Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

I det här avsnittet går jag igenom tre speciella omständigheter under vilka stamningen helt eller devis brukar försvinna: sång, unisont tal och skuggläsning. Alla har de använts i behandling både länge och väl. Man kan fråga sig varför, för ingen av dem lämpar sig egentligen utanför behandlings­situationen.

Sång och talsång

Det har alltid varit en gåta varför stammande kan sjunga men inte prata. En mening som kan förefalla helt omöjlig att säga, kan ofta sjungas helt flytande. Vissa menar att det beror på musikens rytm, medan andra förklarar effekten med sångens utdragna vokalljud och koartikulation. Kanske beror effekten på vilken slags sång det rör sig om.

Går det att dra nytta av sångens effekt i behandling? Många behandlare har föreslagit en gradvis övergång från sång till talsång till tal. Här är ett exempel på hur övergången kan ske:

1. körsång
2. körläsning
3. melodiskt tal
4. normalt tal

Van Riper har tyvärr inte mycket att säga om nyttan av sång i stamningsbehandling, utan radar bara upp olika sångrelaterade metoder. Mest uppmärksamhet får den danska Accentmetoden, som fortfarande lärs ut av Dansk Stemmeinstitut. Jag blir inte klok på vad det går ut på, men jag tror det kan beskrivas som rytmiska fonationsövningar i grupp. Metoden riktar sig inte explicit till stammande.

I brist på forskning är det fritt fram att spekulera. Vad skulle hända om man utsatte en grupp stammande för den gradvisa övergången från sång till tal? Steg 1 och 2 skulle nästan alla klara utan problem. I steg 3 skulle stamningen återkomma något, och i steg 4 skulle den vara tillbaka helt (åtminstone om man väntar några veckor). Ju närmare normalt tal vi kommer, desto mindre nytta har vi av den reella effekten av sång. Visst kan man träna på ett melodiskt tal, men inte för att det hjälper mot stamning, utan för att det är trevligare att lyssna på.

Unisont tal och körläsning

Om två eller flera personer säger samma sak samtidigt kallas det för unisont tal (eng. unison speech). I behandling brukar det innebära körläsning med behandlaren. Sluga behandlare börjar efter en stund läsa tystare och tystare tills de bara mimar orden och patienten kommer på sig med att läsa helt på egen hand. Det är samma princip som sluga pappor använder när de i hemlighet höjer stödhjulen på cykeln tills barnet lärt sig hålla balansen själv.

Van Riper berättar att effekten verkar bestå även om personerna läser helt olika saker! Hur ska man tolka det? Han gör ett försök:

This to us indicates that it may have been the timing effect of the stimulus pulses provided by the model speaker which enhanced the fluency. Other explanations, of course, may include distraction, lack of propositionality, or masking.

Jag förstår inte alls hur tajmningseffekten skulle kunna ha någon betydelse om man läser olika saker, men de andra tre håller jag med om: distraktion, ordens avsaknad av betydelse, och att man inte hör sig själv lika väl. Jag har dock flera gånger upplevt motsatsen: att jag tappar talförmågan totalt när det pågår ett intressant samtal i närheten.

Unisont tal är förstås svårt att framkalla i vardagen (såvida man inte har en siamesisk tvilling som kan läsa ens tankar). Men jag har tidigare noterat att en DAF-apparat kan ge en viss känsla av unisont tal. DAF beskrivs i ett senare kapitel så kanske får jag anledning att återkomma till ämnet senare.

Skuggning och skuggläsning

Skuggning (eng. shadowing) innebär att man repeterar ord direkt efter behandlaren, som ett eko. Behandlaren pratar eller läser i långsamt tempo medan den stammande repeterar det som sägs. Behandlaren fortsätter utan att invänta repetitionen. Den stammandes uppgift blir alltså att både lyssna och prata samtidigt. Första tanken är väl att det borde förvärra stamningen, men de flesta av oss pratar helt flytande, om än monotont och känslolöst, eftersom man inte hinner uppfatta betydelsen i det man säger.

Det finns en uppenbart distraherande effekt av att lyssna medan man pratar. Men det borde också finnas en annan förklaring, som ligger närmare stamningens kärna. Man behöver nämligen inte prata i mun på varandra för att den mystiska effekten ska inträda. Min erfarenhet är att det är minst lika enkelt att repetera fraser efter någon annan även när man väntar in varandra.

De saker jag gått igenom i det här avsnittet verkar mest intressant ur ett teoretiskt perspektiv, inte ur ett praktiskt. Sång, unisont tal och skuggläsning är ledtrådar till en framtida förenad teori om stamningens orsaker, men som behandling gör de liten eller ingen nytta.