Mina erfarenheter som stammare så här långt har lett fram till ett antal slutsatser om talträning. Dessa tänkte jag nu presentera en efter en. Den dag jag på nytt bestämmer mig för att försöka göra något åt min stamning, kommer jag att använda dessa slutsatser som vägvisare. I min första slutsats argumenterar jag för att talträning i grunden är fel sätt att arbeta på.

1. Arbeta med stamningen, inte med talet

Metoder som bygger på att förändra talet har en felaktig utgångspunkt, baserar sig på orealistiska förväntningar, och kräver en orealistisk träningsinsats. Träningens fokus bör istället vara att förändra stamningen.

Åtskillig stamningsbehandling går ut på att förändra sättet att andas eller prata. Men vi stammar inte för att vi andas eller pratar på fel sätt. Vi stammar för att vi har en medfödd svårighet att koordinera talmotoriken under social stress. Utgångspunkten för talträning är därför felaktig: vi behöver inte träna på att tala – vi har ju bevisligen förmågan att prata flytande. Vi behöver snarare träna på att förändra stamningen, så att den inte är lika begränsande.

Talteknik utgår från föreställningen att man genom att förändra något i talbeteendet får mer kontroll över talet. Risken är att man bygger upp en orealistisk förväntan om att tekniken alltid ska fungera – speciellt eftersom den kan fungera perfekt i början. Men ingen talteknik fungerar i alla situationer under en längre tid. Effekten man upplever i början kan vara en förväntanseffekt, som avtar vartefter man upptäcker att tekniken inte hjälper i alla lägen. Därutöver har många tekniker en avledande effekt, som minskar i takt med att det nya sättet att prata blir automatiserat. Om det utöver dessa oavsiktliga effekter kan finnas någon reell och varaktig effekt i taltekniker (i den meningen att hjärnan tränas i sin förmåga att välja flytande tal i situationer där den tidigare skulle valt stamning) är fortfarande en öppen fråga.

Min erfarenhet är också att talträning kräver en orealistisk träningsinsats. Det gäller inte bara i det hårda McGuireprogrammet. Oavsett metod är återfallen regel, inte undantag. För många slutar ansträngningarna med en känsla av oduglighet och uppgivenhet, när man inte lyckas uppfylla träningsrutinen – men i själva verket är man i gott sällskap.

Bra talträning för stammande är den som inte bara riktar sig till stammande, utan till vem som helst som vill förbättra sitt sätt att kommunicera tydligt och engagerande. Det är synd att förändra vårt naturliga tal, och ersätta det med ett uppstyltat och mekaniskt sätt att prata, när vi snarare borde framhäva och förbättra det naturliga tal vi har. Men denna talträning tycker jag personligen ligger utanför ämnet stamningsbehandling. Jag tror inte att man kan träna bort stamning genom att träna på att tala som en politiker.

Förespråkare för taltekniker menar ofta att man behöver flytta fokus från stamningen, och låta talflytet komma som en bieffekt av det nya sättet att prata. Jag tror numera att det är precis tvärtom. Fokusera rakt på stamningen och arbeta med att försöka förändra den, så att det flyter bättre. Jag tror att vägen mot flytande tal går via flytande stamning.