Går man en McGuirekurs kan man räkna med att talet flyter bättre under kursen. I den meningen skiljer sig inte McGuireprogrammet från annan talträning. Det svåra med stamningsbehandling är ju att överföra och befästa framstegen i vardagen – efter behandlingen. Det finns mängder av behandlingar som fungerat bra kortsiktigt, men nästan ingen som kunnat ge stammare en långvarig lindring.

Det här förstår man innerligt i McGuireprogrammet. Jag vet ingen annan behandling som lägger så mycket krut på det långsiktiga arbetet.

• Man betonar om och om igen att kursen bara är början på ett långt arbete på egen hand.
• Man erbjuder medlemmarna att återvända på hur många kurser man vill och behöver till självkostnadspris.
• Man erbjuder en personlig coach att ringa i tid och otid.
• Man skickar med en kursbok som innehåller allt man gått igenom på kursen och mycket mer.
• Man ägnar hela sista dagen åt att förbereda deltagarna på verkligheten utanför. Man diskuterar strategier för att hantera situationer som kan uppkomma i familjen, i skolan eller på arbetsplatsen, när man kommer tillbaka och låter på ett helt nytt sätt.

Det är svårt att tänka sig hur man skulle kunna göra mer för att förbereda deltagarna på mötet med vardagen. Ändå blir just mötet med vardagen en käftsmäll för nästan alla.

Från Irland till England

Jag lämnade inget åt slumpen. Tre dagar efter min första kurs var jag redan på väg till min andra. Det är normalt att vänta några månader, men genom att gå två kurser på raken tänkte jag mig att jag skulle få en extra bra start. Kursen gick i Swindon, 13 mil väster om London.

Även om första kursen är en form av chockterapi, är man i alla fall väldigt omhändertagen och ompysslad av dussintals andra som varit med förr. Chocken på andra kursen består i att inte längre ha samma VIP-behandling. För många blir den omställningen lite för påtaglig. Själv kände jag att jag skulle behövt mer individuellt stöd.

Programmet erkänner att det finns skillnader bland stammare, men dessa skillnader ges praktiskt taget inget utrymme i behandlingen. Till exempel för man statistik på hur många av de nya deltagarna som har öppen respektive dold stamning, men vilken grupp man räknas till har ingen betydelse för vilken behandling man får. Alla får samma uppgifter, även om behoven ser olika ut. Alla ges samma mål, även om förutsättningarna är olika. Bristen på individanpassad behandling är en återkommande (och mitt tycke befogad) kritik mot McGuireprogrammet. Gruppterapi behöver inte betyda lika för alla.

Det blev inte riktigt den start jag hoppats på. Redan under dagarna mellan kurserna hade jag fått känna på att andningstekniken inte var så tillförlitlig som den först verkat. Jag använde den hela tiden, i alla situationer, men ändå ville det sig inte ibland. Gjorde jag något fel? Det finns många detaljer i tekniken som man lätt missar i början. Kanske var jag bara utmattad eller på väg att bli sjuk. Kurserna är ju extremt intensiva med träning från tidig morgon till sen kväll i flera dagar. Mängder av handskakningar och mingel plus flygresorna till och från kursen gör att man lätt blir sjuk efteråt – och när man är sjuk flyter talet som bekant sämre. Två kurser på raken var kanske ingen bra idé ändå?

Jag undviker gatukontakter

När jag insåg att tekniken inte gick att lita på kom rädslan krypande igen och jag började åter att undvika när det var dags för gatukontakter. Jag minns att jag kände ett förbryllande starkt motstånd mot gatukontakterna – trots min nya fina andningsteknik (som jag tränat på non-stop i snart en vecka). Och kanske ännu mer förbryllande: alla andra verkade känna samma sak. Varför hade vi ägnat så mycket tid åt att träna på andningstekniken om vi ändå inte kunde lita på den ute i verkligheten? Om tekniken verkligen fungerat skulle vi ju känt oss som ystra kalvar på grönbete. Nu kände vi oss snarare som kalvar på väg till slakten.

Jag började inse att tekniken i sig inte var särskilt avgörande för min förmåga att prata utanför kurslokalen. De som verkligen lyckats i McGuire pratar lika bra med som utan teknik. Flera av dem jag pratat med senare vittnar om att tekniken med tiden spelat ut sin roll. Det är andra saker som håller flytet kvar. Kanske tilliten till talförmågan, känslan av kontroll, förvissningen att man kan säga det man tänkt säga – kanske med lite stamning, men utan att hindras av stamningen.

