Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt. Läs gärna förra avsnittet om läkemedel innan du läser detta.
Hade Van Riper levt idag hade han kunnat glädjas åt ett antal väl genomförda studier om läkemedelsbehandling mot stamning, varav åtminstone en handfull visat positiva resultat. Det första som passerade vetenskapliga grundkrav var ett preparat som heter haloperidol, ett läkemedel vars tänkta användning är mot psykoser och maniska episoder.
Det kan låta konstigt – för att inte säga kränkande – att ett anti-psykotiskt preparat skulle hjälpa mot stamning, men såna här tillfälligheter är snarare regel än undantag i medicinernas värld. De flesta nya läkemedel föds ur upptäckten att substansen man tagit fram för en viss diagnos också har positiv effekt på en annan.
Haloperidol och många andra preparat som senare visat sig hjälpa mot stamning, är så kallade dopamin-antagonister, det vill säga de hämmar upptagningen av signalämnet dopamin i hjärnan. Det är också känt att ämnen med motsatt effekt (som ADHD-medicinen metylfenidat eller amfetamin) kan förvärra stamning. Det finns studier som visar att stammare har förhöjda nivåer av dopamin i basala ganglierna – en del av hjärnan som bland annat har koppling till talet.
Mot slutet av sin utläggning nämner Van Riper faktiskt en haloperidol-studie, men hittar brister i utförandet:
Of the 12 patients taking the medication, 10 showed ”considerable improvement” while 2 where somewhat worse. […] There are some basic errors in design of this study that make us skeptical of the favorable results reported especially in the areas of assessment and follow-up. Replication is certainly needed.
Bra utvärdering och uppföljning verkar än idag vara det svåraste att få till i stamningsstudier, men resultaten med haloperidol har i alla fall kunnat reproducerats i fler studier. Och upptäckten att en dopamin-antagonist kan påverka stamning har inspirerat de senaste 40 årens forskning i ämnet, i vilken man hittat flera liknande preparat med samma effekt. Haloperidol används alltmer sällan idag, till förmån för modernare läkemedel med mindre bieffekter.
Atypiska anti-psykotika
De preparat som visat störst potential mot stamning hör till gruppen atypiska anti-psykotika, det vill säga preparat med vilka man normalt behandlar sjukdomar som schizofreni och bipolärt syndrom. Utmärkande för dessa är att de hämmar såväl dopamin som serotonin. Därför kallas de också serotonin-dopamin-antagonister (SDA).
Två av läkemedlen i denna grupp, olanzapin och risperidon, har testats framgångsrikt mot stamning. Med det menas att man har sett en markant skillnad på graden av förbättring mellan de som fått medicinen och de som fått placebo. Räknat i antal deltagare är det dock ganska små studier.
Det senaste hoppet om ett piller mot stamning är asenapin, ett läkemedel främst för bipolärt syndrom. Det pågår en studie med asenapin, som ska vara färdig i slutet av 2013. Andra preparat i gruppen har också potential att vara verksamma mot stamning. Vissa har provats framgångsrikt av enskilda personer, men inte förekommit i några studier.
Ångestdämpande och anti-depressiva
Ett annat sätt att angripa stamning med läkemedel är att inrikta sig på den förväntansångest vi känner inför talsituationer. Bland läkemedel med denna profil är det benzodiazepiner och SSRI-preparat som skrivs ut mest till stammare. Här är bevisföringen mer anekdotisk, men många upplever att denna typ av mediciner hjälper. Och inte bara i form av minskad oro i sociala situationer, utan faktiskt också i form av ett förbättrat talflyt.
Benzodiazepiner ökar effekten av signalämnet GABA i hjärnan. GABA hämmar i sin tur kommunikationen mellan nervceller i vissa delar av hjärnan, så att man invaggas i ett lugnt och avslappnat tillstånd. Eftersom benzodiazepiner används för bland annat ångest och muskelspasmer, har de ansetts lämpliga också för stamning.
Benzodiazepiner har fördelen att de kan tas vid behov – det behövs ingen upptrappning eller avvänjning som för SSRI-preparat. Olika varianter har olika lång verkningstid, allt från några timmar till flera dagar. En nackdel är att de kan vara beroendeframkallande, speciellt för personer som lätt utvecklar substansberoenden. En annan nackdel är att de är farliga att överdosera, eller kombinera med alkohol. Alprazolam, mer känd som Xanax®, verkar vara en vanlig variant att skriva ut för stamning.
SSRI står för Selective Serotonin Reuptake Inhibitors, vilket betyder att de ökar tillgången på serotonin i hjärnan. Prozac® (fluoxetin) och Zoloft® (sertralin) är två kända exempel på SSRI-preparat. De är inte lika beroendeframkallande som benzodiazepiner och inte heller lika farliga att överdosera.
För ett par år sedan var det tal om ett ångestdämpande medel som hette pagoclone. Pagoclone höll på att bli det första godkända läkemedlet för stamning. Efter en framgångsrik inledande studie var förväntningarna stora. Över hälften av de som fått pagoclone upplevde en tydlig förbättring i sitt tal, helt utan biverkningar. Men när man testade medicinen igen gick det tyvärr inte lika bra, så utvecklingen las ner.
