Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Att stamning ofta åtföljs av ett avvikande sätt att andas har fått många behandlare att försöka rätta till andningen istället för stamningen. Typiska symptom kan vara att man håller andan, andas in upprepade gånger utan att andas ut, pratar på sista utandningsluften, pratar på inandning och så vidare. Dessa symptom, som många ansett vara stamningens orsak, är i själva verket försök att kontrollera stamningen. Emellertid har de ofta använts så mycket och så länge att de blivit automatiserade. De kan utlösa mer eller mindre av sig själva när vi stammar. Van Riper menar att man kan se dom som rester av gamla trick:

We feel that most of the gasps and breathing abnormalities shown by stutterers are the habituated residues of techniques they deviced themselves to time the speech attempt.

Det finns inget som tyder på att vi som stammar skulle ha något fysiskt fel på lungorna eller svaghet i andnings­muskulaturen. Vi andas helt normalt under tystnad, eller när vi pratar flytande. Men när vi stammar kan andningen bli ryckig, ytlig, oregelbunden och flämtande. Därför har det alltid legat nära till hands att arbeta med olika andnings­tekniker för att förebygga eller ta sig ur stamning. Redan för tusen år sedan föreslog den arabiske läkaren och filosofen Avicenna att stammande skulle ta ett djupt andetag innan de pratade – något som rekommenderats av åtskilliga sedan dess.

Vad kan en andningsteknik tänkas ha för effekt på stamning? Van Riper menar att de flesta andningstekniker (i likhet med de flesta taltekniker) endast har en distraherande och suggestiv effekt. Så länge man måste tänka på andningstekniken, förebygger det många av de stamningsutlösande tankar som normalt triggas i en talsituation. Som ytterligare distraktion kan man fokusera på känslan av andningen, observera hur magen rör sig när man andas in och ut, eller tänka sig att man pratar genom naveln. Men det hjälper bara så länge beteendet är nytt och ovant, och så länge vi tror på det.

Många andningstekniker verkar dessutom ha en tajmningseffekt. Om man till exempel tar ett överdrivet djupt och snabbt andetag innan man börjar prata, kan det ha samma slags effekt som att nicka med huvudet eller stampa med foten. Andningsrörelser kan vara medrörelser – med samma inslag av omedelbar men tillfällig förbättring. Men finns det då verkligen ingen genuin och varaktig effekt av andningsteknik? Det enda exemplet Van Riper nämner är att vissa tekniker kan förebygga eller lösa upp blockeringar i glottis (mellanrummet mellan stämbanden). Vi ska snart se ett exempel på en sådan teknik.

Det är tråkigt att Van Ripers kartläggning av andningstekniker slutar omkring 1970, för därmed täcker han inte in dagens mest kända varianter. Men de ska istället jag täcka in här.

Passivt luftflöde

Den amerikanske läkaren Martin Schwartz är känd för en andningsteknik som jag väljer att kalla för passivt luftflöde (eng. passive air flow technique). Tekniken beskrivs i en bok med titeln Stutter no more (1991). Schwarts studerade ett stort antal personer som hade kommit över sin stamning, och märkte – förutom att de pratade en smula långsammare än andra – att de inledde varje mening med en kort, näst intill omärkbar utandning. Schwartz drog slutsatsen att utandningen hjälpte personerna att hålla stämbanden öppna och därigenom kunde förebygga blockeringar.

Själv tror jag att Schwartz observation kan förklara varför många av oss förr eller senare upptäcker att det går lättare att prata på sista utandningsluften. Jag hade själv en period när jag gjorde så och har sett samma beteende hos andra. Att andas in och sedan börja andas ut innan man pratar, garanterar att stämbanden är i ett öppet läge där de lätt kan slutas för fonation, istället för i ett hårt slutet läge där de inte kan öppnas. Taltekniker av typen mjuk start (eng. gentle onsets) tycks ha en liknande effekt.

Schwarts andningsteknik hyllades och fördömdes om vartannat under några år, men idag är det väldigt tyst om den. För den som vill veta mer finns det mycket att läsa på doktor Schwartz hemsida www.stuttering.com.

Kostal andning

McGuireprogrammet behöver knappast någon närmare presentation. Det är en eklektisk behandling som hämtar inspiration från alla möjliga håll, men mest framträdande är ändå användningen av kostal andning (eng. costal breathing). Tekniken tar sitt namn efter de interkostala musklerna mellan revbenen, som vi använder när vi ”andas med bröstet”. Den kostala andningen i McGuire är djup och snabb, och uttalet följer direkt på inandningen. I likhet med passivt luftflöde är tekniken avsedd att användas hela tiden när vi pratar – inte bara vid problem.

På vilket sätt kan det hjälpa att andas med bröstet istället för med magen? Att andas med magen är ju mindre ansträngande och associeras allmänt med tillstånd av avslappning. Och har man en gång tagit sånglektioner vet man att en god röstteknik grundar sig på en god andningsteknik – som bygger på att andas med magen. Men Dave McGuire menar att de muskler vi använder för att andas med magen (eng. crural diaphragm) har blivit alltför präglade på stamningen och att snabbaste vägen till mer kontroll över talet är att börja andas med bröstet (eng. costal diaphragm). Så här beskriver han det i sin bok Beyond Stammering (1995):

Now, we can retrain the crural diaphragm for years to counteract this chronic contracting during speech. Or we can spend years desensitising ourselves to the fear. Or we can do it quicker by bypassing the crural diaphragm and going to the costal diaphragm and its separate nerves.

Och visst låter det rimligt. Vem kan ifrågasätta att våra avvikande andningsrörelser är något annat än inlärda reflexer och att samma reflexer knappast uppträder om vi använder andra muskler? Men jag ser några uppenbara faror med tekniken:

1. Om en andningsmuskel kan präglas på stamning, kan förstås andra muskler präglas på samma sätt. Kanske är det vad som hänt mig och andra i programmet, för vilka tekniken inte längre fungerar.
2. Kostal andning dras med samma problem som andra andningstekniker. Effekten är inte den effekt man hoppats på, utan verkar mest bestå av distraktion och den starkt suggestiva effekten av gruppträning.
3. Att andas in överdrivet djupt och snabbt, som för att ”attackera” ordet, kan ha samma kortvariga och vanebildande effekt som medrörelser.

McGuiremetoden har dock mer att säga om andningen och det finns delar av tekniken som inte förutsätter kostal andning. Bland annat betonar man vikten av att andas ut innan man andas in och att göra andningen cyklisk och regelbunden.