Kursen i Swindon kändes vid hemresan som ett nederlag – mest för att jag inte lyckades göra alla de gatukontakter som förväntades av mig (prata med 100 främmande människor två dagar i rad). Men det fanns mycket att vara stolt över också och mitt förtroende för metoden hade inte rubbats. Jag var helt förvissad om att felet låg hos mig själv. Säkert hade jag bara missat någon teknisk detalj i utförandet. Säkert behövde jag bara mer träning.

I nästa avsnitt åker jag på fler kurser och hjälper till att återuppväcka det slumrande McGuireprogrammet i Stockholm.

För en tid sedan fick jag ett mejl från en läsare som hittat mina inlägg om McGuireprogrammet. Så här börjar det:

Jag tänkte höra med dig om vad du anser om McGuire-programmet. I vissa av dina tidigare inlägg på din blogg är du väldigt positiv, medans jag i andra, senare inlägg anar att du är lite mer kritisk.

Ja, man skulle kunna säga att jag med tiden fått ett mer komplicerat förhållande till McGuireprogrammet. Det finns mycket som är bra och jag tänker inte avråda någon från att gå en kurs. Men det finns också delar av metoden jag inte längre tror på och effekter av behandlingen som jag idag skulle förklara på andra sätt. Det har blivit dags att sammanfatta vad jag tror och tycker idag, så här några år efter att jag lämnat programmet.

Första kursen

Runt nyår 2006 satt jag och funderade på hur jag skulle kunna få ett jobb med min stamning. Före sommaren hade jag sagt upp mig hos min tidigare arbetsgivare – ett litet konkursmässigt IT-bolag där jag blivit kvar alldeles för länge. Att bli kallad på intervju var ingen konst. Jag blev kallad på praktiskt taget varje jobb jag sökte och många andra, men intervjuerna ledde aldrig till jobb. Jag blev alltmer övertygad om att det var stamningen som fick arbetsgivarna att dra öronen åt sig.

En arbetsgivare sa det rakt ut: det gick inte att ha mig ute bland kunder. Stamning är inte konsultmässigt. Men om jag kunde hitta något sätt att träna bort eller åtminstone dölja stamningen bättre, så var jobbet mitt. Det var droppen. Jag erbjöds en attraktiv anställning i innerstan, med en lön som var nästan dubbelt som hög som den jag haft. Det fanns bara en hake: stamningen.

Vid den här tiden hade jag redan haft ögonen på McGuireprogrammet i några år. Jag tilltalades av gruppträningen och träningsdisciplinen, men kände mig skeptisk till den speciella andningstekniken. Det kändes inte alls lockande att lägga ännu ett avvikande beteende till repertoaren. Jag var rädd att den kostala andningen skulle bli svår att träna bort om den visade sig vara verkningslös. Men nu hade jag inte råd med några triviala invändningar. För att få ett jobb behövde jag mer talflyt, om så bara tillfälligt.

När jag reste till Dublin och min första kurs i januari 2007 var det i förhoppning om att den kostala andningen skulle vara en begränsad och försumbar del av metoden. Det är den inte. Andningstekniken är grunden för metoden och genomsyrar allt på kurserna. Det går inte att delta i någon form av McGuire-aktiviteter utan att använda andningstekniken.

Motståndet mot tekniken minskade dock snabbt på kursen. Jag bestämde mig för att ge det en chans. Varför betala tiotusen kronor (plus resa, plus boende, plus mat) om man inte gör sitt bästa? Eller: hur ska man kunna avfärda metoden om man inte följt instruktionerna? Det var bara att hoppa i och se var strömmen bar.

Redan på första dagen försvann merparten av alla mina ingrodda trick och avvikande beteenden som ackumulerats under alla år. Hela mitt gamla tal- och stamningsbeteende ersattes med ett ospontant, mekaniskt tal med enorma andetag. Det var en häpnadsväckande snabb förändring. Om det också var en förbättring var jag till en början inte lika säker på, men jag upplevde i alla fall en säkerhet i talet som var helt ny. Talet bar – även när jag för ett ögonblick glömde bort att använda tekniken!

