Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Femte kapitlet behandlade två former av alternativ hörselåterkoppling: MAF och DAF. Jag medger att sammanfattningen blev ganska teknisk, men så är också kapitlet mer detaljerat än i något tidigare kapitel. Här märks det att Van Riper har skapat sina uppfattningar mer på egen forskning än på andras. Jag har försökt lyfta fram det viktigaste från hans erfarenheter.

Av MAF och DAF är det nästan bara DAF det pratas om idag. Dessutom har det sedan boken skrevs tillkommit ytterligare en vanlig variant: Frequency Altered Feedback (FAF), där man hör sig själv i realtid, men i ett högre eller lägre tonläge.

MAF

MAF verkar framförallt ha två nackdelar: ett öronbedövande brus som snabbt blir tröttsamt (och säkert leder till hörselskador med tiden) och en opraktisk och uppseendeväckande strupmikrofon. Strupmikrofonen används, som vi såg, för att skilja det egna talet från andra ljud, så att bruset bara triggas när man själv pratar.

Fördelen med MAF är att det, åtminstone teoretiskt, inte påverkar varken tempo eller uttrycksfullhet i talet. Men efter att ha läst erfarenheter av MAF från Alan Badmington och andra regelbundna användare inser jag att det tydligen finns en tendens att förlänga och koartikulera överdrivet även med MAF, eftersom bruset annars riskerar att försvinna mitt i en mening. Jag drar slutsatsen att det är bättre att aktivera bruset själv. De flesta blockeringar uppstår ju ändå i början av meningar, och då gör strupmikrofonen ingen nytta.

Jag har funderat på om det går att bygga en MAF-apparat som maskerar ljudet utan brus. Det finns ett antal tillverkare som gör hörlurar som reducerar omgivande buller genom att ta upp ljudvågorna och invertera dem. Tekniken används till exempel i flygplan, där man vill skydda öronen från det tröttande flygplansbullret. Kanske skulle man på samma sätt kunna ta upp ljudet från den egna rösten och invertera det, så man inte hör sig själv. Upplevelsen skulle bli ungefär som att mima, fast man egentligen pratar. Jag diskuterar gärna det här med någon som har ett par lurar av denna typ, för att se om tekniken neutraliserar tal lika effektivt som flygplansbuller.

DAF

Var och varannan bok om stamning har ett avsnitt om DAF där man spekulerar om vårt förmodande fel i hörselåterkopplingen. På 60- och 70-talen måste detta varit en av de mest sofistikerade orsaksteorier som fanns om stamning, och det märks att Van Riper tog teorin på allvar. Idag ser bilden annorlunda ut. Det finns fortfarande en och annan påläst person, till exempel Thomas David Kehoe (grundare av Casa Futura Tech, en tillverkare av tekniska hjälpmedel för stammare) som tror att stamning beror på ett fel i hörseluppfattningen. Men som vi ska se kan effekten av DAF förklaras på andra sätt.

Personligen förstår jag inte hur man kan blunda för det faktum att de flesta blockeringar uppträder i början av meningar, innan vi hunnit säga ett ord, och innan en brist i hörseluppfattningen kan ha någon effekt på talet. Men för att avfärda DAF måste man också kunna förklara de påstådda effekter som apparaterna har. Låt oss gå igenom det fråga för fråga:

Hur förklarar man att stammare och icke-stammare reagerar olika på DAF?

Det finns tydligen en statistisk skillnad på hur stammare och icke-stammare reagerar på DAF, men mitt intryck är att skillnaden inte är så stor som man först trodde. Samma talsvårigheter som icke-stammare får av DAF, får också stammare. Samma trick som stammare använder för att kompensera för fördröjningen fungerar också för icke-stammare. Att påstå att stammare talar flytande och andra börjar stamma med DAF är en alldeles för grov förenkling. Skillnaden är nog snarare att vi som dras med ständiga talsvårigheter och har erfarenheter från diverse talträning, har lättare att hitta sätt att kompensera för fördröjningen.

Hur förklarar man effekten av DAF?

Det enklaste sättet att prata i en DAF-apparat är att sänka taltempot. Man drar ut språkljuden så mycket att man uttalar en stavelse först när man hör den förra, så att uttalet och ekot överlappar en aning. Pratar man så, är det lätt att prata, för nästan alla, oavsett om man brukar stamma eller inte. Stavelserna tenderar också att bli lika långa, vilket har en annan oförutsedd effekt, nämligen att vi får en regelbunden puls att hålla oss till. Dessutom kan apparaten förändra röstläget (tonhöjden) och ge en känsla av körläsning. Allt detta bidrar till bättre talflyt, och det är så effekten av DAF bör förklaras.

