Det är lätt att tänka cyniskt om kommersiell stamningsbehandling. Hur står sig drivkraften att hjälpa mot drivkraften att tjäna pengar? Hur vet man att den dyra behandlingen inte bara är ett innovativt sätt att tjäna pengar på en redan handikappad grupp? I det här sista avsnittet i serien berättar jag bland annat om McGuireprogrammets berömda medlemsavgift – en engångskostnad man betalar på sin första kurs.

Medlemsavgiften

McGuireprogrammet finansieras av sina medlemmar. 2011 fick man in nästan 3 miljoner kr på nya medlemsskap. Siffran går att uppskatta med hjälp av den medlemsstatistik och avgifter som redovisas på hemsidan. Den i särklass största posten på inkomstsidan är medlemsavgifter. Avgiften skiljer sig dock ganska mycket mellan olika regioner, från 4500 kr i Sydafrika till 13500 kr i Australien. I Skandinavien är avgiften omkring 11500 kr.

Gamla medlemmar betalar en betydligt mindre avgift (omkring 200 kr/dag) för att delta på kurserna. Deras samlade bidrag till inkomsterna går inte att beräkna exakt med officiella siffror, men det är ingen stor del (gissningsvis runt 5 procent).

Desto svårare är det att uppskatta hur det ser ut på utgiftssidan, för här finns inga officiella siffror alls att gå efter. Såvitt jag förstått finns det ett litet antal deltidsanställda och ett ännu mindre antal heltidsanställda, som tillsammans utgör den största utgiftsposten. De flesta på lönelistan gissar jag är regionsledare. Kursinstruktörer kompenseras per kurs och primärtränare per elev. Dessutom finns det givetvis kostnader förknipppade med de 20-25 kurser man håller varje år.

Jag har aldrig känt någon tvekan om att de som står på lönelistan också har ett genuint intresse av att hjälpa. Och för potentiella medlemmar handlar det förstås inte först om detta utan om man tycker medlemsavgiften är rimlig. Jag tycker man hittat en bra modell. Avgiften betalas först på andra kursdagen, så man har en hel dag på sig att känna efter och bestämma sig för om man ska satsa.

Trots mina betänkligheter mot metoden som sådan tycker jag inte priset i sig känns orimligt. Speciellt inte med det enastående uppföljningsstöd som erbjuds. I McGuireprogrammet står dörren alltid öppen för återvändande medlemmar som slarvat en tid, men som ändå tror på metoden och är beredda att återgå till den hårda träningsregimen. Även om jag till slut lämnade programmet utan framgång, har jag aldrig känt att jag kastat pengarna i sjön.

Gruppträningens baksida

Tidigare i den här serien har jag öst beröm över hur programmet utnyttjar interaktionen mellan medlemmar på olika nivåer, och hur man skapat en karriärbana inom programmet. Det finns en uppriktig vilja bland medlemmarna att hjälpa varandra framåt – många kommer dit för att få hjälp, men blir kvar för att hjälpa andra. För många är också McGuireprogrammet första kontakten med andra som stammar; det är kanske första gången man känner sig riktigt hemma i en gemenskap. Ofta är det just gemenskapen som lämnar det starkaste intrycket på medlemmarna.

Men det finns också en baksida med gruppträningen: det som går att uppnå med gruppens hjälp går sällan att uppnå på egen hand – steget från behandling till verklighet blir större än om behandlingen varit individuell.

Hur effektiv skulle metoden vara om varje deltagare behandlades individuellt istället för i grupp? Samma instruktioner, samma uppgifter, samma träningsregim, samma coach, samma lärobok – men utan gruppstödet. Gissningsvis skulle mycket av effekten försvinna. Utan gruppen skulle man inte uppnå samma starka tilltro till metoden, samma berusande entusiasm, samma träningsdisciplin – och därmed inte heller samma framsteg. McGuriemetoden står och faller med gruppens förtjänster.

En annan uppenbar fara med gruppformen är att deltagarna kommer till kurserna med väldigt olika behov och förutsättningar. Man förlorar sig lätt i programmets positiva och handlingsinriktade filosofi, där allt tycks vara möjligt för den som är tillräckligt beslutsam och disciplinerad. Men vi är ju alla olika, och det som funkar för en person funkar inte för alla.

För en liten grupp verkar det som att känslan att vara okej trots sin stamning är det enda som behövs – stamningen upphör nästan att vara ett problem i samma ögonblick de accepterar sin plats i gemenskapen. En annan liten grupp verkar finna trygghet i programmets fokus på träning och repetition. För de spelar det nog inte så stor roll vad de tränar på, så länge de tror att de gör något nyttigt. Vissa kommer med enorma talsvårigheter, medan andra har lyckats dölja stamningen även för sina närmaste. Gruppformen förminskar dessa olikheter på ett minst sagt otillfredställande sätt.

Sammanfattning

Trots mina invändningar mot metoden känner jag ändå att det var värt försöket. Mitt tal är knappast bättre idag än innan, men jag har fått

• känna på hur en stor dos talträning känns och fungerar i vardagen.
• uppleva hur man med hjälp av positivt grupptryck vågar utsätta sig för saker man aldrig trodde var möjligt.
• möjlighet att lära ut en metod till andra.
• möjlighet att dela erfarenheter med hundratals andra som arbetar efter samma metod.
• känna på hur framgång i behandling känns och se vilka möjligheter som öppnas när man stammar mindre.
• känna på hur motgång i behandling känns och hur tilltron till en talteknik kan brytas ned.
• utmärkta exempel på effekterna av suggestion och distraktion i behandling.
• vänner jag fortfarande umgås med.

Det är många viktiga lärdomar jag tar med mig till nästa behandlingsförsök. Många erfarenheter är så speciella att jag förmodligen aldrig skulle kunnat få dem på något annat sätt. Nu återstår bara frågan om jag kan rekommendera McGuireprogrammet till andra? Svaret blir tyvärr ett ambivalent ja och nej. Som behandling nej, men som upplevelse ja. Jag kan inte förlikas med att metoden bygger på en rad felaktiga föreställningar om andningen – trots att det är just andningen som utmärker McGuireprogrammet.