Överlag är minnet från första kursen väldigt positivt. Efter fyra dagar var jag redan en inbiten anhängare och kände mig enormt taggad att börja använda metoden i vardagen. Så här sa jag på det spontana avslutningstal man förväntas hålla vid kursens slut:

I have known about the McGuire Programme for many years. I was bit skeptical at first, due to this costal breathing; I have heard many contradictory things about breathing. But I’m happy I took the chance. I’ve seen costal breathing working in many people now. I’ve seen it working in myself. I think I’ve done quite a bit of progress in the last few days. There are two main things that I have learnt here. The first is a technique that I can trust will work in every situation. The other thing is the confidence to use it. I feel I have the confidence to be an overt stutterer today. I can go out and tell people that I am a recovering stammerer.

Jag skruvar på mig när jag hör mig själv från den inspelade videon jag fick med mig från kursen. Väldigt snart skulle jag få känna på att min tilltro till tekniken var minst sagt naiv.

I nästa avsnitt åker jag på kurs i England och drabbas av mina första tvivel.

Sedan snart ett år tillbaka har McGuireprogrammet i Skandinavien en ny hemsida. Så här långt har det varit väldigt tunt med information där, men nu finns det plötsligt massor att läsa för de som funderar på att gå en kurs. Bakom texten står jag själv och Mikael Crona, som organiserade kursen i Stockholm förra året. Vi utgick från ett färdigt material på engelska, men i slutändan blev det vår egen text.

I McGuireprogrammet lär man sig en andnings- och talteknik som på alla punkter är motsatsen till att hålla tillbaka. Man håller ögonkontakt, man andas djupt och snabbt, man pratar bestämt med en djup och stark röst, och man säger precis det man tänkt säga utan omsvep. Andningen, som till en början är överdrivet kraftfull och mekanisk, har effekten att svåra ord blir lättare. För de allra flesta som lär sig tekniken på våra kurser är det en fantastisk frihetskänsla att finna att tekniken hjälper dem, att de kan gå in i nästan vilken situation som helst och säga vad som helst.

Svårigheten (som i all stamningsbehandling) är att behålla framstegen. McGuireprogrammet erbjuder visserligen mer stöd efter behandlingen än någon annan behandling jag känner till, men det är ändå alltid en prövning att konfronteras med vardagen efter kursen. Jag har träffat många i programmet som gjort den långa resan från blyga stammare till sociala vilddjur, men i skuggan av dessa finns det många som går på kurs efter kurs utan att bli bättre mellan kurserna.

Inom programmet diskuteras dessa problem öppet. På kursen i Stockholm i våras hade vi en hel session för de erfarna medlemmarna där ämnet var just hur man behåller det flyt man arbetar upp på kurserna. Jag själv har blivit allt mer övertygad om att jag helt enkelt inte kan; att det är ett lönlöst livstidsprojekt att försöka lära sig andas och prata från grunden igen.

Kanske är min strävan inte bara lönlös, utan också onödig. På området talteknik för stammare kan man urskilja två skolor. Den ena säger ”Ut med allt det gamla! Gör om och gör rätt! Lär dig prata från grunden!” Den andra skolan säger ”Arbeta inte med talet utan med stamningen! Behåll ditt naturliga tal och lär dig stamma på ett sätt som inte hindrar dig.”

McGuireprogrammet hör till den första, mer radikala skolan. Vi lär oss att andas med bröstmusklerna (som antas vara mindre kopplade till stamningen) och vi lär oss att koordinera den nya andningen med talet på ett långsamt och mekaniskt sätt. Vi lär oss att prata på detta sätt hela tiden, i alla situationer. Vi undertrycker därmed vårt naturliga tal, även när det fungerar. Att tala med teknik anses vara bra, även när tekniken inte fungerar. Att tala utan teknik är dåligt, även när det fungerar bra.

En talteknik man bara använder när man behöver den anses i McGuireprogrammet vara en orealistisk idé. Det går inte att växla mellan två sätt prata, om man samtidigt strävar efter att ersätta det enda med det andra. Så länge man slarvar med tekniken i vissa situationer kommer man aldrig att kunna automatisera det nya sättet att prata. Och så långt tror jag man har rätt.

