:

Det kontrollerade talet har tagit över.

Jag har träffat många i McGuireprogrammet som inte längre tycks ha några större problem med stamning, som åker på kurserna mest i preventivt syfte och för att de får en kick av att hjälpa de nya. Man varken hör eller ser att de använder någon speciell teknik när de pratar. Faktum är att tekniken verkar ha spelat ut sin roll, men det är inte vad som sägs. Var och en får upptäcka sanningen på egen hand. Den officiella versionen är att vi integrerar tekniken i vårt normala talbeteende.

Så kan det också vara till viss del, men jag tror samtidigt att samma personer skulle klara sig lika bra om de provade en helt annan talteknik. Min erfarenhet är att det inte är tekniken som upprätthåller framstegen, utan övertygelsen att man kan prata och att det är kul att prata. Tekniken är bara vägen dit.

Publicerad den av Gustaf

Bottenkänning

Jag har kört talet i botten. Kanske är det lika dåligt nu som det var före min första McGuire-kurs. Under och efter sommaren har det blivit gradvis sämre, och jag har inte orkat anstränga mig för att vända det. Nu är det uppenbart att tekniken inte hjälper mig längre, hur mycket jag än försöker använda den.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser om metoden när en person som varit i det närmaste fri från stamning faller tillbaka i sitt gamla beteende. Att bota stamning temporärt har man kunnat i decennier, men att konsekvent få till en varaktig förbättring verkar praktiskt taget omöjligt.

I flera tidigare inlägg har jag skrivit om självdisciplin som en viktig förutsättning för att uppnå ett kontrollerat tal. Att hitta tekniker som ger mer tillförlitlighet i talet är inte så svårt. Det finns flera att välja bland och jag tror alltmer det har mindre betydelse vilken man väljer. Det svåra är att orka fortsätta med metoden månad efter månad, år efter år.

Det är alltså inte bristen på fungerande metoder, utan mina egna högst personliga egenskaper som stoppar mig. Det går att göra något åt stamning, men ändå inte.

Istället för att återvända till träningsrutinen, lät jag mig denna gång sjunka allt djupare ner i stamningsträsket. Kanske har insikten att jag själv inte har den självdisciplin som krävs hunnit ifatt mig.

Publicerad den av Gustaf · 8 kommentarer

Möten i Hallsberg

Den 3-4 oktober inbjöd Stamningsförbundet representanter från sina lokalföreningar att delta i en workshop om kroppspråk och retorik, eller egentligen kommunikation i största allmänhet. Förutom att workshoppen i sig var intressant fick jag tillfälle att prata med flera intressanta människor under helgen.

Jag åkte med ordföranden i Stockholms stamningsförening, Kenneth Hjelm, som är en förebild för alla som gått McGuireprogrammet i Sverige (och säkert för många andra också). Kenneth har alla de förmågor som vi stammare vill ha. Han är bra på att berätta. Han säger precis vad han tycker. Han kan ryta till och skälla ut människor. Han kan vara lyhörd och ödmjuk utan att vara undfallande. Han kan ge order och leda en grupp. Och sist men inte minst har han varit så disciplinerad med talträningen att hans problem med stamningen idag begränsar sig till oron för att den ska komma tillbaka.

Under helgen delade jag rum med Jörgen, ordföranden för Gästriklands stamningsförening, som också han gått McGuire en gång i tiden. Jörgen berättade om sin erfarenhet av stamningterapi i McGuire och med DrFluency. Han menade att båda hade hjälpt, men att han fortfarande hade problem med stamning, och inte minst på arbetet, vilket är precis vad jag upplever själv.

Ett par gånger pratades jag också vid med logopeden Åke Byström, som jag träffat på tidigare i olika andra sammanhang. Åke är bland annat känd som grundare av TALAkademin, som introducerat en populär självhjälpsmetod för vuxna stammare i Sverige. Metoden bygger helt på flytträning, och har så vitt jag vet inga inslag av icke-undvikandeterapi. Grundtanken är helt enkelt att komma över stamningen genom att bli en bättre talare.

Förra gången jag träffade Åke Byström minns jag att han hade en idé om att prova talträning med webbkamera, vilket jag nu förde på tal igen. Idén är att den som taltränar spelar in och skickar videoklipp med talövningar till en handledare, som kommenterar och ger nya uppgifter i ett eget videoklipp. Samtidigt kan man bifoga de texter och bilder som behövs för övningarna. Fördelarna är förstås att man inte behöver bo nära varandra, eller ens vara uppkopplade samtidigt. Vi kom överens om att prova ett tag.

Publicerad den av Gustaf

Rapport från McGuirekursen 23-26 april

Det slog mig att jag skrivit flera gånger om McGuirekursen våras, men aldrig om hur det gick. Strax efter kursen skrev jag en rapport till Stockholmsföreningens medlemsblad, som jag nu återger här också.