Trots detta är min inställning till programmet som organisation överlag positiv. Och även en temporär förbättring av talet – vilket jag tror är vad de flesta ska förvänta sig – kan vara nog så viktig för den som till exempel sitter fast i arbetslöshet på grund av sin stamning. Om medlemsavgiften inte känns alltför betungande, så tycker jag definitivt att det är värt upplevelsen. Men om man efter ett tag börjar tvivla och fundera på om man verkligen tränar på rätt saker, så är det dags att lägga av, för framstegen i McGuireprogrammet är aldrig större än tilltron till metoden.

Det här var sista avsnittet i min serie om McGuireprogrammet.

Som medlem i McGuireprogrammet får man ibland försvara metoden från elaka tvivlare. Det är ingen lätt uppgift, för det man lär sig på kurserna är svårt att skilja från andra vanliga trick och knep. Jag slog nästan knut på mig själv i mina försök att försvara metoden – både inför mig själv och andra. Jag hade ju fått så mycket tillbaka: gemenskap, vänner, en ny attityd, ett stabilare tal, en ny livsgnista. McGuireprogrammet erbjuder sina medlemmar så mycket som är positivt att den återkommande kritiken mot andningstekniken bara verkar småsint och orättvis.

En placeboeffekt

Idag, när jag fått distans och kan skilja bra från dåligt, inser jag att belackarna hade rätt om kostal andning. Bröstandningen ger visserligen en välkommen distraktionseffekt i början, men det är ju snarast definitionen på ett trick, eller startbeteende som jag brukar kallar det. Det är samma temporära effekter som alltid, på bekostnad av ett nytt avvikande beteende.

Jag har pratat med mängder av medlemmar om detta och enigheten är stor även bland de aktiva: andningstekniken blir med tiden mindre potent. Ändå fortsätter programmet att marknadsföra just andningstekniken som nyckeln till ett kontrollerat flytande tal. Om den inte hjälper har man helt enkelt inte gjort tillräckligt – eller som Dave McGuire själv uttrycker det i sin bok:

If you do not use this method intensely enough, your stammering will develop a resistance and this method will not work. If you do not use this method long enough, your stammering will develop a resistance and this method will not work.

Han jämför stamningen med ett bakterieangrepp: om medicinen inte ges i tillräcklig dos och tillräckligt länge, kan bakterierna mutera och medicinen blir verkningslös. Men om bakterier utvecklar resistens genom mutationer, hur förklarar man att stamning utvecklar resistens till en andnings- eller talteknik? Kan stamningen mutera?

Nej, den flyktiga effekten hos kostal andning beror snarare på att effekten redan från början är en placeboeffekt. Det är olika former av indirekt suggestion och distraktion som i gruppformen multipliceras till nya höjder. Det är effekten av att göra något nytt och oprövat, det är den handlingskraftiga känslan av att ”ta itu” med sin stamning, det är de plötsliga framstegen man gör på kursen, det är de inspirerande ledarna och deras framgång, det är de övriga deltagarnas stöd och kämpaglöd, det är den övertygande anatomiska förklaringen, det är medlemsavgiften man betalt. Och så vidare.

Känslan av kontroll

Hur förklarar jag då den andel som lyckas i McGuireprogrammet – de som behåller framstegen år efter år? Min förklaring är att de lyckas etablera en koppling mellan andningstekniken och känslan av kontroll. Bröstandningen blir en mental trigger. Varje gång de tar det djupa andetaget, påminns de om den positiva känslan de hade efter första kursen. Känslan av kontroll kompenserar sedan för benägenheten att stamma.

Studerar man programmets lyckade fall lite närmare, finner man alltid samma paradox. Å ena sidan tycks tekniken blivit alldeles oväsentlig – man ser dem nästan aldrig använda den i spontant tal utanför programmet. Å andra sidan intygar de gärna hur disciplinerade de är med träningen. De går upp tidigare varje morgon för att göra andningsövningar och repetera checklistan. Så har de gjort i åratal, när vi andra i bästa fall lyckats hålla vanan en månad. Hur kan man förklara deras imponerande disciplin?

Förklaringen är förstås att träningen ger dem något tillbaka. Den befäster kopplingen mellan trigger och mentaltillstånd, som vi andra aldrig lyckas etablera. Kanske hör de som lyckas bäst till en grupp av individer som är mer mottagliga för suggestioner, och inte tänker så mycket på hur och varför.

Slutsatser om talträning

Efter att ha lämnat programmet började jag formulera några slutsatser om talträning, som riktmärken för framtida behandling. De två första slutsatserna är delvis en reaktion på mina erfarenheter från McGuireprogrammet. Så här lyder den första:

Metoder som bygger på att förändra talet har en felaktig utgångspunkt, baserar sig på orealistiska förväntningar, och kräver en orealistisk träningsinsats. Träningens fokus bör istället vara att förändra stamningen.

Här ringar jag in den gamla konflikten mellan fluency shaping och stuttering modification. Erfarenheten av McGuire har fått mig att byta sida till det senare. McGuire lånar ju dock från olika håll och i metoden finns också typiska inslag av stuttering modification, som frivillig stamning och olika stamningsupplösande tekniker.

Min andra slutsats om talträning lyder så här:

Om en teknik låter eller ser så avvikande ut att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i verkligheten ska man inte heller träna på den. Allt man tränar på i behandling ska man kunna tillämpa i verkligheten.

Här beskriver jag det olyckliga sambandet mellan talteknikers verkningsgrad och avvikelse från det normala. Mer effektiva tekniker tenderar att vara mer avvikande och därmed svårare att använda ute bland folk. McGuireprogrammet har sin beskärda del av avvikande beteenden och av dessa är kostal andning mest problematisk. Bröstandningen ordineras utan att ge mer än en provisorisk grund, på vilken medlemmen förväntas bygga ett luftslott.

Nästa avsnitt är det sista i min serie om McGuireprogrammet. Då ska jag avslöja om jag skulle rekommendera metoden till någon idag.

I del 7 och 8 visade jag hur kostal andning, den speciella andningstekniken i McGuireprogrammet, grundar sig på missförstånd och vilda spekulationer. Det är så illa att även det mest grundläggande motivet till andningstekniken (distinktionen mellan den krurala och kostala diafragman) faller i bitar när man tittar närmare.

