Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt. Här börjar genomgången av tredje kapitlet, som har titeln Rhythmic, Timing and Rate Control Therapies.
Ett kännetecknande drag med stamning är att den kan variera så mycket från en situation till en annan, och att det finns situationer i vilka stamningen helt tycks försvinna. Dessa speciella omständigheter, som gör att stamningen helt eller delvis försvinner, är än idag en gåta för vetenskapen. Varför kan vi till exempel sjunga en sångtext men inte läsa den? Varför går högläsning så bra när vi läser tillsammans i grupp, eller men inte när vi ska läsa inför gruppen? Varför är det så lätt att upprepa något någon redan sagt, när vi inte kan säga samma sak först?
Även om inget av dessa fenomen helt kan förklaras utan att först förklara stamningen har man i alla tider försökt tillvarata dessa små ljusglimtar i stamningsmörket. Om man kan prata flytande på något sätt, går det kanske att därifrån närma sig ett tal som också låter naturligt? Det är det som talteknik för stammande brukar handlar om, och det är ämnet i tredje kapitlet.
Metronomiskt tal
Metronomiskt tal (eng. metronomic speech eller syllable-timed speech) innebär att talet följer en regelbunden puls, som en metronom. Man uttalar orden sta-vel-se för sta-vel-se, med samma längd och betoning på varje. Det finns nog ingen talteknik som eliminerar stamningen lika effektivt som metronomiskt tal. Baksidan är att man låter som en robot.
Erfarenheten visar också att stammande sällan är beredda att ersätta sin stamning med metronomiskt tal i vardagen – det låter helt enkelt för onaturligt. Det är lätt att förstå hur våra stackars föregångare tänkte: vad är det för mening med att kunna få fram orden om man ändå bara får konstiga blickar? Hur man pratar är för omgivningen viktigare än vad man säger, så vad har man för nytta av en teknik som låter lika avvikande som stamningen? Van Riper sparar inte på krutet:
Listeners will not accept and most stutterers will not use syllable-timed speech. Those that do tend to relapse. It is very difficult to shape evenly tempoed utterance into the irregularily timed patterns of normal speech. Many have tried, but few have succeeded.
I samma avsnitt nämner Van Riper något som kallas för syllable-tapping, som innebär att man gör en medveten rörelse vid varje stavelse (vilket givetvis har en distraherande effekt). Ett vanligt exempel är olika slags fingerövningar som ska göras samtidigt som man pratar – allt för att hålla tankarna borta från stamningen. Fingerövningarna kan göras diskret under bordet eller i fickan för att inte väcka uppmärksamhet.
Det finns också tekniska hjälpmedel för metronomiskt tal. På musikaffärer kan man köpa metronomer som man fäster på örat. Jag har också sett liknande apparater för stammande som kombinerar metronomfunktionen med fördröjd hörselåterkoppling (DAF).
Hur förklarar man det stabila flyt de flesta av oss upplever med metronomiskt tal? Förmodligen är det samma tajmningseffekt som jag beskrivit i avsnittet om trick och knep, fast den i det här fallet återkommer för varje stavelse och invaggar oss i en trygg känsla av total förutsägbarhet. Att man därtill måste lägga effekten av suggestion (”Vad bra det går!”) och distraktion känns vid det här laget självklart.
Trick som behandling
Van Riper kallar egentligen det här avsnittet för other timing methods, men det är uppenbart att det är olika former av trick det handlar om. Tro det eller ej, men även behandlare har föreslagit lösningar som vem som helst skulle genomskåda som trick. Van Riper nämner till exempel att han i sin ungdom fick träna på att rita 8:or i luften framför sig och tajma uttalet med skärningspunkten i mitten.
Det känns inte som jag behöver skriva så mycket om detta, mer än att de flesta trick är ytliga och kortsiktiga lösningar som i längden förvärrar stamningsbeteendet. Men det finns ett stycke jag särskilt fastnar för, som handlar om fö-fö-fö-frivilliga stavelserepetitioner. Att simulera stamning är en metod som rekommenderas brett för att få ner den överdrivna rädsla att visa stamningen som många bär på. Man kan simulera stamning på olika sätt, men vanligast är fö-fö-frivilliga stavelserepetitioner och ffffförlängningar. Van Riper menar att tajmningseffekten också kan förklara varför stavelserepetitioner fungerar så bra:
The possibility that this would be used to time the speech attempt is obvious and in fact, using this procedure, it became apparent that many of our cases fell into set patterns of repetition, usually producing a stereotyped set of three syllables before attempting the word. The repetition were regular and the final attempt was in rhythm with them. Despite our instructions to vary the tempo, most stutterers did not seem to be able to resist the timing facilitation produced by the regularity.
