Första året i programmet väckte hoppet om en långvarig lindring från stamningen. Det kändes som jag äntligen hade fått en uppsättning effektiva verktyg mot stamningen. Nu låg vägen utstakad framför mig. Nu berodde allt på mina egna prestationer. Ju mer jag tränade, desto snabbare skulle jag kunna lösgöra mig från stamningens grepp.

I flera månader skördade jag frukterna av andnings- och taltekniken och sånär som på mina talsvårigheter på jobbet flöt talet på väldigt bra – ibland så bra att stamningen nästan upphörde att vara ett problem. Men det blev bara en tillfällig respit. Talsvårigheterna på jobbet bröt sakta men säkert ned mitt förtroende för tekniken. Det blev alltmer uppenbart att det var andra mekanismer som avgjorde när jag stammade och inte.

Nya medlemmar indoktrineras att tro att daglig träning på tekniken är vägen till framgång. Men måttet av stamning i en situation beror nästan aldrig på hur väl man lyckas tillämpa tekniken. Det beror på känslan av kontroll i situationen. Om förtroendet för tekniken har urholkats, så att känslan av kontroll inte längre infinner sig när man använder den, har tekniken praktiskt taget ingen effekt.

Det går utför

Så länge man kan lura sig själv att tekniken hjälper, så hjälper den också. Det är därför man upplever att talet fungerar så mycket bättre direkt efter en kurs. Kurserna ger illa tilltygade medlemmar ny motivation och vederkvickelse och återupplivar deras övertygelse om metodens förträfflighet.

Kurserna höll mig någorlunda flytande de första två åren i programmet. 2008 bekantade jag mig med den nordiska grenen på kurser i Köpenhamn och Oslo. På hösten återvände jag till Irland och certifierade mig som primärtränare. Jag satte upp en ny nordisk webbplats och hjälpte till att planera aktiviteterna på hemmaplan. En kurs i Stockholm var i görningen – den första på nästan 10 år.

De nederlag jag själv hade i mitt tal avfärdade jag fortfarande som brist på grundträning och självdisciplin. Om jag bara kunde förmå mig att lägga ner all den tid och kraft som behövdes, skulle jag säkert bli kvitt min stamningsproblematik. Andra hade ju lyckats! Jag var fortfarande långt från insikten att tillämpningen av tekniken – eller måttet av träning – inte har så stor betydelse. Tekniken och träningsregimen är bara en mental trigger för att framkalla känslan av kontroll.

Jag lämnar programmet

Tredje året blev mitt deltagande i programmet alltmer sporadiskt. Tekniken gjorde vid det här laget varken till eller från och kursen i Stockholm gav bara en kortvarig lindrig. Jag fortsatte envist att skylla mina motgångar på egna brister – framförallt bristen på självdisciplin. Det var en ständig kamp mellan vad jag trodde mig behöva göra och vad jag verkligen gjorde.

När jag ser tillbaka på den här tiden idag, känns det inte så konstigt att jag inte lyckades uppbåda den enorma träningsdisciplinen. För att orka fortsätta träna på något behöver man se resultat. Man behöver se ett samband mellan den tid och kraft man lägger ner och vad man får ut. Och relationen mellan det ena och det andra måste vara rimlig. Inget av detta upplevde jag att McGuireprogrammets teknik gav mig. Tekniken var otillförlitlig – den hjälpte inte i vissa situationer, hur envetet och noggrant jag än tillämpade den. Och om en hel dags träning hade någon effekt, gick den snabbt över.

Fjärde året var mitt sista. Det var svårt att lämna programmet, eftersom det kändes som mitt sista hopp. Det fanns ingen plan B; det var McGuireprogrammet eller anpassa mig till stamningen på obestämd tid. Kanske är det därför många blir kvar så länge i programmet – ofta flera år – trots att det uppenbarligen inte hjälper dem. Grupptillhörigheten blir till slut viktigare än framstegen.

Jag valde till slut att begrava hoppet om att kunna träna bort min stamning. Det var skönt att ta av mig den tunga ryggsäcken med självpåtagna krav och måsten som jag burit på sedan första kursen. Vägen framåt var för mig paradoxalt nog att börja inrätta livet efter stamningen, att tillåta mig att välja och välja bort situationer efter dagsformen, att använda alla trick och knep jag behöver, och fundera över hur jag ska kunna minimera effekterna av mitt handikapp.