Men spelar det egentligen någon roll? En stor majoritet av de som går en McGuirekurs uppnår ju ändå ett fungerande flyt med kostal andning. Det gjorde också jag. Jag kan personligen intyga att den teknik man lär sig på kurserna gör skillnad och jag har pratat med åtskilliga andra som hävdat samma sak. Räcker inte det?

Låt oss bortse från kursbokens förklaringar och istället titta på andningstekniken som den är. Hur lär man ut den? Hur effektiv är den? Hur förklarar man effekten? Och framförallt, är effekten bestående? Det är ämnena i det här och nästa avsnitt.

Kostal andning

Att andas ”kostalt” (uttrycket är unikt för McGuireprogrammet) betyder egentligen bara att man andas ”med bröstet” istället för ”med magen”, det vill säga med interkostalmusklerna istället för med diafragman. Bröstkorgen häver sig framåt och utåt åt sidorna medan mage och axlar är stilla. För att bröstandningen ska bli ett effektivt medel mot stamning finns det emellertid några fler saker att tänka på.

• För det första ska inandningsrörelsen vara så stor som möjligt – man behöver alltså andas ut ordentligt innan man andas in.
• För det andra ska det vara ett fullt andetag – mycket djupare än man behöver för att prata.
• För det tredje ska andetaget ske i en jämn och snabb rörelse.
• För det fjärde andas man genom munnen (djupa och snabba andetag låter för mycket om man andas genom näsan).
• För det femte ska talet följa direkt på inandningen, så att man inte stannar upp och tvekar efter sitt djupa andetag. Allt handlar om att inte hålla tillbaka.

På kurserna tränar man bröstandningen hela tiden. Man lär sig ”hålla igång” andningen genom att ta ett djupt andetag lite då och då under dagen, så att man alltid är förberedd inför nästa talsituation. Ju mer kostal andning desto bättre, sägs det. Enda tillfället man inte ska andas kostalt är när man äter – djupa och snabba andetag kan vara farligt med mat i munnen!

Ibland hör man medlemmar hävda att bröstandningen ”tränar upp den kostala diafragman” – som om den skulle vara försvagad. I själva verket är ju den kostala diafragman inte inblandad i den andning man lär ut. Intrycket är att de fysiologiska förklaringar man använder i programmet inte nödvändigtvis beskriver verkligheten, men får deltagarna att känna att de gör något nyttigt.

Mekaniskt tal

Samtidigt som man tränar in bröstandningen lär man sig också ett mekaniskt sätt att prata. Man andas in, säger några ord, andas ut kvarvarande luft och tar en paus. Sedan om igen och igen tills man avslutat meningen. Förloppet från en paus till en annan kallas i programmet för basic cycle of speech. Låt oss kalla det för talcykeln.

När man fastnat på ett ord och griper efter olika sätt att komma vidare, är det lätt hänt att momenten i talcykeln hamnar i fel ordning. Man kanske andas in och försöker igen. Man andas in igen och igen, tills man nästan spricker. Eller så andas man ut och försöker pressa ut ordet på sista luften. Talcykeln kan ses som ett försök att eliminera alla andningsrelaterade trick och påminna oss om vad som är rätt ordning.

Den största nytta jag själv haft av detta är insikten om vad jag ska göra när jag fastnar. Jag ska inte försöka pressa mig igenom ordet. Jag ska inte andas in igen. Jag ska inte ta en paus. Jag ska andas ut, ta en paus, andas in, och försöka igen – i precis den ordningen. Att det finns en paus i cykeln gör att man har tid att formulera sig och förbereda sig inför nästa fras – eller tillämpa något av programmets godkända trick för att få ut ordet.

En av instruktörerna på min första kurs deklarerade att om vi bara kunde lägga en enda sak på minnet, så gjorde vi klokt i att välja talcykeln. Jag är beredd att hålla med. Det är det mekaniska talet, inte bröstandningen, som gör skillnad för talflytet. Om man andas med bröstet eller magen tror jag är oväsentligt, och att börja prata direkt på ett enormt andetag tror jag är kontraproduktivt. Men att få grepp på talcykeln tror jag är viktigt för alla som har ingrodda trick som involverar andningen.

Man ska dock vara medveten om att mekaniskt tal verkligen låter mekaniskt. Det dödar allt som gör talet levande och spontant, och det krävs mod och disciplin för att upprätthålla tekniken i vardagen. Men jag är ändå positiv till talcykeln, speciellt när den används för att träna bort ineffektiva startbeteenden. Det mekaniska talet kan för en person med svår stamning vara ett sätt att närma sig det normala.

Checklistan

Det finns förstås fler exempel på teknik och metodik i programmet som jag inte nämnt. Det viktigaste är samlat i den så kallade checklistan, som tragglas om och om igen på kurserna. Den innehåller punkter som

• centrera och klargöra [syftet med det man vill säga]
• formulera [innan man börjar prata]
• etablera ögonkontakt
• snabb inandning
• bestämt första ljud
• djup och avspänd röst
• artikulera och uttala [tydligt]
• andas ut kvarvarande luft

Bortsett från den speciella andningtekniken är det mesta bekant från annat håll – och inget fel i det. Det är bättre att prata med avslappnad röst än med spänd röst. Det är bättre att artikulera tydligt än otydligt. Det är bättre att ha koll på vad man ska säga innan man öppnar munnen. Och det är bra att bli påmind om allt detta, för det är saker man lätt glömmer i kampen att få fram orden. Vältalighet handlar ju inte bara om talflyt.

I nästa avnitt försöker jag svara på frågan om hur effektiv tekniken är när man lägger ihop alla delar och vad man kan vänta sig långsiktigt. Jag spekulerar också om vad som kan förklara effekten.

Första året i programmet väckte hoppet om en långvarig lindring från stamningen. Det kändes som jag äntligen hade fått en uppsättning effektiva verktyg mot stamningen. Nu låg vägen utstakad framför mig. Nu berodde allt på mina egna prestationer. Ju mer jag tränade, desto snabbare skulle jag kunna lösgöra mig från stamningens grepp.