Efter månader av förberedelser var det äntligen dags för en ny svensk McGuirekurs. Det var den första kursen i Sverige på 9 år och den första någonsin i Stockholm. Dessutom var det den första kursen i Skandinavien att instrueras på engelska, något som vi kanske kommer att fortsätta med i Sverige.

Instruktör var Michael Hay från Skottland, som hade förmågan att snabbt få med sig alla och dirigera kursen med en lagom blandning av inspiration och perspiration. Michael var noggrann och tydlig i sin undervisning, så att alla visste vad de skulle göra. Han införde också ett par nyheter på schemat, som säkert kommer att bli fasta punkter på skandinaviska kurser.

12 nya deltagare hade anslutit sig på torsdagsmorgonen, varav hälften var svenskar. Därtill fanns ett 40-tal gamla, varav de flesta kom från Norge och Danmark. Norsk TV var på plats för att följa en av deltagarna, och vi hade också besök av två logopedstudenter.

Under torsdagen arbetade vi som vanligt hårt med andningen och andra fysiska aspekter på talet. Under sista sessionen kunde alla nya, med användning av den teknik de lärt sig, säga sitt namn och sin adress inför hela gruppen. Under fredagen arbetade vi med mentala aspekter på stamning, för att åstadkomma den nödvändiga attitydförändring som krävs för att våga utvidga sin komfortzon. Bland annat fick varje ny deltagare gå ut med en gammal, som visade hur man inom loppet av några timmar pratar med 100 helt okända människor på stan.

På lördagen var rollerna ombytta. De nya fick dock hela 6 timmar på sig att ta sina 100 kontakter, och att hålla ett offentligt tal i hörnet Drottninggatan-Kungsgatan mitt i Stockholm. Söndagen avslutades i vanlig ordning med sessioner om hur man överför allt man lärt sig till världen utanför. Avslutningstalen från de nya var känslofyllda och inspirerande för oss alla.

Mikael Crona drog ett tungt lass som kursorganisatör, men intygade till slut att det var värt besväret. Under kursen tackade vi också Tommy Pettersen för hans långvariga insats som regionsansvarig för Skandinavien. Tommy lämnade nämligen över rodret till Henrik Thygesen, från Danmark.

I Skandinavien hålls det normalt fyra McGuirekurser per år. Tanken är nu att en av dessa ska hållas i Sverige, men det kan bli fler, om det finns tillräckligt underlag av nya deltagare.

Publicerad den av Gustaf

Självdisciplin

Tidigare i bloggen noterade jag hur olika människor tycks ha olika grad av självkontroll. Vissa har en förmåga att arbeta målmedvetet för att uppnå mål som ligger flera år framåt i tiden, utan någon större belöning på vägen. Att läsa på universitet, att investera i aktier eller starta eget, är typiska exempel på handlingar där man skjuter upp belöningen till senare och därmed går emot sina naturliga impulser. Det är handlingar där man, ofta med ett mått av risk, hänger sig åt något som kan förbättra ens förutsättningar längre fram.

Det är inte alls naturligt att utsätta sig för risker eller att arbeta mot långsiktiga mål. Det naturliga är förstås att leva i nuet och endast tillfredsställa basbehoven som de kommer. Vill vi leva naturligt bör vi undvika risker och i varje uppgift söka minsta möjliga ansträngning. Men det är bara genom att stå emot dessa kortsiktiga impulser vi kan utvecklas på lång sikt.

Den naturliga impulsen för en person som stammar är att undvika. Vi undviker ord eller situationer, för att slippa uppleva känslan av maktlöshet när vi förlorar kontrollen över talet. Vår omgivning sätter normen för hur vi själva borde kunna tala, och hellre än att sänka kraven på vårt eget tal använder vi olika trick och undvikandebeteenden för att dölja stamningen. Det ger en kortsiktig belöning, men på lång sikt begränsar det vår rörelsefrihet. Ju mer vi undviker, desto mindre vågar vi göra.

I effektiv stamningsbehandling innebär självdisciplin inte bara att härda ut tråkiga andnings- och talövningar. Det innebär också att gå emot sin natur och göra saker man känner ett enormt obehag inför, men som ger långsiktiga belöningar. Att erkänna för sin omgivning att man stammar. Att faktiskt visa att man stammar. Att identifiera och arbeta bort negativa tankemönster och undvikandebeteenden och aktivt söka sig till situationer man tidigare flytt från.

Själv har jag, tack vare McGuireprogrammet, gjort stora framsteg med min stamning. Men det hjälper inte att bara lära sig vad som hjälper – man måste göra det också, hela tiden. När man väl lärt sig vad som hjälper blir kampen mot stamningen ett av våra dåliga samveten. Det får samma status som ”ät nyttigare och motionera mer” – självdisciplin i sin mest vardagliga betydelse.

Bra självdisciplin är en av flera förutsättningar för att lyckas arbeta bort sin stamning. Jag kommer i framtida inlägg att undersöka om det går att förbättra sin självdisciplin i vuxen ålder och hur man i så fall bär sig åt.