Baksidan med läkemedel
Det finns skäl till varför mediciner inte används mer i stamningsbehandling. Ett skäl är förstås medicinernas bieffekter. De flesta mediciner har ju den egenskapen att de utsöndras i blodet och därmed kan påverka kroppen helt urskillningslöst. Självklart riskerar de då att påverka andra funktioner än de avsedda.
En typisk bieffekt av dopamin-antagonister är så kallade extra-pyramidala symptom. Med det menar man ofrivilliga rörelser, endera i form av akatisti – en obehaglig rastlöshet i kroppen som gör det svårt att sitta still; eller som tardiv dyskinesi – repetitiva muskelryckningar. Dessa symptom försvinner sällan helt, även om man upphör med medicineringen!
De flesta verkar dock tolerera medicinen väl, speciellt i de låga doser som brukar rekommenderas för stamning. Att SDA-preparat kallas ”atypiska” syftar just på att risken för att utveckla extra-pyramidala symptom är mindre än för äldre, motsvarande preparat (som Haloperidol). De vanligaste bieffekterna verkar vara trötthet och viktökning.
Det kan också finnas andra hinder för att ta en medicin. Risk för bieffekter som förhöjt blocktryck och blodsockernivå kan göra att läkemedlet inte lämpar sig för individer med en viss medicinsk historik. Vissa mediciner går inte heller att kombinera med andra.
Ett annat skäl till att mediciner inte används mer är förmodligen att många avskräcks av de spretiga resultaten. För en gör medicinen ingen skillnad, för en annan är det som natt och dag. Det verkar som att vissa personer lämpar sig bättre än andra för medicinering.
Ytterligare ett skäl är att läkemedel är dyra för slutkonsumenten. För subventionerade läkemedel är priset rimligt (upp till 2200 kronor per år, tack vare högkostnadsskyddet), men för osubventionerade läkemedel kan det handla om flera tusen kronor i månaden för den drabbade. I Sverige är det Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) som avgör om ett läkemedel ska subventioneras (ingå i högkostnadsskyddet). Vilka läkemedel som är subventionerade framgår av FASS.
I det här avsnittet har jag givetvis tagit hjälp av andra författare än Van Riper. Några böcker som varit till hjälp är
- Nathan Lavid: Understanding Stuttering (2003)
- Gerald A. Maguire: Without Hesitation (2011)
- Nan Bernstein Ratner m.fl: Current Issues in Stuttering Research and Practice (2006)
Stamning 
Hej kan någon förklara för mig varför jag som nio åring behandlades med insulin och valium pga. Stammning året var 1972 under ett par månader på bup
GillaGilla
Valium hör till gruppen benzodiazepiner. Tanken var förmodligen att dämpa den förväntansångest som kan utlösa eller förvärra stamningen. Varför man skulle vilja behandla stamning med insulin är svårare att svara på. Kanske har det något att göra med sambandet mellan insulin och stresshormoner.
GillaGilla
Hej Gustaf.
Jag är en tjej på 37 år som har stammat sedan jag var 3 år. Jag tycker att mycket av det du skriver om är väldigt intressant, speciellt teorierna om att stamning kan behandlas som depression. Jag tänkte dela med mig av mina tankar så kanske jag kan få några tips av dig.
Jag har ett kreativt yrke och har alltid sett mig själv som lite ”blue”, den lidande konstnären. Det roliga är att jag nu börjat lägga märke till att många runt omkring mig med kreativa yrken också stammar. I alla fall procentuellt många i just den kategorin.
Jag passar också in i kategorin människor som man kallar hypersensitive personality som det skrivits mycket om den sista tiden. Jag ”känner in” väldigt mycket. Min hörsel är väldigt bra, jag snappar upp känslor, stämningar, ansiktsuttryck och tolkar allt på millisekunder. Säkert väldigt praktiskt någon gång på stenåldern men nu gör det mig bara stressad, ångestfylld och manisk. Jag hinner tänka ut vad jag ska säga och analysera det innan det kommer ut ur munnen. Inte konstigt att det blir fel.
Och som kvinna finns det fler faktorer som kan ställa till det, nämligen hormoner. Jag vet inte hur det är för andra stammare men jag kan från ena dagen till den andra ha enorma skillnader i pratet. Vissa dagar är jag nästan stamningsfri för att dagen efter knappt kunna säga hej. Jag har kopplat ihop det med vissa hormonella cykler men kan ändå inte riktigt veta när det händer. T.ex ger järnbrist inte bara huvudvärk och trötthet utan också grov stamning.
Jag gick i konventionell stamningsterapi som barn men det gav inget. Har även testat i vuxen ålder utan resultat.
Jag måste i mitt arbete kunna prata inför människor. Detta skapar ju naturligtvis stor ångest och gör att jag är beredd att testa nästan vad som helst. Jag skulle vilja testa ett av de antidepressiva medel du nämnde men var vänder jag mig? Tror inte att min husläkare på vårdcentralen kommer att skriva ut det.