I flera månader skördade jag frukterna av andnings- och taltekniken och sånär som på mina talsvårigheter på jobbet flöt talet på väldigt bra – ibland så bra att stamningen nästan upphörde att vara ett problem. Men det blev bara en tillfällig respit. Talsvårigheterna på jobbet bröt sakta men säkert ned mitt förtroende för tekniken. Det blev alltmer uppenbart att det var andra mekanismer som avgjorde när jag stammade och inte.

Nya medlemmar indoktrineras att tro att daglig träning på tekniken är vägen till framgång. Men måttet av stamning i en situation beror nästan aldrig på hur väl man lyckas tillämpa tekniken. Det beror på känslan av kontroll i situationen. Om förtroendet för tekniken har urholkats, så att känslan av kontroll inte längre infinner sig när man använder den, har tekniken praktiskt taget ingen effekt.

Det går utför

Så länge man kan lura sig själv att tekniken hjälper, så hjälper den också. Det är därför man upplever att talet fungerar så mycket bättre direkt efter en kurs. Kurserna ger illa tilltygade medlemmar ny motivation och vederkvickelse och återupplivar deras övertygelse om metodens förträfflighet.

Kurserna höll mig någorlunda flytande de första två åren i programmet. 2008 bekantade jag mig med den nordiska grenen på kurser i Köpenhamn och Oslo. På hösten återvände jag till Irland och certifierade mig som primärtränare. Jag satte upp en ny nordisk webbplats och hjälpte till att planera aktiviteterna på hemmaplan. En kurs i Stockholm var i görningen – den första på nästan 10 år.

De nederlag jag själv hade i mitt tal avfärdade jag fortfarande som brist på grundträning och självdisciplin. Om jag bara kunde förmå mig att lägga ner all den tid och kraft som behövdes, skulle jag säkert bli kvitt min stamningsproblematik. Andra hade ju lyckats! Jag var fortfarande långt från insikten att tillämpningen av tekniken – eller måttet av träning – inte har så stor betydelse. Tekniken och träningsregimen är bara en mental trigger för att framkalla känslan av kontroll.

Jag lämnar programmet

Tredje året blev mitt deltagande i programmet alltmer sporadiskt. Tekniken gjorde vid det här laget varken till eller från och kursen i Stockholm gav bara en kortvarig lindrig. Jag fortsatte envist att skylla mina motgångar på egna brister – framförallt bristen på självdisciplin. Det var en ständig kamp mellan vad jag trodde mig behöva göra och vad jag verkligen gjorde.

När jag ser tillbaka på den här tiden idag, känns det inte så konstigt att jag inte lyckades uppbåda den enorma träningsdisciplinen. För att orka fortsätta träna på något behöver man se resultat. Man behöver se ett samband mellan den tid och kraft man lägger ner och vad man får ut. Och relationen mellan det ena och det andra måste vara rimlig. Inget av detta upplevde jag att McGuireprogrammets teknik gav mig. Tekniken var otillförlitlig – den hjälpte inte i vissa situationer, hur envetet och noggrant jag än tillämpade den. Och om en hel dags träning hade någon effekt, gick den snabbt över.

Fjärde året var mitt sista. Det var svårt att lämna programmet, eftersom det kändes som mitt sista hopp. Det fanns ingen plan B; det var McGuireprogrammet eller anpassa mig till stamningen på obestämd tid. Kanske är det därför många blir kvar så länge i programmet – ofta flera år – trots att det uppenbarligen inte hjälper dem. Grupptillhörigheten blir till slut viktigare än framstegen.

Jag valde till slut att begrava hoppet om att kunna träna bort min stamning. Det var skönt att ta av mig den tunga ryggsäcken med självpåtagna krav och måsten som jag burit på sedan första kursen. Vägen framåt var för mig paradoxalt nog att börja inrätta livet efter stamningen, att tillåta mig att välja och välja bort situationer efter dagsformen, att använda alla trick och knep jag behöver, och fundera över hur jag ska kunna minimera effekterna av mitt handikapp.

I förra avsnittet kritiserade jag den orsaksteori som presenteras i McGuireprogrammets kursbok. Som medlem kan man kanske tycka att kritiken missar målet, för på kurserna diskuteras aldrig frågan om stamningens orsak. Det är en icke-fråga. Man är där för att göra något åt sin stamning, inte för att förstå den bättre.

Men för att förstå varför man sitter i långa rader och andas bröstandning i flera timmar behöver man ändå förstå något om McGuires orsaksteori, för den är grundbulten för såväl teori som praktik på kurserna.

Buk- och bröstandning

När McGuire berättar om den krurala och kostala diafragman i sin bok, kopplar han dem till buk– och bröstandning. Den krurala diafragman sägs användas vid bukandning och den kostala vid bröstandning. Men som jag berättade i förra avsnittet är uppdelningen i kostal och krural inte relevant när man pratar om andning, eftersom båda delarna agerar synkront. Så vad är det då egentligen för skillnad på buk- och bröstandning? Låt oss titta närmare på hur andningen fungerar anatomiskt.

Bukhålans innehåll är mjukt men praktiskt taget okomprimerbart, som en vattenballong. När diafragman drar ihop sig och trycker ned bukhålans tak innebär det i praktiken att inälvorna måste röra sig framåt (för de kan inte röra sig nedåt, bakåt, eller åt sidorna, på grund av bäcken och ryggrad). Det är därför magen rör sig ut och in vid bukandning. Och omvänt: om magen inte rör sig när man andas, så kan man vara säker på att inte heller diafragman rör sig särskilt mycket. Bukandning kännetecknas alltså av aktiveringen av (hela) diafragman.

Näst efter diafragman är interkostalmusklerna mellan revbenen våra viktigaste andningsmuskler. Vi har inandnings- och utandningsinterkostaler på olika sidor av revbenen. När inandningsinterkostalerna drar ihop sig breddas och höjs bröstkorgen, så att lungorna blir större och drar in luft. Utandningsinterkostalerna har motsatt effekt. Bröstandning kännetecknas av aktiveringen av interkostalmusklerna.

