Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Det här avsnittet handlar om två otäcka behandlingar som lyckligtvis aldrig fått fotfäste inom stamning, men som båda haft sina förespråkare. Stig in i stamningens skräckkabinett!

Operationer

I början av 1840-talet började en tysk kirurg vid namn Johann Friedrich Dieffenbach operera på stammande. Operationen gick ut på att skära ut en triangelformad kil strax ovanför tungroten och sedan sy ihop tungan. Med detta ansåg han att de karakteristiska spasmerna och krampaktiga blockeringarna skulle upphöra.

Det gjorde de också, och inom loppet av ett par månader hade Dieffenbach utfört ett stort antal operationer. Metoden spred sig snabbt till andra länder, men snart stod det klart att effekten bara var temporär. Operationen fick dessutom dålig publicitet när några patienter förblödde och dog under ingreppet.

Det finns flera förklaringar till varför operationerna i början tycktes ha en så mirakulös effekt. Den intensiva smärtan efter operationen måste ha tvingat fram ett långsamt, behärskat och kontrollerat tal hos de drabbade. Smärtan kan också ha avlett patienterna från tankar på stamningen. Men allra viktigast, menar Van Riper, är suggestionens makt:

No one undertakes surgery lightly. It takes some desperation and also a lot of faith before we yield ourselves to the knife and these are conditions which aid suggestibility. The stutterers who sought surgical relief only did so after persuading themselves through intensense self-suggestion that these drastic measures would do the job.

Givetvis är det i hjärnan man ska skära – om man överhuvudtaget ska skära. Det finns flera dokumenterade fall där ingrepp på hjärnan haft den välkomna sidoeffekten att stammande patienter slutat stamma. Men från dessa lyckträffar till en rutinmässig operation är steget långt. Min gissning är att operationer kommer tillbaka i någon form, men att det kommer att handla mer om att lägga till än att skära bort.

Elchocker

Elchocksbehandling (egentligen elektrokonvulsiv terapi, eller ECT) har använts i mentalvården sedan 1930-talet. Åtskilliga människor kan vittna om att de blivit lyfta ur djupa depressioner med hjälp av elchocker, när varken psykoterapi eller medicin hjälpt. Det är framförallt inom svårbehandlad depression som ECT etablerat sig, men det finns andra vanliga tillämpningar, som schizofreni, manier och psykoser. Oavsett vad det gäller är förstås inte ECT det första man tillgriper.

Behandlingen går till så att man fäster elektroder på huvudet som avger starka elektriska stötar. Det framkallar något som mest kan liknas vid epileptiska anfall. Ingen vet riktigt varför detta hjälper (i de fall det hjälper), men det är kanske inte så konstigt att man blir uppiggad – speciellt om man dessförinnan känt sig riktigt nere. Kanske kan man beskriva det som att hjärnan nollställs för nya intryck? Minnesförlust är vanligt – något som kan upplevas både bra och dåligt.

Hur som helst är det mycket som har hänt inom elchocksbehandling sedan Van Riper skrev sin bok. Dagens mediciner eliminerar de tidigare så typiska spasmerna – man är både kroppsligt och mentalt sövd. Så behandlingen förtjänar kanske inte längre sitt dåliga rykte, men frågan är: hjälper den mot stamning? Svaret är, enligt Van Riper, ett rungande nej!