/Jenny
GillaGilla
Jag kan delvis känna igen mig i beskrivningen av HSP. Men jag skulle inte våga påstå att det är typiskt för stammare. Det är svårt att hitta hållbara samband mellan stamning och andra avvikelser. Vid en närmare granskning visar sig stammare nästan alltid vara en lika heterogen grupp som vilken grupp som helst. Däremot finns det mycket som tyder på att det finns vanliga grupper bland stammare, det vill säga att diagnosen stamning skulle behöva brytas ner ytterligare i olika varianter.
Jag tror till exempel det finns en grupp bland oss för vilka läkemedel är den bästa behandlingen som finns. Det är den gruppen som visar påtaglig förbättring i studierna. Men sen finns det en annan grupp vars stamning inte påverkas av läkemedel. Det är den gruppen som sabbar snittet och gör att inga läkemedelsföretag vågar satsa på ett stamningsläkemedel, trots att det finns substanser som fungerar.
Jag har aldrig försökt få ett läkemedel utskrivet för min stamning, så jag vet inte om det är lätt eller svårt. Det kan nog vara alltifrån ett kort samtal med husläkaren till en lång och omständlig process där man i värsta fall måste byta läkare några gånger. Om det blir det senare, gäller det kanske mest att vara påläst, så att man kan argumentera för varför medicinen skulle hjälpa.
Man kan ju inte begära att en allmänläkare ska veta något om stamning, och ännu mindre om medicinering mot stamning. Men man underlättar nog läkarens arbete om man själv har gjort sin läxa och kan referera till tidigare studier eller om man har ett expertutlåtande från en annan läkare som kan ämnet.
GillaGilla
Hej!
Det talas mycket om att dopamin blockerare/antagonister kan vara hjälpsamma mot stamning. Samtidigt har tester gjorts med ”starka” preparat som t.ex. kokain och amfetamin, som visat sig reducera stamning. Detta trots att både kokain och amfetamin skjuter dopaminhalterna i höjden.
Phenibut är ett preparat som också anses minska stamning. Det tycks användas flitigt i bland annat Ryssland. Dess främsta påverkan sker på gaba-nivåerna men preparatet har också en dopaminökande effekt.
Att utgå från att det finns EN lösning eller ETT preparat för att bota stamning tror jag nog att de allra flesta avfärdar. Inte minst med tanke på olika reaktioner till olika preparat hos personer som stammar.
Jag tror därför att det hade varit nyttigt att dela in begreppet stamning i ”subgroups”, eftersom jag är övertygad om att det finns subgroups inom stamning, dels med tanke på de olika reaktionerna på olika preparat.
Den gemensamma nämnaren, hos alla stammare, enligt min teori, är en kemisk obalans i hjärnan och ett överkänsligt ”talproduktionscentra” gentemot detta.
För att stärka teorin vill jag nämna sjukdomen ADHD. Den uppstår genom en kemisk obalans i neurotransmittorerna.
Dessa personer är också mer benägna att stamma än en ”frisk” människa.
Det finns alltså en obalans, dvs en av faktorerna som orsakar stamning. Finns det då också ett känsligt ”talproduktionscentra” hos patienterna skapas stamning.
Alla med kemisk obalans i hjärnan behöver nödvändigtvis inte stamma. Orsaken kan då vara ett mindre känsligt ”talproduktionscentra” (alla med ADHD stammar inte).
Det finns också personer med känsligt ”talproduktionscentra” som inte stammar, men som genom manipulering av neurotransmittorerna kan utveckla stamning (Bieffekt hos vissa av vissa mediciner).
Ett känsligt ”talproduktionscentra” drabbar vissa och kemisk obalans i hjärnan, även odiagnostiserbar, drabbar vissa. Men cirka en procent av världens befolkning innehar båda och det skapar en stammare.
Hur låter teorin? Kan den stärkas? ifrågasättas/avfärdas?
Jag vill också tillägga att jag känner igen mig själv väldigt mycket i ”Jennys” beskrivning av sig själv.
Vi tillhör säkert samma ”subgroup”.
Maila mig gärna på johan8903@gmail.com för att utbyta erfarenheter.
GillaGilla
(Tog mig friheten att flytta hela tråden om läkemedel till det här inlägget, där det hör hemma.)
Tack för kommentaren, Johan. Jag håller som sagt med om att stamning kan ha olika ursprung, eller orsak, och att olika mediciner/droger kan ha olika effekt på olika individer. Det verkar vara ganska etablerat att en högre nivå av dopamin förvärrar stamningen, liksom att de flesta som stammar faktiskt har högre dopaminnivåer – även om det också finns studier som fått motsatta resultat. Men att justera dopaminnivån är i bästa fall ett väldigt trubbigt verktyg för att behandla stamning.