Vad jag inte tror på är min egen förmåga att upprätthålla ett nytt sätt att andas och prata i alla situationer, månad efter månad, år efter år. Det är en ständig kamp – en kamp som jag hittills förlorat varje gång jag gått in i den.

En annan sak jag vänder mig emot i det radikala synsättet är att det skulle vara fel att använda sitt naturliga sätt att andas och prata. Jag vill inte känna dåligt samvete för att jag borde använt tekniken när allt flöt på bra, när jag för en gångs skull kunde vara spontan och naturlig. Jag vill bejaka flytet när jag har det.

Båda mina invändningar leder mig mot ett mer pragmatiskt synsätt inom talteknik, som i korthet handlar om att ”lära sig stamma” istället för att lära sig prata på nytt. Detta synsätt är också det rådande bland en stor majoritet av logopeder.

Men även detta synsätt kan gå till överdrift. Det är inte bra att fokusera enbart på stamningen, för stamningen är sällan den enda svaga länken i kommunikationen. Jag har ibland dålig ögonkontakt, pratar ofta dämpat, utan ordentlig fonation, har ofta stel kroppshållning, sitter ofta tyst i diskussioner eftersom jag har för stora krav på innehållet i det jag säger — allt detta är delar i mitt stamningspåverkade talbeteende. När jag förbättrar olika aspekter på vältalighet förbättras också mina förutsättningar för ett flytande tal. Alltså, för att lära sig stamma bättre är det bra att lära sig tala bättre!

Men går det verkligen att ”lära sig stamma” till den grad att man kan säga vad man vill i alla situationer? Stamning är ju per definition ofrivillig och okontrollerad. Går det då verkligen att lära sig hantera stamningen när den kommer? Själv hamnar jag i situationer varje dag där jag känner en total maktlöshet inför stamningen, trots mina ”30 år i branchen”.

Om det går att lära sig att lösa upp stamningsblockeringar, tror jag också det skulle vara möjligt att förverkliga en talteknik som bara behöver användas vid behov. Det skulle vara en mer realistisk väg för mig själv, och kanske många andra. Att ständigt försöka undertrycka mitt naturliga tal och införa ett konstlat sätt att andas på, ser jag i alla fall inte längre som en framkomlig väg.

Jag har kört talet i botten. Kanske är det lika dåligt nu som det var före min första McGuire-kurs. Under och efter sommaren har det blivit gradvis sämre, och jag har inte orkat anstränga mig för att vända det. Nu är det uppenbart att tekniken inte hjälper mig längre, hur mycket jag än försöker använda den.

Det är lätt att dra förhastade slutsatser om metoden när en person som varit i det närmaste fri från stamning faller tillbaka i sitt gamla beteende. Att bota stamning temporärt har man kunnat i decennier, men att konsekvent få till en varaktig förbättring verkar praktiskt taget omöjligt.

I flera tidigare inlägg har jag skrivit om självdisciplin som en viktig förutsättning för att uppnå ett kontrollerat tal. Att hitta tekniker som ger mer tillförlitlighet i talet är inte så svårt. Det finns flera att välja bland och jag tror alltmer det har mindre betydelse vilken man väljer. Det svåra är att orka fortsätta med metoden månad efter månad, år efter år.

Det är alltså inte bristen på fungerande metoder, utan mina egna högst personliga egenskaper som stoppar mig. Det går att göra något åt stamning, men ändå inte.

Istället för att återvända till träningsrutinen, lät jag mig denna gång sjunka allt djupare ner i stamningsträsket. Kanske har insikten att jag själv inte har den självdisciplin som krävs hunnit ifatt mig.

Det slog mig att jag skrivit flera gånger om McGuirekursen våras, men aldrig om hur det gick. Strax efter kursen skrev jag en rapport till Stockholmsföreningens medlemsblad, som jag nu återger här också.

Efter månader av förberedelser var det äntligen dags för en ny svensk McGuirekurs. Det var den första kursen i Sverige på 9 år och den första någonsin i Stockholm. Dessutom var det den första kursen i Skandinavien att instrueras på engelska, något som vi kanske kommer att fortsätta med i Sverige.