I McGuireprogrammet lär man sig att ”andas med bröstkorgen”, medan mage och axlar förblir stilla. Eftersom magen är stilla vet vi att också difragman är det. Det är alltså inte den kostala diafragman man använder mest när man andas ”kostalt”, utan de interkostala musklerna mellan revbenen.

Man kan själv skaffa sig en känsla för vilka muskler som är verksamma under kostal andning genom att andas djup bröstandning en hel dag, som man gör på kursena. Är man ovan börjar det efter några timmar värka i sidorna av bröstkorgen, där interkostalmusklerna har störst spelrum.

Rädslans betydelse

Det är uppenbart att förväntansångest spelar en stor roll för när och hur mycket vi stammar, och McGuire ägnar många sidor i sin bok åt detta. Mycket är bra, men jag protesterar när han tar upp ämnet i den anatomiska diskussionen och argumenterar för att diafragman är ”känslornas fysiska centrum”. Resonemanget lyder ungefär så här: det känns ju faktiskt i bröstet när man är arg, gråter, skrattar eller har ångest – därför måste diafragman vara känslornas centrum. Och så hänvisar han till de gamla grekerna.

Avsikten med att förlägga känslornas centrum till diafragman (istället för limbiska systemet i hjärnan) tycks vara att han vill kunna hävda att diafragman drar ihop sig reflexmässigt vid känslan av ångest inför en talsituation (som blinkrefelexen, tolkar jag det som). Här tycks han mest stödja sig på den studie jag beskrev i förra avsnittet, där man upptäckte ett samband mellan stamning och aktivering av diafragman.

Senare har även McGuire medgett att det saknas bevis för att diafragman har den avgörande betydelse för stamning som den tillskrivs i McGuireprogrammet. I en ordväxling från 2007 med den danska logopeden Lise Reitz uttrycker han sig så här:

On the basis of the research conducted to date, it is not possible to make conclusive statements about the role of the diaphragm in stuttering. The ideas which are proposed in [my book] are extensions of the published literature and it is freely acknowledged that some of them are intuitive and speculative in nature.

McGuire fortsätter med att intyga hur goda hans källor trots allt är. Men det är i regel inte källorna det är fel på; felet är att han övertolkat sina källor. Den som skrapar lite på ytan kommer att finna det jag själv funnit, nämligen att McGuireprogrammets orsaksteori – och därmed det mesta i metoden som har något med andning att göra – bygger på en rad felaktigheter.

1993 var Dave McGuire i Amsterdam för att delta i en stamningsbehandling. Behandlingen leddes av en operasångare vid namn Len Del Ferro, som börjat behandla stamning med andningsövningar i grupp. Metoden kom att få stor inverkan på den behandling McGuire själv lanserade året efter. Del Ferro Institute finns kvar än idag och erbjuder en intensivbehandling på 5 dagar – numera under vägledning av Del Ferros dotter. Precis som McGuireprogrammet handlar Del Ferros metod om en kombination av teknikträning, attitydförändring och icke-undvikande.

Beror stamningen på andningen?

Det verkar som McGuire tagit intryck från Del Ferro också i frågan om stamningens orsak. 1990 gjorde Del Ferro ett inhopp som sakkunnig i en forskningsstudie med namnet Respiratory muscle incoordination in stuttering speech. Föga oväntat fann man avvikelser i hur de stammande försökspersonerna andades när de stammande. Forskarna tolkade resultaten som att stammande personer har en oförmåga att kontrollera luftflödet när de pratar, på grund av kaotiska samman­dragningar i andnings­muskulaturen. I texten används termen Psg för subglottic pressure, det subglottala trycket, alltså lufttrycket under stämbanden.

Psg varied substantially and sometimes chaotically from too high to too low, rendering normal speech impossible. During periods of fluency, Psg was much better controlled. We conclude that incoordination of the respiratory muscles is a major problem in stuttering, resulting in failure to control the pressure difference across the vocal cords.

För mig låter det häpnadsväckande okunnigt att påstå att stamning beror på att vi inte kan kontrollera andningsmotoriken. De kaotiska andningsrörelser man såg i den här och andra studier på stammande är förstås inte orsaken till stamningen, utan inlärda (ibland automatiserade) försök att återfå kontrollen över talet.

Dave McGuire verkar dock ha tagit forskarna på orden, för uppfattningen att stamning beror på bristande kontroll över andningsmotoriken finner man också i hans egen orsaksteori. Här citerar jag ur kursboken:

The diaphragm (probably the crural diaphragm) in ‘those who stammer’ is chronically contracting when it should be relaxing which disrupts the airflow (also a thing called ‘subglottic pressure’) causing primary blocking and, later, secondary avoidance and distraction behaviours.

Diafragman

Diafragman, eller mellangärdesmuskeln, är vår primära andningsmuskel. Den sitter som ett valv som avdelar brösthålan (med hjärta och lungor) från bukhålan (med magsäck, tarmar och andra organ). När muskeln spänns plattar den ut sig så att brösthålan blir större och bukhålan mindre. Lungorna, som sitter klistrade på brösthålans väggar, expanderar då och drar in luft (inandning). När diafragman slappnar av sker det omvända (utandning).

Traditionellt har man sett diafragman som en helhet, men numera delas den ibland in i en främre kostal och en bakre krural del. Den kostala delen fäster längs revbenens underkant och den krurala delen i ryggraden. Den kostala diafragman är betydligt större och delas ibland upp i höger och vänster halva.

Uppdelningen i kostal och krural brukar emellertid inte vara relevant när man pratar om andning, eftersom de två delarna agerar synkront när vi andas. Men här verkar Dave McGuire ha förstått saken på ett helt annat sätt. Han menar att människor normalt andas med den krurala diafragman, men eftersom den har en tendens att dra ihop sig reflexmässigt hos oss som stammar, borde vi istället lära oss att andas med den kostala diafragman:

The costal diaphragm, with its separate enervation, is not conditioned to contract uncontrollably during speaking. Therefore, using the costal diaphragm in speaking results in increased fluency.