Jag brukar inte spekulera om detaljer kring stamningens orsaker. I bloggen försöker jag koncentrera mig helt på ämnet behandling. Kunskapen som krävs för att ha en meningsfull uppfattning om stamningens orsaker tar många år av heltidsstudier att samla på sig. Jag har helt enkelt ingenting att komma med där. Det räcker för mig att förstå att stamningen är en motorisk störning i styrningen av talet, inte resultatet av en förvärvad psykisk störning.
Jag är tacksam för att det finns människor som arbetar på att lösa stamningens gåta, men jag inser att jag som lekman inte kan bidra till deras arbete – lika lite som jag kan komma med insiktsfulla synpunkter till min elektriker eller tvättmaskinsreparatör. Dessutom är det inte alltid man har en klar bild av orsakerna innan det finns en färdig behandling. I fallet stamning tycker jag det mesta tyder på att man kommer att kunna erbjuda en framgångsrik behandling långt innan man har en fullständing bild av orsakerna. Så har det varit med andra motoriska störningar som blivit behandlingsbara på senare år.
GillaGilla
Hej Gustaf,
Jag ser mina teorier och tankar på motsatt sätt än vad du verkar göra. Stamningsgåtan är långt ifrån löst och att jämföra forskare inom ämnet med elektriker som installerar tvättmaskiner håller jag inte med om. Detta just för att konsten att installera en tvättmaskin är löst, fulländad och erkänd, i motsats till Stamningsgåtan som är, som sagt, olöst.
Samtidigt håller du med om att stamning har olika ursprung, och därmed kräver olika behandling. Detta fenomen gör forskningen inom ämnet mycket problematisk, inte minst när det kommer till att få fram potentiella investerare/finansiärer som vill ha fram EN lösning.
Jag tror det bästa man kan göra är att prova sig fram och se vad som verkar lindra stamningen och därmed hitta sin egen ”subgroup”. Jag själv är, som jag tidigare nämnde, inne på spåret att öka mina dopaminhalter. Jag upplever minskad stamning vid intag av alkohol, och den egentliga intressanta upptäckten är att jag stammar mindre av rosenrot (rhodiola rosea), som fungerar som en (mycket svag) MAO hämmare, dvs den ökar tillgängligheten av neurotransmittorer i hjärnan.
Har du själv provat några preparat för att minska din stamning, och isåfall vad?
GillaGilla
Okej, du menar att eftersom stamningens orsaker inte är helt kända är det upp till var och en att bilda sig sin egen uppfattning? Alla får förstås tro vad de vill om orsakerna. Men när man vädrar sin teori öppet är det defacto ett vetenskapligt påstående, som kan prövas. Och i vetenskap handlar det inte så mycket om vad som sägs, som om vem som säger det. Vad har personen som säger det för kunskap i ämnet? Vilka påståenden är värda att lyssna på?
Jag delar allas frustration över att vi inte vet vad stamning beror på. Men det motiverar mig inte att komma fram med några egna teorier. Möjligen skulle jag vilja förstå lite mer om vad man faktiskt vet om stamning och hur man vet det. Jag har till exempel länge velat skriva något om upptäckten att mutationer i tre relaterade gener kan kopplas till stamning (i 9% av fallen). Men för att förstå och förklara en sån studie behöver man en ganska ingående kunskap i genetik. Jag skulle också vilja ge mina läsare en överblick över de avvikelser i hjärnans struktur och funktion man sett hos stammande. Men det kräver en lika ingående kunskap i neurologi. Det är svåra ämnen. Det tar tid att läsa in sig så pass att man förstår resultaten.
Behandling är i den meningen mindre kravfyllt att skriva om. Vi har alla erfarenhet av behandling och allas erfarenhet är lika mycket värd. Rapporter från tidigare behandling är just rapporter – inte påståenden. Det är intressant det du säger om att behandling i sig kan vara ett sätt att diagnosticera vilken typ av stamning man har. Diagnosticering brukar ju komma före behandling, men skulle också kunna vara en följd av behandlingen. Jag har till exempel dragit vissa slutsatser om vilken behandling som passar mig bäst från mina erfarenheter i McGuire (och det är inte McGuire).
Jag har inte tagit något läkemedel mot min stamning, men för några månader sedan provade jag vitamin B1 (Tiamin) på skoj. Dosen var 100 mg och jag tog den varje morgon under cirka 2 veckor utan resultat.
GillaGilla
Stamning är en symptom på att något inte fungerar korrekt. För att helt förstå varför, krävs precis som du säger, spetskompetens inom t.ex. genetik eller neurologi. Där har varken du eller jag mycket att säga till om.
Det är således inte stamningens olika orsaker jag försöker identifiera utan snarare vad som kan minska symptomen dvs stamningen. Sedan tycker jag det är både nödvändigt och intressant att försöka dra slutsatser där man relaterar symptomminskningen med eventuell uppkomst/grundorsak, som jag gjorde i mitt första inlägg.
Alltså, jag försöker inte identifiera stamningens uppkomst utan snarare hitta sätt att lindra symptomen på problemet (stamning).
Forskningen inom stamning är problematisk. Man kommer förmodligen inte komma fram till EN lösning utan istället flera, där stamning är en symptom hos dem alla. Däremot finns det olika rapporter som rapporterar om minskad stamning vid intag av olika ämnen/preparat.