Instruktör var Michael Hay från Skottland, som hade förmågan att snabbt få med sig alla och dirigera kursen med en lagom blandning av inspiration och perspiration. Michael var noggrann och tydlig i sin undervisning, så att alla visste vad de skulle göra. Han införde också ett par nyheter på schemat, som säkert kommer att bli fasta punkter på skandinaviska kurser.

12 nya deltagare hade anslutit sig på torsdagsmorgonen, varav hälften var svenskar. Därtill fanns ett 40-tal gamla, varav de flesta kom från Norge och Danmark. Norsk TV var på plats för att följa en av deltagarna, och vi hade också besök av två logopedstudenter.

Under torsdagen arbetade vi som vanligt hårt med andningen och andra fysiska aspekter på talet. Under sista sessionen kunde alla nya, med användning av den teknik de lärt sig, säga sitt namn och sin adress inför hela gruppen. Under fredagen arbetade vi med mentala aspekter på stamning, för att åstadkomma den nödvändiga attitydförändring som krävs för att våga utvidga sin komfortzon. Bland annat fick varje ny deltagare gå ut med en gammal, som visade hur man inom loppet av några timmar pratar med 100 helt okända människor på stan.

På lördagen var rollerna ombytta. De nya fick dock hela 6 timmar på sig att ta sina 100 kontakter, och att hålla ett offentligt tal i hörnet Drottninggatan-Kungsgatan mitt i Stockholm. Söndagen avslutades i vanlig ordning med sessioner om hur man överför allt man lärt sig till världen utanför. Avslutningstalen från de nya var känslofyllda och inspirerande för oss alla.

Mikael Crona drog ett tungt lass som kursorganisatör, men intygade till slut att det var värt besväret. Under kursen tackade vi också Tommy Pettersen för hans långvariga insats som regionsansvarig för Skandinavien. Tommy lämnade nämligen över rodret till Henrik Thygesen, från Danmark.

I Skandinavien hålls det normalt fyra McGuirekurser per år. Tanken är nu att en av dessa ska hållas i Sverige, men det kan bli fler, om det finns tillräckligt underlag av nya deltagare.

Stockholms stamningsförening har under ett par års tid arrangerat talträningsdagar några gånger om året. För oss som medverkar på dessa dagar innebär de ofta en välbehövlig uppryckning och inspiration att fortsätta arbeta med talet. Normalt delar vi in oss i två grupper, McGuire och Talakademin, de två största falangerna inom talträningsmetodik för vuxna stammare i Sverige. Dagens talträningsdag blev lite speciell, eftersom McGuire-gruppen var ensam.

Ingen hade på förhand tagit på sig ansvaret att leda gruppen, men jag hade några idéer på diskussionsämnen som jag tillämpade under dagen. Vi började som vanligt med att andas djupt med ögonkontakt. När vi andats ett tag började jag ställa frågor, långsamt och kontrollerat med full teknik, och ordet var fritt för den som ville svara. Det blev en bra övergång från att bara andas till att börja tala. Alla bidrog med svar och lyssnade på varandra.

Speciellt intressant blev det när jag frågade gruppen hur många som värmer upp med andning de flesta mornar. Bara 1 av 8  räckte upp handen. När jag sedan frågade hur många som tror att uppvärmningen skulle ge ett mer tillförlitligt tal, räckte alla upp händerna! Som vanligt finns det ett glapp mellan vad man tror hjälper och vad man gör — och inte minst hos mig själv. Det ledde in på en diskussion om varför vi inte värmer upp. De flesta har som mig problem med att skapa vanan.

Skeptisk som jag är frågade jag om någon verkligen upplevt att talet blivit stabilare efter en stunds djupandning. 7 av 8 ansåg att uppvärmningen hjälpte när de väl gjorde den (1 var osäker). Sedan hade vi en intressant diskussion om varför det hjälper, där flera bra teorier kom fram. Mitt intryck var att alla svarade uppriktigt. Vi känner varandra inom gruppen och det finns ingen rädsla att avvika eller att kritisera McGuire-tekniken.

När vi gått igenom checklistan hade vi en lång disksussion om behovet av nolltolerans mot okontrollerad stamning. Jag började med att förklara skillnaden på kontrollerad och okontrollerad stamning och hur viktigt det är att vi korrigerar varandra när man slarvar med tekniken. Några mindes en tid då vi (i svenska McGuire) var hårdare mot varandra och menade att det fungerade bättre än det gjort på senare år. Alla var rörande överens om att vi behövde skärpa oss och verkligen hjälpa varandra att använda tekniken. Givetvis gör vi det med omdöme och går inte för hårt fram om någon har en dålig dag.