Det finns ett antal felaktigheter i det här resonemanget:

• Det är den kostala diafragman som i kraft av sin storlek är vår huvudsakliga andningsmuskel. Den krurala diafragman bistår med ankarpunkter i ryggraden som stabiliserar rörelsen, men bidrar bara med en liten del av själva rörelsen.
• Båda delarna aktiveras alltid synkront när vi andas. När vi sväljer, rapar, kräks eller hickar kan de röra sig individuellt, men när vi andas är rörelsen synkron.
• Det går inte att viljemässigt styra över vilken del av diafragman vi använder.

Som belägg för sin tes berättar McGuire i sin bok om en forskningsstudie från 1982, signerad Andre De Troyer med flera. De Troyer är en ofta citerad expert på andningsmuskulaturen och jag har själv haft stor nytta av hans arbeten när jag läst på inför det här inlägget. Studien heter Action of costal and crural parts of the diaphragm on the rib cage in dog. Med hjälp av försök på hundar kunde forskarlaget konstatera att den krurala och kostala diafragman aktiveras av olika nervrötter (den ände på nervtråden som gränsar till ryggmärgen).

Poängen med studien är att etablera den (på 80-talet) nya bilden av diafragman som två muskler, kontrollerade av olika nervrötter och med lite olika effekt på bröstkorgen under andning. Poängen är inte att ifrågasätta den etablerade uppfattningen att diafragman agerar som en helhet när vi andas. Det finns en annan studie som utgår från De Troyers, som specifikt slår fast att de kostala och krurala delarna av diafragman alltid rör sig synkront vid andning. Den heter Unity of costal and crural diaphragmatic activity in respiration (1985).

Den anatomiska diskussionen fortsätter i nästa avsnitt, där jag också berättar om vad som egentligen händer under kostal andning.

Hur många blir bättre i McGuireprogrammet? Hur många hoppar av? Ända från starten har man haft ambitionen att kunna svara på frågor som dessa. En av primärtränarens uppgifter är att i hemlighet betygsätta sina studenter och med jämna mellanrum rapportera betygen till regionsledaren. Till betygssättningen använder man en sexgradig skala från C- till A+, där allt från B+ markerar ”framgång” i olika grad.

När ett år har gått får medlemmen ett telefonsamtal från regionsledaren. Under samtalet får man svara på frågor om hur man upplevt behandlingen och hur det går med talet. När alla årets nya deltagare har fått ett ”slutbetyg” kan man räkna fram programmets årliga success rate, det vill säga hur stor andel av de som deltog under året som fick betyget B+ eller högre (inräknat de som hoppade av innan de gått klart första kursen). Resultatet publiceras på webbsidan varje år.

Framgång

2011 hade man en success rate på 72%. Det låter fantastiskt, men vad innebär det egentligen? Vad menas med framgång? Vad krävs för det lägsta medräknade betyget B+? Så här beskrivs B+ på ett papper som delas ut till de primärtränare som ska betygsätta sina studenter:

Those who are at risk of chronic relapsing or quitting. Perhaps a few too many relapses, but showing moderate signs, in your judgement, of the relapse mechanisms. They may be using tricks and avoiding and need to improve their discipline and increase voluntary stammering, but they recognize the danger and are taking steps to counter it. You believe, however, these students will get themselves together. Your student is B+ if he or she is…

1. Experiencing frequent and possibly severe relapses.
2. Generally doing their best to work hard, and persevering at following directions.
3. Your student however recognises the danger and is taking steps to get themselves together. And you feel they will succeed.

Det är inte konstigt att man uppnår en så hög success rate när kriterierna för framgång är så lågt ställda. I praktiken hänger valet mellan B- och B+ ofta på betygsättarens magkänsla för hur personen kommer att utvecklas framöver. Det är i beskrivningarna för A- och A+ jag finner de kriterier jag själv skulle kalla ”framgång” i behandling (kraftigt minskad rädsla i talsituationer, bra på att underhålla framstegen, bra på att snabbt ta sig ur återfall och så vidare). Räknar man bort B+ får man en success rate på knappt 40%. Det är inte dåligt det heller, men långt ifrån de 72% man stoltserar med på hemsidan.

Även om jag tycker man lägger ribban för lågt, stämmer siffrorna bra med min egen erfarenhet av hur det brukar gå för en grupp nya studenter. För 1 av 10 (A+) är McGuireprogrammet en fullträff. Metoden passar personen perfekt och blir snabbt svaret på alla stamningsfrågor. Ytterligare 3 av 10 (A-) blir markant bättre. Sen finns en stor grupp (B+ och B-) som kämpar tappert men har återkommande återfall. Resten (C+, C- och N/C) lämnar programmet inom ett år.

Uppföljning

Ett års uppföljning låter kanske mycket, men mitt intryck är att de flesta som hoppar av i brist på framgång gör det efter ett år. För mig tog det fyra och det är inte heller någon särskilt lång tid i sammanhanget. Om man skulle fortsätta mätningarna efter ett år skulle man förmodligen se en dalande trend för de flesta i B-grupperna. Några skulle kanske ”ta sig samman” och arbeta sig upp till A-grupperna, men mitt intryck är att de flesta i B-grupperna lämnar programmet utan framgång (även om det ofta tar längre tid än ett år).

Jag har också synpunkter på att den uppföljning som görs efter ett år inte görs av en utomstående, opartisk person. Risken är att man fokuserar på hur väl studenten använder tekniken istället för att bedöma hur naturligt talet låter, det vill säga att man missar att uppfatta typiska ”McGuire-artefakter” i talet som en utomstående bedömare lätt skulle snappa upp. Det finns också en hypotetisk risk att man som primärtränare sätter ett högre betyg på grund av lojalitet till studenten, till programmet, eller till sig själv. För att dessa risker ska kunna elimineras måste betygsättaren vara oberoende av programmet.

Sammantaget skulle jag säga att man inte kan använda programmets officiella statistik för att jämföra McGuireprogrammet med andra behandlingar. Däremot kan man använda statistiken för att jämföra olika regioner inom programmet, eller resultatet för olika år. Om man överväger att gå en kurs kan det vara bra att gå första kursen i ett land med en bra McGuire-historik.

En sympatisk aspekt av McGuireprogrammet är hur medlemmarna hjälper varandra framåt. Man utnyttjar gruppträningen fullt ut, genom att låta nya medlemmar vägledas av andra, mer erfarna. Man lär sig själv på djupet genom att lära andra.