Därför tycker jag att det är en ganska sund inställning att försöka hitta vilket ämne/preparat som kan vara till hjälp för den enskilda individen. Sen är det upp till var och en att försöka härleda den minskade stamningen till vad som kan vara grundorsaken. Men grundorsaken är förmodligen inte densamma hos två personer som finner lindring i olika preparat.
Jag provade också B1 utan resultat. Jag hoppas att snart få prova metylfendiat.
GillaGilla
Att vända sig till sjukvården för att få hjälp för stamning är oerhört problematiskt. De har ingen aning om vad de ska göra. Jag föreslår massor av potentiella behandlingar men eftersom någon behandling för stamning inte finns med i FASS så finns det helt enkelt inget de kan/vill/vågar göra.
Det finns massor med rapporter som föreslår både det ena och det andra preparatet som potentiellt kan hjälpa mot stamningen men inget händer.
Jag har också undersökt min kopparstatus, eftersom koppar till viss mån kan vara länkat till stamning. Så här gick det hela till:
Jag vände mig till en läkare och presenterade min teori om att min stamning möjligtvis kunde ha med koppar att göra och bad att få undersöka min kopparstatus. Svaret jag fick var att den typen av undersökningar gör inte svensk sjukvård, så den undersökningen är utesluten.
Jag vände mig till en ”dietist” som genomförde hårmineralanalys för en kostnad av 1600:-kr. Analysen visade just det jag misstänkte, avvikande värden på koppar i form av förhöjda värden.
Jag fick rådet (av dietisten) att börja äta zink, vilket jag gjorde. Kände att jag hade något på gång nu och upplevde bättre tal efter att ha börjat min zinkkur (25mg-50mg per dag). Tyvärr varade inte den positiva känslan länge. Efter ett tag började jag märka att mitt hår var i förändring. Det började förlora sin färg. Det gick från min vanliga färg, ljusbrunt, till väldigt mycket ljusare. Även kroppshåret genomgick samma förändring. Detta var inte det värsta gällande håret, det värsta var att jag även började tappa hår. Min kudde var full med hår vid uppvaknande och om jag satte i vax i håret så hade jag i princip mer vax i händerna än på hjässan när ”stylingen” var klar.
Det som lät mest troligt att ha orsakat denna reaktion var konstigt nog kopparbrist. Mina symptom stämde mest väl med det helt enkelt. För att rädda mitt stackars hår började jag aktivt äta kopparrik kost, i mitt fall siktade jag in mig på cashewnötter och avokado samt kosttillskott. Efter ett tag började mitt hår återhämta sig!
Jag insåg snabbt att detta inte var en normal reaktion på zinktillskott, jag talade även med dietisten som sa att hon aldrig upplevt något liknande under alla sina år.
För att gräva vidare i min potentiellt rubbade kopparmetabolism vände jag mig till läkaren jag varit i kontakt med tidigare.
Jag visade upp mitt resultat från hårmineralanalysen, och 1000000 hårstrån senare fick jag helt plötsligt genomgå ett kopparserum test. Vid testtillfället var mitt hår på bättringsvägen och jag åt aktivt kopparrik kost. Trots detta visade provet 11umol/l och referensvärdet låg på 11-23umol/l.
Jag kände att detta resultatet var ännu ett genombrott, höga halter i hår och låga i serum trots koppar diet. Jag tänkte, ”nu ska det nog bli fart på undersökningen” men utslaget blev ett helt annat. Läkaren sa enbart att mina värden är inom referensvärden så allt är normalt. Detta trots att hon tagit del av min hårmineralanalys och min historia som jag nu berättar för er.
Jag insåg att det inte längre var lönt att försöka gå vidare med denna läkaren då hon redan från dag 1 inte varit tillmötesgående och avfärdat och bedömt mina teorier som ”absurda”. En anledning till att jag inte fortsatte med henne var också pga hennes sjuksyster, som hade hand om provtagning, bokning och telefonkontakt. Direkt när jag sa mitt namn och att jag vill träffa läkaren agerade hon filter, det var flera gånger jag fick höra, ”du får vända dig till någon annan”. Det var typ standardfrasen.
Hur som helst, jag hade ju iallafall fått ihop en hårmineralanalys och ett kopparserumtest. Eftersom jag upplevde bättre tal av zinkintag så kunde jag inte riktigt släppa tanken på att det faktiskt hjälpte mig. Jag gav mig på ännu en zinkkur, denna gången i lägre dos (12mg. Processen gick väl, talet var okej, men någon större förändring upplevde jag inte. Sen kom håravfallet, igen! Denna gången mer smygande, och med ett redan ”försvagat” hår blev resultatet förödande. Mina ”vikar” blev kala och jag tunnades ut på hjässan, så pass mycket att jag var tvungen att kamma över håret.
Jag återgick till kopparrik kost/tillskott.
