I min tredje slutsats om talträning argumenterar jag mot övningar där vi talar flytande, och för övningar där vi stammar. Det låter bakvänt, men denna slutsats är en konsekvens av min första slutsats, som handlar om att förändra stamningen. För att kunna förändra stamningen, behöver man ju lite stamning att förändra…
3. Träna i verkligheten
Att träna i situationer där man stammar för lite eller för mycket är ineffektivt. Talträningen bör förläggas till verkliga eller verklighetstrogna situationer där stamningen är måttlig.
Idén bakom mycket av 1800-talets övningsbehandling var att man skulle kunna träna bort stamning med flytande tal. Bara man fick uppleva flytande tal i tillräcklig mängd (oavsett situation) skulle stamningen så småningom ge vika (i alla situationer). Det flytande talet blev ett självändamål – det var beviset på att man gjorde ”rätt”. Genom att träna flytande tal i tillräcklig mängd, skulle det ”rätta” beteendet sätta sig i ryggmärgen. Stammande rekommenderades därför att träna flitigt på att läsa högt eller prata högt för sig själva.
Övningsbehandlingen orsakade ett gigantisk sisyfosarbete för stammande i hela världen. Om det överhuvudtaget finns något samband mellan mängden högläsning hemma och mängden stamning i vardagen, är det troligtvis en placeboeffekt. Man tror att den tid och energi man lagt ner på en övning har givit resultat och får därför ett ökat självförtroende, som i sin tur leder till ökat talflyt.
För inte så länge sedan trodde även jag att stamning kunde tränas bort på detta sätt, och att situationen man tränade i hade mindre betydelse. Jag tänkte mig att flytet från övningarna skulle kunna överföras till verkligheten genom inlärning och muskelminne. Men jag har ändrat mig. Jag tror inte man kan träna bort stamning i situationer som inte framkallar någon stamning, lika lite som man kan lära sig simma på land. Effektiv talträning sker i miljöer där man stammar och kan träna på att förändra stamningen.
De flesta av oss pratar flytande när vi är ensamma – därför ska man inte vara ensam när man taltränar. Idealet är en situation där man stammar måttligt, där man har ganska bra kontroll, men inte så bra att det inte är någon utmaning. Det ska inte heller vara så svårt att man känner sig helt vanmäktig. Ett annat ideal är att försöka efterlikna verkligheten så långt det går, för att göra steget från behandling till verklighet så kort som möjligt. Det allra bästa är att integrera träningen i verkligheten, så att man får sin dagliga dos träning utan att ägna särskild tid åt den.
I takt med att man lyckas uppnå mer kontroll i en situation, eller med en person, kan man börja laborera på samma sätt i andra mer utmanande situationer, så att man alltid har en lagom mängd stamning att jobba med. Svårare situationer får gå som de går tills de blir mer hanterbara.
Stamning 
OK, jag inser att du har mer erfarenhet än mig i detta avseende. Jag syftar mest på dina erfarenheter via Mcuire.
Jag har inte reflekterat på denna fråga speciellt mycket när jag tänker efter.
Spontant delar jag upp mitt tal i naturligt flyt och kontrollerat flyt. 2 begrepp som du förstår vad jag menar.
Jag kan uppnå ett flyt där talet fungerar men jag känner att jag inte har marginaler. Det känns som tur när det fungerar. Detta tal vet jag av erfarenhet är på vägen till ett sämre tal med mer stamning.
Jag skiljer på att tala med taltekniker. Precis som du antyder man kan då tendera annorlunda eller avvikande. Både enligt sig själv och enligt andra.
Handlar det inte om att sätta sig över detta ?
Är det en illusution ? Lurar jag mig själv ? eller anser eller tror du det ? Det kan vara så.
Som jag har sagt. Jag kan tala med tekniker och kan känna mig mig trygg med talet i vissa enkla zoner. Men i andra så kan jag inte tillämpa teknikerna. Så är det för mig. Är det den aspekten du för efter ?
GillaGilla
Jag har svårt att följa dina resonemang.