På eftermiddagen gjorde vi telefonkontakter. Jag hade tagit med listor med telefonnummer till restauranger och hotell och vi delade in oss i små grupper och ringde för att fråga efter öppettider, menyer och annat vi kunde komma på. Ingen McGuire-dag skulle vara komplett utan någon form av tillämpning av tekniken i verkligheten. Jag ringde 15 samtal, vilket är mer än jag gjort på väldigt länge.

Som jag tidigare har nämnt här i bloggen har vi länge planerat för en McGuirekurs här i Stockholm, och nu är det äntligen dags! Kursen kommer att pågå den 23-26 april i Stockholm. Jag tar därför tillfället i akt att skriva mer informellt och personligt om vad som förmodligen är den mest effektiva behandlingsmetoden för vuxna stammare som finns idag. Att jag själv engagerar mig i detta beror på att jag vill se programmet växa i Sverige. Ju fler vi är, desto bättre kan vi hjälpa varandra.

Först en liten resumé. McGuireprogrammet tar sitt namn efter David McGuire, som själv växte upp med svår stamning. David gick i terapi hos den kände Joseph Sheehan (känd för sin isbergsmetafor och för sin tillämpning av närmande-undvikande-konflikter på stamning). Långt senare gick han i terapi hos en operasångare i Holland, som utvecklat en speciell metod för stammare. Därifrån kom betoningen på andning.

De fantastiska resultat som uppnås på kort tid delar McGuireprogrammet med flera andra metoder. Men alla som vet något om stamningsbehandling vet också att dessa snabba resultat nästan alltid leder till återfall. De flesta som går McGuire har också återfall (vi kallar det för turbulens). Men en av de saker som gör McGuire unikt är att man är så bra på att ge stöd efter behandlingen. Dels handlar det om ett mentorskap, där man får en personlig coach, som följer upp ens utveckling, ger råd, ser till att man använder tekniken rätt och vågar utvidga sin komfortzon. Dels får man tillgång till ett nätverk av andra människor, som alla har samma mål – att bli bättre talare. Dessutom uppmuntras man gå på flera kurser efter sin första, för att fräscha upp sin teknik och sina kunskaper, och för att hjälpa de som är nya. Genom att iträda rollen som coach utvecklas man också själv. Allt detta stöd efter första kursen är näst intill gratis.

I McGuire är vi noga med att påpeka att målet med behandlingen är vältalighet, inte flytande tal. Man behöver såklart ett mått av talflyt för att vara vältalig, men det finns många andra aspekter på vältalighet som vi också tränar, som artikulation, röstläge och -volym, ögonkontakt och pausering. Att enbart gå in för talflyt tror vi är kontraproduktivt. Man bör snarare ha attityden att talflytet är en välkommen sidoeffekt av det man gör för att tala väl.

Jag som många andra som gått McGuire delar gärna in mitt liv i före och efter första kursen. Visst, jag stammar en del fortfarande, och ibland stammar jag helt okontrollerat, men jag unviker saker i långt mindre grad än tidigare. Jag har fått en bättre livskvalitet. Det enskilt viktigaste jag vunnit genom McGuireprogrammet är beviset att det går att göra något åt stamning – något man skulle kunna sammanfatta i ordet hopp. Jag har sett andra gå från svår stamning till vältalighet, och jag vet numera att jag kan göra detsamma.

Tyvärr har vi inte haft det fungerande supportnätverk man har i länder som England och Irland, som är programmets starkaste fästen, eller i Danmark och Norge, som är våra närmaste grannar. I Danmark har programmet vuxit sig starkt på bara några år, tack vare ett fåtal personers engagemang. Det är med regelbundna kurser man hittar de engagerade själar som är beredda att ge av sin tid för att bygga upp rörelsen.

McGuire är som jag sa en kommersiell behandling – det kostar alltså pengar. I Skandinavien är medlemsavgiften 9500 NOK. Vad får man för det? Man får en extremt intensiv och omvälvande 4-dagarskurs. På kursen får man lära sig en teknik som gör talet mer tillförlitligt, man får lära sig om stamningens psykologi, och man kan med erfarna deltagares hjälp tvinga sig själv till stordåd (som att prata med helt okända människor på stan). Min uppfattning är att de flesta som går kurserna är extremt nöjda. Det brukar vara en närmast religiös stämning på avslutningen.