Jag tog kontakt med en läkare och nämnde det hela och min stamningsproblematik och blev remitterad till en neurolog. Han genomförde ett bastest där han kollade mina reflexer, jag fick gå på hälar och följa hans finger med blicken. EFter testet sa han att jag är neurologiskt frisk och att han inte kan göra något åt stamningen. Jag tog då fram mina resultat på serum och hårmineralanalys och bad om att få göra ett ceruloplasmintest (ett protein som binder till koppar och transporterar det till cellerna).
Motvilligt tillät han mig att göra det, men inte utan kommentaren: ”ditt problem är att du läser för mycket på internet, detta kommer testet kommer inte visa någonting”.
För två dagar sedan fick jag resultatet. referensvärde 0,20-0,60 mitt resultat 0,22. Detta trots kopparrik kost efter andra zinkkuren. Och här står jag nu, med ännu ett test precis inom referensvärdet och en läkare(neurolog) med inställningen att testet egentligen inte är motiverat. Har inte fått ordning på håret och jag stammar fortfarande är 24 år och känner att livet inte är kul! Tack och hej.
GillaGilla
Hej Johan. Tack för en välskriven och utförlig rapport om zink och koppar. Väldigt intressant att höra om det bemötande du fått inom vården. Mina frågor och kommentarer:
1. Du misstänker att höga halter av koppar kan orsaka eller förvärra (?) stamning. Vad grundar du det på? Lägg fram dina bästa argument och källor. Har din övertygelse om koppar förändrats under resans gång?
2. För att sänka dina förhöjda kopparvärden börjar du äta zink…? Förklara relationen. Hur påverkar det ena det andra?
3. Glädjande att du tyckte stamningen påverkades positivt. Hur skulle du beskriva förbättringen? Var det en påtaglig förbättring, eller låg den inom ramen för normala variationer?
4. Väldigt olyckligt med håravfallet. Hoppas du blir fullt återställd. Jag tycker också det är konstigt att zink skulle kunna ha den effekten – det verkar ju snarare vara *brist* på zink som kan ge håravfall. Kan det vara något hjälpämne i det preparat du ätit som haft den effekten? Finns det likvärdiga preparat du skulle kunna prova, för att få samma positiva effekt?
5. Vad är ett kopparserumtest? Förstår inte ”höga halter i hår och låga i serum”.
6. Vad innebär resultatet av ditt senaste test? Är det ytterligare ett sätt att mäta kopparnivå?
Jag beundrar din ihärdighet, Johan. Du gör något praktiskt åt din stamning och testar vägar som få har gått.
GillaGilla
Hej Gustaf
När det kommer till bemötandet inom vården är det jag beskriver bara ett skrap på ytan.
1. När jag läste om orsaker till stamning nämns det på flera hemsidor att koppartoxicitet kan orsaka stamning. Det är ingen officiell förklaring till stamning, men det är det inget som är. Så jag tänkte att det kan vara värt att kolla upp det eftersom jag kände igen mig på andra symptom, kopplade till koppar toxicitet.
Under resans gång har det ständigt kommit fram att jag avviker och/eller ligger i underkant av värdena, så jag tänker fortfarande att det är ett ”hett spår”. Så kommer jag förmodligen fortsätta tänka tills sjukvården bevisar motsatsen. Googla ”copper toxicity stuttering”, ”hypercupremia stuttering”.
2. Koppar och zink är varandras antagonister, dvs koppar och zink konkurrerar om att tas upp av kroppen. För mycket zink ger kopparbrist och vice versa.
3. Förbättringen jag upplevde av zink var att jag blev lugnare och mer fokuserad. När jag pratade med människor kände jag mig inte lika stressad. Jag märkte också skillnad genom att jag inte tänkte så ”djupt” som jag brukade, jag blev lite mer ”ytlig”.
4. Ja håravfallet har verkligen inte varit roligt. Var nära på att raka av allt i söndags, men jag kände att jag inte var redo. Just nu gör jag inget för att förbättra håret. Detta för att jag ska göra en ny hårmineralanalys imorgon nu när mitt hår är i dåligt skick för att se hur resultaten skiljer sig från min första analys.
Jag använde mig faktiskt av olika sorters zink supplement i de två kurerna. En var enbart zink och c vitamin och den andra var zink, järn och b12. Trots det blev håret påverkat på samma sätt av de båda kurerna.
När jag tänker mig likvärdiga preparat till zinksupplement så tänker jag såkallade ”chelating agents”. Mediciner som binder till koppar i kroppen och transporterar ut det.
Men jag vet inte helt säkert vad det var som gav mig bättre tal under zinkkuren, det behöver inte ha varit tack vare att mina kopparansamlingar började ”lösas upp”.
5. Jag är inte helt säker på vad ett kopparserum test innebär. Jag ringde till läkaren som utförde det och frågade hennes sjuksyster vad testet faktiskt betydde och vad det avser. Hon kunde inte ge mig ett utförligt svar utan bad mig ringa till sahlgrenska där blodanalysen genomfördes. Men vad jag har förstått så är det blodvärdet av koppar, som kroppen kan utnyttja (ta av), alltså det är inte fritt koppar, som kan sätta sig i hjärna/lever etc. Serumtestet var, för mig, egentligen ett mindre viktigt test, det jag egentligen ville åt var ceruloplasmintestet (vilket jag antog var med i ett ”koppartest” men nej). Höga halter i hår och låga i serum pekar på koppar toxicitet, alltså att fritt koppar ”åker runt” och sätter sig lite var det vill och orsakar skada.