Hur förklarar man att olika personer reagerar så olika på DAF?

Kanske beror det på om och hur man försöker kompensera för fördröjningen. De som endera saktar ner, eller har förmåga att ignorera medhörningen, kan ha det lättare än personer som försöker prata på i normal takt eller lättare störs av bakgrundsljudet.

Är det verkligen stamning DAF framkallar hos icke-stammare?

Van Riper svarar så här:

Some of the difficulty is doubtless a semantic one. If our own definition of stuttering in terms of temporarily disrupted sounds and syllables […] is accepted, then DAF can provide stuttering. It does not create stuttering as a disorder but it can break up the integrated motor sequences of sounds, syllables and words.

Personligen tycker jag det är ganska oväsentligt om symptomen påminner om varandra. Frågan är om de uppkommer på samma sätt. Den frågan tar inte Van Riper upp – kanske för att man med dåtidens teknik inte hade något sätt att svara på den. Jag tror i alla fall det är olika saker som händer när en icke-stammare stammar i en DAF-apparat och när stammare stammar.

Lyssnar vi mer än andra?

Van Riper menar att vi som stammar i högre grad än andra lyssnar istället för känner när vi själva pratar. Men denna distinktion verkar mest vara baserad på hans egen magkänsla. Och vad menar han egentligen? Menar han att denna, som han skriver, ”morbida oro” för hur vi låter skulle vara orsaken till stamningen?

Nej, det är inte rimligt att stamningen skulle orsakas av att vi är mer observanta på vårt tal än andra. Som barn är vi ju oftast lyckligt ovetande om stamningen när den först framträder. Vi kan ha stammat i månader eller år innan någon [elak unge] gör oss uppmärksamma på att det är något konstigt med vårt sätt att prata.

Men okej, jag erkänner att jag lyssnar intensivt på hur jag låter när jag pratar och att det säkert sker på bekostnad av känselintrycken. Men det är en konsekvens av stamningen, inte en orsak. Det är så jag måste tolka honom. Van Riper måste menat att vår ovana att lyssna istället för att känna är något som befäster och förstärker stamningen när den väl etablerat sig. Trovärdigt? Ja, kanske. Betydelsefullt? Inte särskilt, säger min magkänsla.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört en talpedagog föreslå att jag ska lyssna mindre på mig själv och istället koncentrera mig på känseln i käkens, tungans och läpparnas rörelser. Om detta är grundbulten i Van Ripers behandling blir jag besviken. För mig verkar det inte vara något annat än en distraktion – man flyttar uppmärksamheten från en sak till en annan. Jag kan lika gärna svänga med armarna eller andas på något speciellt sätt för att uppnå samma (kortvariga) effekt.

Ändå dristar han sig till att påstå att träningen har en bestående effekt och att DAF-apparaten så småningom kan läggas på hyllan. Vad ska jag tro? Jag beundrar Van Riper för hans ihärdiga skepticism och hans kompromisslösa sätt att tänka bortom behandlings­rummet. Även i rollen som behandlare glömmer han aldrig att resonera kring vad som händer utanför behandlings­rummet eller efter behandlings­perioden. Och här befinner han sig i kärnområdet av sitt kärnområde; han pratar av egen erfarenhet från åtskilliga patienter. Jag måste ta det på allvar.

Personlig erfarenhet

Jag har tidigare skrivit ganska positivt om DAF. Men det blev med tiden uppenbart att apparaten inte hjälpte mig i de situationer där jag behövde den som mest. Jag upplevde att apparaten, och det sätt den fick mig att prata på, tog lika mycket uppmärksamhet från det jag sa, som stamningen. Det blev en kortvarig romans.

När jag förra året deltog i några studier på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där förändrad hörselåterkoppling var ett moment, märkte man ingen förbättring med DAF i mitt fall, men jag fick höra att andra haft desto större framgång. Tyvärr minns jag inte om eller hur jag försökte kompensera för fördröjningen.

Inför den här artikeln har jag läst om flera personer som anser sig blivit hjälpta av MAF eller DAF. Vissa av dessa är personer som använt apparaten regelbundet i åratal. För att någon ska fortsätta så länge måste personen förstås uppleva en förbättring som är både obestridlig och varaktig. Även om stamningen inte eliminerats av apparaten, vågar de i alla fall ta ordet i fler situationer. Länken i början av det här avsnitten ger mycket värdefulla erfarenheter från användare.

Därmed är genomgången av femte kapitlet klar. Det jag tar från kapitlet är att MAF är intressant för stammande föredragshållare, och Van Ripers speciella tillämpning av DAF kanske kan vara något att prova på.