Men som vi brukar säga när vi skiljs: första kursen är bara början. I McGuire lämnas man inte åt sitt öde när behandlingen är över. Tvärtom. Det är efter kursen det riktigt svåra börjar – att hålla kvar de framsteg man gjort. Därför får man gå på hur många kurser man vill, utan att betala något (med undantag för andra kursen, då man betalar en mindre dagsavgift). Man får också en egen coach att hålla kontakt med och tillgång till ett världsomspännande nätverk av medlemmar. Att åka på kurser utomlands har för mig varit en bra ursäkt för att resa. Genom dessa resor har jag fått mängder av bekanta i olika länder.

Alla som vill skapa sig en egen bild av programmet kan förstås söka på nätet. Och jag själv svarar gärna på frågor om vad vi gör och hur vi tänker. Mer information om kursen och McGuire finns på den nya webbsidan.

Förra året registrerade jag på eget bevåg domännamnet mcguireprogramme.se och började sätta upp en webbsida för oss svenskar. När jag senare presenterade webbsidan för Tommy Pettersen, Regional Director (RD) för Skandinavien, var han till en början skeptisk, men den gamla skandinaviska sidan på mcguirenorge.com var i behov av upprustning, så vi kom överens om att jag skulle göra jobbet.

Kraven på den nya sajten var dock väldigt speciella. Först behövde vi lösa domänfrågan. Vad skulle den nya webbplatsen ha för adress? McGuire-programmet i Skandinavien har verksamhet i tre länder: Danmark, Norge och Sverige. Det finns ingen toppdomän för Skandinavien, och det skulle vara orättvist att bara använda en av landsdomänerna. Och förutom att toppdomänen ger webbplatsen en nationell tillhörighet, indikerar den också vilket språk den är skriven på, vilket ledde oss in på nästa fråga: vilket språk skulle vi skriva på? Skandinaviska?

Det enda rätta var att ha en domän för varje land och att varje domän skulle vara skriven på motsvarande språk. Vi registrerade två nya domäner, mcguireprogramme.no och mcguireprogramme.dk. Den svenska domänen, som jag registrerat, överförde vi efter konstens alla regler till Tommys konsultbolag i Norge.

Problemet nu var att jag inte ville underhålla tre helt separata webbplatser med nästan identiskt innehåll. Dessutom är ju våra språk så lika att vi kan dela relevant innehåll. Lösningen blev att köra allt på samma server och låta blogg/CMS-verktyget visa olika sidor beroende på vilken domän besökaren använder. Den funktionen fanns inte naturligt i verktyget jag valt, vilket krävde en modifieringar i programkoden. Även kravet att kunna översätta gränssnittet efter domän krävde egna modifieringar.

Och nu är det klart. Resultatet finns att beskåda på mcguireprogramme.se. Vi är sex personer som har behörighet att skriva på sajten. Jag och Mikael från Sverige, Tommy från Norge, och tre personer från Danmark. För er som är nyfikna på McGuire kommer detta att vara det självklara stället att hitta information på.

Förra veckan fick jag veta att jag klarat mig på den staff training på Irland jag var på tidigare i höst. Därmed kan jag nu titulera mig Certified Primary Coach i McGuire. På svenska brukar vi kalla det för primärtränare eller personlig coach.

Extra roligt är det för att mina poäng, såväl skriftligt som muntligt, var väldigt höga. På den skriftliga tentamen hade jag hela 96%, vilket var bäst av alla (drygt 30 deltagare). Det är en personlig seger, eftersom jag alltid brukade placera mig i det absoluta bottenskiktet i skolan.

Det första som händer nu är att jag hamnar på McGuire-programmets internationella telefonlista, vilket gör att jag kan bli uppringd av medlemmar från andra länder. Då gäller det att kunna hålla sig till tekniken, ge kloka råd och vara ett gott föredöme. När som helst kan jag också tilldelas uppgiften att coacha en ny medlem, som just gått sin första kurs. Gissningsvis blir det då någon från Sverige.