Det är möjligt att ceruloplasmin är en komponent som spelar roll i fastställandet av ”kopparserumvärde” men detta är bara en tanke.
6. Ceruloplasmintestet är det jag egentligen ville åt efter att ha tagit del av min hårmineralanalys. Det finns genetiska komplikationer som avser kopparmetabolismen, t.ex. menkes disease och wilsons disease. Just wilsons disease innebär att tillverkningen av ceruloplasmin är rubbad vilket resulterar i att fritt koppar förblir fritt och samlas i vävnad, t.ex. hjärna.
Även på detta test låg jag som sagt i underkant, vilket indikerar ökade halter av fritt koppar. Dock tror jag inte att jag har wilsons sjukdom eftersom det är en allvarlig sjukdom som borde ha yttrat sig tidigare och gett fler symptom. Däremot finns det forskning som pekar på att heterozygota ”wilsons sjuka”, dvs de som bär på anlag till sjukdomen, men som inte är sjuka, kan uppvisa lätt symptom i form av kopparansamling och lägre ceruloplasminvärden.
GillaGilla
Ursäkta det långsamma svaret, Johan. Jag behövde läsa in mig lite på ämnet.
När det gäller relationen stamning och koppar finns det faktiskt bra forskning att gå efter, så jag behövde inte surfa runt på måfå. Jag gjorde en sökning i den medicinska databasen PubMed. Där hittade jag två studier där man testat sambandet mellan koppar och stamning: en tjeckisk studie från 2000 [1] och en svensk studie från 2005 [2].
I den tjeckiska studien fann man ett samband mellan stamning och koppar. 16 stammande försökspersoner hade signifikant lägre koncentration av koppar i blodet än de normaltalande i kontrollgruppen. Och ju mindre koppar desto mer stamning.
Man vet att en trasig kopparmetabolism kan få koppar att lagras upp i basala ganglierna i hjärnan, och därmed störa vår förmåga att initiera rörelser. Per Alm, som gjort den svenska studien, har tidigare pekat just på basala ganglierna som ett tänkbart epicentrum för stamning. Dessutom har koppar påverkan på såväl GABA som dopamin – två signalämnen med stor betydelse för basala ganglierna. Allt detta talade för att testa sambandet igen, med en mer detaljerad studie.
Jag har läst igenom Per Alms studie. I den beskrivs den tidigare studien utförligt, men denna har jag tyvärr inte kunnat hitta i fulltext någonstans.
Per Alm började med en förstudie på 23 stammande, utan kontrollgrupp. I den fann man praktiskt taget samma låga koncentration av koppar som i den tjeckiska studien. Sedan följde man upp resultatet med en kontrollerad studie, med 20 stammande plus kontrollgupp. Då hittade man inget signifikant samband mellan stamning och koppar. Bland de stammande männen är medianvärdena 15,64 μmol/l mot kontrollgruppens 15,35 (normala värden är 11-22 μmol/l). Alla stammare låg inom normala värden. Kontrollgruppen hade större spridning i sina värden både uppåt och nedåt.
Hur förklarar man då skillnaden mellan studierna? Per Alm noterar att man i den tjeckiska studien jämfört alla i kontrollgruppen efter varandra, vilket skulle kunna leda till mätfel. Det är mer vetenskapligt att testa deltagare från båda grupperna i slumpmässig ordning (så kallad randomisering). Jag är osäker på vilken skillnad det skulle göra, men mätresultatet beror ju delvis på mätinstrumentets inställning och kalibrering. Man skulle kanske kunna tänka sig att instrumentet var kalibrerat på olika sätt när man testade försöksgruppen och när man testade kontrollgruppen.
Per Alm sammanfattar med att skriva att hans resultat inte bekräftar den tjeckiska studien. Om något pekar resultaten i motsatt riktning (alltså i den riktning du själv pekat), men inte heller det sambandet anser han är signifikant eller motiverar till fortsatt forskning.
Case closed, tycker jag det känns som. Om du själv vill läsa Per Alms studie i sin helhet, eller andra studier från PubMed, får du bege dig till närmaste sjukhusbibliotek och be att få ett lånekort, så du kan ladda hem artiklar. Så har jag gjort.
1. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/11144122
2. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16037697
GillaGilla
Hejsan alla här.
Jag har stammat sens liten ålder.
Har varit hos logoped och vart instruerad att tala i en och samma ton så skulle min stammning försvinna, jag bad han dra åt h-vete..Man låter inte riktigt klok om man talar i en och samma tonläge.
Jag har ADHD fick min diagnos för ca 5 år sedan.
Stammningen är fortfarande kvar. ( Dex gör inte att stammningen försvinner/minskar)
Jag har bara mer koncentration och kan göra/hålla planer.