Att coacha någon innebär förstås ett stort ansvar. För att veta hur man ska agera i sin mentorsroll behöver man själv få vägledning andra, ännu mer erfarna och kunniga medlemmar – därav den hierarki som finns i programmet. Från botten till toppen ser det ut ungefär så här:

1. Studenter (eng. grads, students) – alla som slutfört minst en kurs
2. Primärtränare, coacher (eng. primary coaches) – studenter som gått primärtränarutbildningen
3. Kursinstruktörer (eng. course instructors) – primärtränare som gått kursinstruktörsutbildningen
4. Instruktörstränare (eng. staff trainers) – kursinstruktörer som gått instruktörstränarutbildningen
5. Regionsledare (eng. regional directors) – ledare för verksamheten i ett eller flera länder
6. Dave McGuire

Primärtränarutbildningen

Trots mina svårigheter att få tekniken att fungera på jobbet var mitt tal ändå märkbart starkare under hela 2007. Jag pratade mer, utvidgade min komfortzon och kände mig överlag som en rätt lyckad medlem. Redan mot slutet av mitt första år i programmet började jag känna lusten att själv bli coach, eller primärtränare, som vi säger här i Sverige. Efter fyra kurser med mer och mer ansvar kändes primärtränar­utbildningen som nästa steg. Och kanske skulle möjligheten att få coacha någon annan göra mig ännu mer motiverad att lägga ner den tid för grundträning som jag trodde mig behöva (man ber ju inte sin student att göra något man inte gör eller har gjort själv). Så på hösten reste jag till Galway på Irlands västkust för att under två dagar försöka certifiera mig.

Under kursen bedöms man i smyg varje gång man öppnar munnen. Det räcker inte med att prata med kontroll – man ska också kunna uttrycka sig tydligt, kortfattat, artikulerat och kunna ge rätt råd vid rätt tillfälle. För bedömningen står ett antal ledare, som alla måste ha uppnått graden kursinstruktör. Kursen avslutas med ett omfattande skriftligt examensprov som täcker den teori som finns i boken. Klarar man det har man demonstrerat att man kan teorin bakom metoden utantill.

Det märks att de som går utbildningen hör till de mest motiverade och engagerade medlemmarna. Ändå är det bara runt hälften som klarar både den muntliga utvärderingen och det skriftliga provet. De som kuggas får vänta ett år på nästa tillfälle, eller försöka ta certifieringen i en annan region. De som klarar sig anses redo att coacha nya studenter från de ordinarie kurserna. Själv blev jag kuggad på mitt första försök 2007, men tog revanch året efter.

Ansvaret som primärtränare

När man väl blivit coach gäller det att leva upp till sin nya roll i programmet. Listan på skyldigheter är lång. Man ska föregå med gott exempel, använda god teknik och inte undvika, svara på samtal från studenter, hålla kontakt med regionsledaren, delta på kurser, hjälpa till att organisera aktiviteter, och inte minst ge sig tid för minst två nya studenter varje år.

Alltihop kräver en hel del tid och engagemang, och de som väljer att axla ansvaret gör det av en anledning. Det kan vara så enkelt som att man blir hög på att hjälpa andra. Eller att man känner en tacksamhetsskuld till programmet och vill ge något tillbaka. Eller att man tilltalas av tanken att göra ”karriär” i programmet. Oavsett vad blir man en viktig kugge i programmets maskineri.

Coachutbildningarna hör faktiskt till mina bästa minnen från programmet. De var fantastiskt väl genomförda, väldigt utvecklande och väl värda sina resor – trots att jag aldrig fick tillfälle att utnyttja kunskaperna.

Ämnet för nästa avsnitt är uppföljning. Hur definierar man framgång i McGuireprogrammet och hur många blir egentligen bättre?

I maj 2007 var jag på min fjärde kurs, i Limerick på Irland. Min gamla rumskompis från första kursen debuterade som kursinstruktör, så jag åkte dit och hejade på. Det var roligt att träffa de andra från min egen kull. De flesta verkade fortfarande vara aktiva.

Det starkaste minnet från denna kurs är att Dave McGuire själv kom på besök. En av dagarna råkade jag stöta på honom när jag var ute och tog kontakter. Vi följdes åt en bit medan han hjälpte mig att ta mina sista. Under promenaden tillbaka till hotellet berättade jag om en bok jag nyligen läst – Mastery, av George Leonard – som handlar om hur man blir väldigt bra på något. Dave insåg snabbt att jag hade något att berätta och beredde tid för mig att hålla ett kort föredrag inför alla på kursen.

Jag får jobb

I början av sommaren fick jag ett nytt jobb. Det var ett lite större företag, med ännu större kunder. Men att börja precis före semestern var inte särskilt lyckat. Jag satt mer eller mindre ensam framför en dator på ett tomt kontor hela sommaren. Kanske hade jag kunnat komma in i gemenskapen och gjort arbetsplatsen till den naturliga plats för talträning som den måste vara, om inte sommaren kommit i vägen. Istället började jag snabbt falla tillbaka.

Arbetsplatsen förblev alltjämt en plats där mitt tal var bortom all kontroll. Det blev en plats jag associerade med stamning, med personer jag associerade med stamning. De jag behövde prata mest med var också de jag stammade mest med. Jag kände mig alltmer som en bedragare. Jag hade ju pratat riktigt bra på intervjuerna, visat lite glöd och gjort ett bra intryck. Väl inne förvandlades jag till en helt annan person – tyst och undvikande.

I programmet menar man att man måste ta tjuren i hornen i såna här situationer. Man ska ställa sig upp på kafferasten och berätta för alla om sin stamning och hur man arbetar med den. Det kallas att göra en disclosure. Jag gjorde aldrig någon disclosure på jobbet. Jag skyller på att mitt tal aldrig var starkt nog i den situationen. Tanken är ju att andningstekniken ska stabilisera talet så pass att man kan ge sig in alla situationer och känna att man har någorlunda kontroll. Men för mig fanns det alltid situationer där tekniken inte hjälpte.

