Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Det finns inte mycket att säga om kapitlets första avsnitt. Sånär som på kirurgisk behandling, som jag har hopp om för framtiden, känns det mesta hopplöst föråldrat och kan avfärdas direkt.

Är stamning ett inlärt beteende?

Intressant blev det först i genomgången av operant betingning. Det är en rimlig gissning är att de som förespråkat operant betingning utgått från att stamning är ett inlärt beteende. Om så är fallet bör ju behandlingen handla om att få till stånd en beteendeförändring. Men är stamning ett inlärt beteende? Som vanligt i alla stamningsfrågor är svaret ”ja och nej.”

Tänk på undvikandebeteenden. När vi på grund av stamningen undviker en talsituation, befriar vi oss från vår ihållande rädsla att förlora kontrollen över talet. Det blir en belöning och drivkraft att undvika liknande situationer i framtiden – negativ förstärkning på psykologspråket.

Tänk på startbeteenden (utfyllnadsord, medrörelser och andra trick). I frustrationen över att inte kunna få fram ett ord händer det att vi tillgriper ett för situationen helt främmande beteende, som att blinka eller grimasera. Om vi då upplever att det hjälper ökar sannolikheten att vi ska upprepa beteendet nästa gång vi stammar – positiv förstärkning på psykologspråket.

Tänk på hur rädslan inför en svår talsituation kan försätta hela kroppen i alarmberedskap. En helt ofarlig social situation kan utlösa en kroppslig reaktion som om vi skulle behöva slåss för livet. Det är ett exempel på så kallad klassisk betingning – behaviorismens andra ben.

Tänk på hur stamningen kan skilja sig från en situation till en annan. När vi pratar med ett syskon stammar vi kanske inte alls, men när en kollega plötsligt ringer kan det låsa sig totalt – trots att vi pratar med personerna lika ofta. Även här är det fråga om inlärning – vi lär oss att associera stamning och talflyt med olika personer och situationer.

Man kan göra fler såna här iakttagelser och lätt resonera sig fram till att stamning bara är ett inlärt beteende. Men forskningen visar att det finns andra, medfödda eller tidigt förvärvade, orsaker i botten. Klassisk och operant betingning kan med säkerhet sägas ligga bakom utvecklingen av talrädsla, undvikande- och startbeteenden, och därmed nästan hela stamningsproblematiken – men de är inte roten till stamningen.

Ska man arbeta med beteenden?

En vuxen persons stamningsbeteende domineras i regel av de känslor, tankar och beteenden som vuxit fram till följd av en i grunden motorisk störning i styrningen av talet. Drömmen vore ju att kunna behandla den motoriska störningen direkt – det skulle vara stamningsbehandling på riktigt! Men dit har man inte kommit och ärligt talat verkar det vara långt till att man kan börja förena teori och praktik (alltså bygga en behandling på en teori om stamningens orsaker). Tills vidare får vi nöja oss med olika former av indirekt behandling.

I den meningen är det helt i sin ordning att man idag mest arbetar med beteenden. Talträning, stamningsupplösning och icke-undvikandeterapi kan inte bota stamning – men de kan göra stamningen mindre begränsande.

Operant betingning som metod

De experiment Van Riper skriver om i avsnittet om operant betingning har idag spelat ut sin roll – inte bara för att de väckte frågor om etik, utan för att metoden inte hade någon långvarig effekt. Stamningen minskade visserligen ofta under försökens längd, men återkom snabbt efteråt.

Det är bra att känna till effekten av klassisk och operant betingning och förstå hur olika stimuli och beteenden påverkar oss. Men att använda operant betingning som huvudsaklig metod i behandling tror jag inte på. Speciellt inte när man kopplar stamning till bestraffning och talflyt till belöning. Straff och belöning är redan inbyggda i stamningsproblematiken. Vi utsätts nästan dagligen för bestraffningen att stamningen noteras av andra och belöningen att uppleva att talet flyter. Om dessa straff och belöningar skulle motverka stamningen skulle vi inte stamma alls!

Jag tror felet var att man bestraffade ett per definition ofrivilligt beteende. Det är inte stamningen som är det operanta beteendet, utan våra undvikande- och startbeteenden. Ska man förstärka eller bestraffa några stamningsbeteenden i behavioristisk mening, ska man självklart fokusera på de som vi faktiskt har kontroll över!