Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Tredje kapitlet gav flera exempel på stamningens mystiska och motsägelsefulla natur. Att rytmiskt tal, sång, kör- och skuggläsning kan få oss att tala (eller sjunga) utan att stamma är visserligen intressant, men dessa fenomen är i praktiken helt oanvändbara. Att utgå från något av dessa fenomen och gradvis försöka närma sig ett naturligt tal, är ett angreppssätt som har prövats och förkastats om och om igen i hundratals år.

Även i ämnet andningsteknik delar jag i grunden Van Ripers uppfattning: att den mest verksamma ingrediensen i de flesta andningstekniker är distraktion. Att mekaniskt lära sig ett nytt sätt att andas på, leder ofta till att man lägger ett nytt avvikande beteende till samlingen. Därmed inte sagt att det alltid är fel att arbeta med andningsteknik. Det är bra att lära sig behärska en ytlig, ryckig och oregelbunden andning, om den blivit en del av stamningsbeteendet. Att medvetet kontrollera andningen behöver alltså inte vara fel, så länge man arbetar mot det normala.

Prefigering, det vill säga användningen av prefix som aaah i början av varje fras, tycker jag är en intressant teknik, men i praktiken känns det svårt att använda den. Och ändå är det kanske just det jag gör när jag säger öööh under en stamningsblockering. I McGuireprogrammet är dessa skräpljud förbjudna, men jag börjar tro att de faktiskt fyller en funktion för mig och har beslutat att inte försöka arbeta bort dem. Dessa läten kan förstås också användas för att signalera att man inte pratat klart.

Långsamt tal är den teknik jag för tillfället använder mig mest av. Som många stammande har jag en ovana att prata för fort – som om jag ville hinna så långt som möjligt innan nästa blockering. Jag tror att ett långsammare tal kan förbättra både mitt stammande och mitt flytande tal.

Som jag skrev i förra avsnittet märker jag att det långsamma talet kan förebygga blockeringar, men att det behövs något mer för att hantera de blockeringar som ändå uppstår. Dessutom finns det situationer där jag stammar extremt mycket trots att jag försöker prata långsamt. Men att prata långsamt och behärskat även när jag stammar som mest, ger mig ändå tillfälle att vara kvar i verkligheten, istället för att gå in i det halvt medvetslösa tillstånd som inträder under svåra stamningsblockeringar. Det är en förutsättning för att på sikt kunna modifiera stamningen.

Därmed sätter vi punkt för genomgången av tredje kapitlet.

7 reaktioner på ”Tankar efter tredje kapitlet”

  1. Jag är lite inne på samma spår, för när man pratar långsamt så blir man mer medveten om vad som händer när man talar. Man kan t ex komma ihåg efteråt nästan exakt hur man sa orden som kom ut. När man inte gör något så brukar iaf inte jag komma ihåg någonting hur jag precis pratade, man går som du nämnde in i något halvt medvetande tillstånd. Jag tror inte det spelar någon roll om man använder långsamt taltempo eller någon annan form av distraktion för att bli medveten om hur man stammar. Det verkar ju såklart inte räcka att vara medveten om hur man stammar för att jobba bort stamningen, jag tror att först måste man acceptera hur man stammar oavsett om det är långa blockeringar eller små upprepningar och inte reagera negativt när dom uppkommer. Sen kanske man kan hitta saker med tiden som fungerar bra för en själv när man vet hur sin egen stamning fungerar.

    Gilla

    Svara

  2. ”Att rytmiskt tal, sång, kör- och skuggläsning kan få oss att tala (eller sjunga) utan att stamma är visserligen intressant, men dessa fenomen är i praktiken helt oanvändbara. Att utgå från något av dessa fenomen och gradvis försöka närma sig ett naturligt tal, är inte en väg framåt.”

    Jag måste tillstå att jag inte förstår detta. Skulle vilja att du motiverar mer.
    Jag personligen upplever att rytmik, tala ut, ljuda hjälper mig i mitt tal. Problemet är att jag inte vågar.
    Om jag exempelvis talar göteborgska och nyttjar den naturliga rytmen, förlängningar av vokaler osv. Du vet vad jag menar. Det liknar i en viss mån sång.

    Ofta är ord och tro inte så mycket värt. Men jag känner 1 person som anser sig slutat stamma via sång. Och en annan person som anser sig sluta stamma via dialekt. som sagt det är bara en uppfattning och tro.

    Jag personligen tror att jag skulle kunna sluta stamma genom att lägga mig till med en väldigt utpräglad göteborgs dialekt. Kanske skulle denna dialekt bli mer avvikande än min stamning. me ärligt talat tror jag inte att det skulle bli något problem.

    För det första vågar jag inte. För det andra skulle trickset kanske bara fungera en viss tid.

    skulle bli glad om du förklarar för mig varför det bara skulle fungera en viss tid. om du nu tror så.

    Gilla

    Svara

    1. Av de flytskapande fenomen jag beskrev är det bara talsång och rytmiskt tal som vi (teoretiskt) kan använda oss av. Körläsning och skuggläsning går bara att använda i en behandlingssituation. Problemet är förstås att ingen är beredd att börja skandera eller sjunga i allvarliga situationer. Stamning kan vara outhärdligt, men det betyder inte att vi är beredda att göra vad som helst för att inte stamma. Av samma anledning skulle jag inte kunna tänka mig att börja prata med utpräglad dialekt. Förutom att jag inte tror på det som en långsiktig lösning, skulle dialekten i många sammanhang vara värre än stamningen.

      Gilla

      Svara

  3. Jag vet/tror att min resonemang haltar.

    Troligtvis finns det statistik på att göteborgare stammar lika mycket som övriga svenskar.
    Tydligen finns det statistik på att japaner är det land där det stammar mest. Det kan jag ana en logik i.

    Detta är intressant

    Gilla

    Svara

  4. Men det kanske är ovanligare att göteborgare stammar hårt? Det känns ju iallafall helt rätt tekniskt när man härmar göteborgskan. Talar ut mer, mera luftflöde, ljudar och med melodi i fraserna.

    Gilla

    Svara

  5. Tack för att du försöker, men ingenting som övertygar mig i någon riktning,tyvär. Ämnet känns viktigt och centralt. Förstår man detta så förstår man mycket om stamning.
    Du behöver inte se detta tal som en dialekt nödvändigtvis. Precis som Anders antyder så handlar det ju mycket om att tala ut.Egentligen i den aspekten Harrison antydde med att höja röststyrkan.
    Det finns en psykologisk aspekt i detta som bör vägas in. Viljan att ta plats och blottlägga stamningen på detta sätt är mot min natur. Om man har rågen i ryggen att genomföra detta så är det naturligtvis en väg. Ett erkänt begrepp är moment22. Jag vill anknyta till det i dettta sammanhang.
    Precis som du antydde gällande Mcquire. Det är inte tekniken i sig som är nyckeln. Jag vet inte exakt hur jag menar, men jag känner ett samband mellan dessa resonemang.
    Kanske inte antingen eller, utan både och

    Gilla

    Svara

Lämna ett svar till Helena Avbryt svar