Får man undvika?

Egentligen duger inte min ursäkt, för i McGuireprogrammet är det alltid är fel att undvika. Det är bättre att försöka och misslyckas än att helt undvika. Det är till och med bättre att för stunden återfalla i sina gamla trick och knep än att undvika. För ju mer man undviker desto mer ökar rädslan, och ju mer rädslan ökar, desto mer undviker man. Även ett litet undvikande kan få en snöbollseffekt.

Idag känns inte det här lika självklart längre. Jag håller inte med om att det alltid är bättre att försöka och misslyckas. Det är framgångar man behöver, inte misslyckanden. Att försöka och misslyckas är för mig inte en framgång, utan just ett misslyckande. Jag tror misslyckanden gör mer för att förstärka och befästa stamningen än att lösgöra oss från den.

Hur ska man göra då? Att undvika allt som är obehagligt är ju inte heller ett recept för framgång. Jag har brottats med undvikandefrågan i åratal och fått vänja mig vid tanken att det inte finns något riktigt tillfredsställande svar. Det handlar om att välja sina strider. Man ska inte ha kravet på sig att ”prestera” i varje social situation, men det är bra att sätta upp några personliga mål för att öka komfortzonen. För mig handlar det främst om att våga prata mer i mindre sällskap.

I nästa avsnitt berättar jag om hur programmets coach-utbildning går till.

Väl hemma igen ställdes jag inför ett nytt problem. Programmet hade haft ett starkt fäste i Stockholm i början av 00-talet, men när jag kom hem från England var aktiviteterna praktiskt taget nere på noll. Och den coach jag tilldelats bodde 50 mil bort och verkade måttligt engagerad. Lyckligtvis var vi fler från Stockholm med omnejd som just gått kurser och i samarbete med Stockholms stamningsförening drog vi igång nya McGuire-aktiviteter. Styrelsen fylldes av nytt blod från McGuire och föreningens studiecirkel i ABF-huset blev en naturlig knutpunkt för oss.

Kontaktförbud

Egentligen finns det en regel som förbjuder medlemmarna att prata med varandra mellan kurserna (undantagna är förstås coacher och andra ledare). Tanken med förbudet är att förhindra att negativitet sprids i gruppen – ett annars ganska vanligt problem i gruppterapi. Man påverkas, medvetet eller omedvetet, av hur det går för de andra i gruppen och deras inställning till metoden. Att se sin kompis falla tillbaka i okontrollerad stamning, eller ifrågasätta metodens förträfflighet, kan vara väldigt demoraliserande.

Kontaktförbudet ger kanske lite sekt-vibbar, men sedan regeln infördes har man sett en tydlig förbättring i statistiken. Fler blir bättre, enligt programmets interna mätningar. Som ny i programmet gör man bäst i att lägga sin skepticism på hyllan ett tag och ta till sig budskapet i sin helhet. Håll kontakten med coacher och andra ledare, men avböj kontakt från övriga medlemmar – speciellt de det går dåligt för. Och läs för allt i världen inga kritiska utsagor från avhoppade medlemmar!

I Sverige har vi varit dåliga på att efterleva kontaktförbudet. Det beror dels på vårt låga medlemsantal (vi var som mest ett tiotal aktiva, under de år jag var med), men också på att vi haft ett nära samarbete med Stockholms stamningsförening. När vi träffats i studiecirkeln har vi ju inte kunnat undgå att umgås. De få McGuire-coacher vi har i Sverige har av naturliga skäl inte kunnat bära hela ansvaret själva för våra gemensamma aktiviteter.

Den dagliga träningen

Hur mycket gruppaktiviteter det än finns beror det mesta på vad man gör själv, alltså i vilken grad man följer träningsprogrammet och utmanar sig i vardagen. Hur mycket gjorde jag? Ärligt talat skulle man nog kunna säga att jag var väldigt aktiv som medlem, men inte fullt så aktiv i min egen träning.

Därmed inte sagt att jag inte gjorde något. Jag använde tekniken hela tiden, i alla situationer. Jag undvek mindre och kom dagligen på olika sätt att utmana mig själv i vardagen. Det som saknades var grundträningen – uppvärmningen på morgonen, det dagliga nötandet av gatu- och telefonkontakter, teknikträningen med coacherna på telefonlistan.

Att jag inte tränade mer beror nog också på att jag upplevde att talet flöt så bra ändå. Jag var under några månader ganska fri från stamningen. Ett annat, desto viktigare skäl, är att andningtekniken inte gav de konsekventa resultat jag förväntade mig. När jag fick en blockering kändes det som att tekniken gjorde varken till eller från.

Till Amerika

Under våren fortsatte jag att avverka kurser på löpande band. I slutet av mars åkte jag till en kurs i Washington D.C. Saker brukar vara större i USA, men McGuireprogrammet i USA är – trots sin amerikanske upphovsman – förhållandevis litet. Med mina två kurser i ryggen ansågs jag praktiskt taget vara veteran. När det var dags för gatukontakter fick jag ansvar för att coacha en av de nya deltagarna. Det var mycket roligare att pressa någon annan att göra sina gatukontakter än att göra dem själv. Mannen jag coachade bjöd mig på middag efteråt, som tack för att jag varit så sträng.

När kursen i Washington var slut reste jag vidare till New York, där jag passade på att utnyttja McGuireprogrammets telefonlista. Medlemsskapet ger ju faktiskt en licens att ringa upp människor man inte känner på olika platser i världen och fråga om de vill ses. Jag fick två nya vänner i New York. En av dem spenderade jag en hel dag med och vi har kontakt än idag.

Kursen i USA gav mig självförtroende. Jag kände mig för första gången som en av de starkare deltagarna på kursen. Jag upptäckte också att det finns vissa kulturella skillnader mellan hur programmet drivs i olika länder, speciellt i graden av disciplin på kurserna. Om det engelska programmet står för tuff skoldisciplin är amerikanerna snarare lite för laid-back. Men vill man ha en liten, trygg och familjär grupp på kursen, så är det till USA man ska åka.

I nästa avsnitt fortsätter jag turnén med ytterligare en kurs på Irland, och ett nytt jobb sätter punkt för resandet.