Jag har inte deltagit i någon av talakademins kurser. Men jag har ändå förstått hur deras upplägg är tänkt att fungera. Åtminstone tror jag det.
Att träna ett att tala ”korrekt” är centralt. Vad menar jag då med korrekt. Det jag menar är att tala i viloandningsrytm. Att tala fraserat, ljuda mm. Egentligen Talakademins 10 punkter. Att träna på detta sätt en längre tid, kanske intensivt ett antal dagar, ger resultat för mig. Mitt naturliga tal påverkas. Min stamning påverkas.
Naturligtvis kompinerat med någon typ av mentalträning. man kan om man vil se viloandningsrytmkänslan som en typ av mentalträning.
Jag vill påtala att detta sätt att tala flytande är något annat än det sätt att tala flytande som periodvis återkommer i min vanliga stamningscykel.
Vi kanske har olika referensramar och erfarenheter gällande stamning. För mig känns det centralt att skilja på dessa 2 typer av flytande tal. Men som sagt det är möjligt att du vet saker jag inte vet. Finner du det relevant att skilja de 2 ovan nämda typerna av flytande tal åt ?
GillaGilla
Mina slutsatser om talträning är något jag gjort för att summera för mig själv vad jag tror på just nu. Självklart kan de inte gälla alla i lika hög grad. Min stamning begränsar mig på så vis att jag på förhand inte vet om jag överhuvudtaget kommer att kunna säga det jag tänkt mig (vilket förstås får mig att undvika att prata). För andra är det annorlunda. Har man en lättare stamning, där man alltid får fram orden med eller utan stamning, gäller mina slutsatser inte i samma grad. Har man en helt dold stamningsproblematik gäller de kanske inte alls.
Det är svårt att skriva om stamning. Inget gäller alla, men mycket gäller många. Jag har medvetet valt att generalisera och skriva utifrån egna erfarenheter, istället för att ständigt gardera mig. Jag tror det finns saker i mina slutsatser som andra kan känna igen sig i och hålla med om, men man får ta det med en nypa salt, som med allt annat.
GillaGilla
Intressant ämne,
Att ständigt gardera sig leder inte diskussionen framåt.
Jag är glad att du inte garderar dig helt. Det skulle troligtvis göra din blogg ointressant för mig.
Men mitt hopp bygger ju på att man finner något att tro på.
Att kunna kommunicera med sina medmänniskor på ett bekvämt sätt är så centralt i livet. Hur man då lämpligtvis ska nå sin egna känsla ”bekväm” är frågan.
Jag finner mycket lärdomar i dina slutsatser.
Just att våga sätta väl genomtänkta åsikter på pränt kan liknas vid att släppa garden. Speciellt då det gäller ett ämne som stamning där vi inte säkert vet orsaker och verkan.
GillaGilla
Jag kan hålla med dina funderingar om träning. Dessvärre vet jag nog inte vilka situationer som är ”lagom svåra”. Det kan bero på så många olika saker har jag märkt. Ibland kan jag faktiskt även stamma när jag pratar med mig själv även om det händer väldigt sällan…
på tal om simskola så v torr-sim ganska lång tid innan vi fick prova på barnpoolen
GillaGilla
Jag kan också stamma när jag pratar med mig själv, speciellt när jag tänker mig in i en talsituation där jag brukar stamma. Det är ju inte så konstigt egentligen. Verkliga och föreställda upplevelser ger ofta identiska reaktioner.
När det gäller att hitta ”lagom” svåra situationer, så menar jag hur vi känner oss inför situationen, inte hur den sedan förlöper. Men visst, stamning triggar stamning, och vi kan ibland stamma mer än vi trodde. Men det är brus på ytan. Det är för mig förtroendet för talet som är den viktigaste indikationen på hur mycket jag kommer att stamma i en viss situation. Så slutsatsen handlar om att experimentera i situationer som man på förhand känner ett lätt obehag inför.
Talträning är som torrsim: man lär sig att andas och röra sig rätt, men inte att hålla sig flytande! 😉
GillaGilla