Vid nya situationer stammar jag mer än vad jag gör vid andra.
Nu har jag börjat stamma mer vid situationer som jag är van vid.
Jag är mycket intresserad av den ”Kemiska obalansen” i hjärnan.
Alla tips och funderingar uppskattas.
Stammare har en överdriven mängd av dopamine i hjärnan.
(Dr Robin Lickley)
ADHD visade att vuxna med ADHD hade en trög dopaminsystemet.
(nått jag läste) Kan hitta ref om det behövs.
Om stammning är en motorisk störning i styrningen av talet så är jag ute efter en olja som smörjer upp den störningen 🙂
Vilka kemikalier styr smörningen av tal systemet?
GillaGilla
hej. Min sambo har haft bekymmer med stamning i hela sitt liv. Nyligt genomgick han en operation och fick efter det morfininjektioner. Efter dessa injektioner stammade han inte på 2 veckor och sa att hans tal aldrig flytit så bra.Morfin höjer väl dopaminet i hjärnan?
Finns det dopaminhöjande läkemedel man kan testa mot stamning?
/Tanja
GillaGilla
Hej Tanja. Som jag skriver i artikeln kan man angripa stamning på åtminstone två olika sätt med mediciner. Benzodiazepiner och SSRI-preparat angriper den förväntansångest som de flesta upplever i sociala sammanhang. Dopamin- och dopamin/serotonin-antagonister tycks verka mer direkt på den/de mekanismer som utlöser talblockeringar. Jag vet inte vilken effekt morfin har på dopamin, men när man studerat dopaminnivåer i hjärnan hos stammare har man snarare sett förhöjda dopaminnivåer (vilket lett till en egen hypotes om orsaken till stamning). Därför verkar det konstigt att ett ytterligare tillskott av dopamin skulle göra stamningen bättre. Min gissning är att morfin bäst angriper stamningens förväntansångest, så om din sambo vill försöka återskapa effekten av morfin skulle han kunna prova något ångestdämpande.
GillaGilla
Hej! Jag är 46år. Ska här kort berätta om hur blev av med stammning till kanske mer än 95%. Jag blev ordinerad 25 mg klomipramin/anafranil mot min oro- och ångestproblematik 22 år gammal 1990. Hade Ingen tanke på att min stammning skulle börja försvinna. Hade stammat hela livet tidigare. Jag har nu gått på undehållsdosen 25 mg/dag i 24 år. Svarar gärna på frågor. Mvh
GillaGilla
Har skrivit en del tidigare här i kommentarsfältet, och tänkte dela med mig av min nuvarande status.
Har gått på paxil (paroxetin) i snart ett år och min stamning är rejält minskad.
Har också ätit koppar ett bra tag och känner att jag borde vara ”ikapp” mina zinkvärden. Vet inte hur mina värden är, och de intresserar mig inte lika mycket längre, nu när mitt tal är så mycket bättre. (mer om detta finns högre upp i mina tidigare kommentarer)
Började som sagt för ett år sedan och slutade då med alla kosttillskott som stod på mitt dagliga schema.
Effekten av paroxetin höll tyvärr inte i sig. Jag tappade det sakta. Ökade under sommaren från 10mg -> 15mg -> 20mg -> 25mg!!
Insåg att utvecklingen var ohållbar, så jag dammade av mina gamla kosttillskott. Började med koppar och B vitaminer (tillsammans med paxil) och direkt slungades jag tillbaka till bättre tal.
Har nu sänkt dosen till 20mg och äter koppartillskott, B vitaminer av diverse sort och har börjat lägga till lite zink. Detta eftersom lång tids intag av koppar kan leda till zinkbrist.
Har hört flertalet historier om att paroxetin har varit hjälpsamt mot stamning. Men jag kan inte undgå att fråga mig själv om paroxetin över huvud taget hade varit hjälpsamt utan att jag är ”boostad” av B-vitaminer och har hälsosamma koppar/zink värden? I don’t know…
För övirgt är det en befirelse att ha kunnat dämpa stamningen så mycket som jag gjort och jag skulle kunna prata väldigt länge och exalterat om hur mitt liv förändrats till det bättre!!
Eftersom jag pendlat mycket i mitt tal (fått effekt / tappat effekt osv) har jag märkt några skillnader på mig själv när jag stammar och inte stammar.¨
Den tydligaste skillnaden märker jag i rösten. När jag är i perioder med stamning sitter min ”röst” högt upp i halsen och är väldigt ”raspig”. Om jag bara slappnar av helt och hållet och pratar låter jag ungefär som en tonåring mitt uppe i målbrottet, dvs min röst ”tappar” sitt läge och är inte stabil.
När jag inte stammar, dvs allt funkar mellan paroxetin/koppar/zink/Bvitaminer, är min röst mycket mörkare och stabilare !
En typisk dag för mig innebär intag av:
2mg koppar
12,5mg zink (laborerar fortfarande med dosen)
B complex eller P5P (aktiv form av B6)
20mg paroxtin
GillaGilla