Van Riper var ingen motståndare till simulerad stamning – han ägnar flera sidor åt det i beskrivningen av sin egen metod. Själv har jag också använt det (som en del i McGuiremetoden) och har mest positivt att säga. Jag återkommer till simulerad stamning senare i serien.
Stamning 
” Om man kan prata flytande på något sätt, går det kanske att därifrån närma sig ett tal som också låter naturligt? Det är det som talteknik för stammande brukar handlar om, och det är ämnet i tredje kapitlet.”
Timing är är aspekt jag inte tidigare har fokuserat på. jag märker nu när jag tex svarar i telefon och av någon anledning tänker och reflekterar över timingen så känner jag ett visst obehag och olust. Får fundera vidare på varför jag känner så.
Att våga låta annorlunda. När man lyssnar på människor så talar ju vissa fort andra sakta. Vissa högt andra lågt. Jag tror inte jag dömmer människor av hur de talar. Om jag märker att någon tar till kamp och undvikande i sitt sätt att tala är nog en annan sak för mig. Tror att det är mer sättet att förhålla sig till sin stamning. Åtminstone upplever jag det så. Om en människa stammar mycket ,men talet flyter på. Om den människan samtidigt har en social kompetens och humor så tror jag inte stamningen ligger honom i fatet. Begränsningen är i en själv.
För att få ett robust tal så tror jag att vi måste gå via något som vi själva upplever som onormalt. Som du tidigare nämde omgivningen snappar upp nyanser av all typ av onormalitet. Men ett sätt att tala tror jag kan variera ganska kraftigt, jag tror att människor vänjer sig vid talet rätt fort. Därimot vår rädsla, osäkerhet självfokusering gällande vårt tal tror jag kan vara störande.
Jag ser vårt sätt att tala (stamma) som vårt sätt att vara så normala som möjligt. Vad menar jag med så normala som möjligt !
Att dölja sin störning eller onormalitet är ju ett försök att framstå som mer normal. Om man inte har en bra timing och det inte känns normalt att träna på ett mjukt sätt. Finn ett annat som kortsiktigt ger mig vinster. Undvikande är vår största fälla. Det är vårt ok som vi är satta att bära. Att undvika föder maktlöshet.
Mycket åsikter och frågor relaterat till din mycket stimulerande artikel Gustaf.
Du har mer eller mindre fått mig att förstå eller inse detta med timing på ett annat sätt än tidigare.
Jag märker en skillnad när jag talar dialekt, exempelvis Götebogska Vad beror det på ?
Är det så att vi måste anpassa ett tal som passar vår förmåga. Jag hoppas att du kommer att beröra detta framöver. Ett sätt att tala som kanske inte är så beroende av timing. Som du antydde mjuk ljudning minskar sårbarheten för bristande timing.
GillaGilla
Effekten av att tala med dialekt, eller att härma någon känd person, tror jag är en ren distraktionseffekt. Att prata på ett nytt sätt kräver en uppmärksamhet som gör att inte tankarna på stamning ”får plats” i medvetandet. Men problemet med distraktionseffekten är ju att den försvinner i takt med att det nya beteendet blir det vanliga.
Jag håller med om att vägen mot ett mer flytande tal går via något vi upplever som onormalt, och kanske skrämmande. Jag tror till exempel att man förr eller senare måste komma till en punkt där man vågar si-si-simulera ssssstamning. Så länge man inte kommit till den insikten (och för mig tog det 20 år, plus erfarenheten från McGuire) är rädslan för stamning så stark att man inte vågar arbeta med sin stamning i situationer där man stammar. Jag brukar säga att man måste våga stamma mer för att stamma mindre.
Och så är det ju precis som du skriver, att den stammandes reaktion på sin egen stamning egentligen är det viktigaste för hur omgivningen reagerar. Om man stammar men utåt sett inte besväras av det, besväras inte heller lyssnaren. Men det gäller förstås bara om man har lätt till medelsvår stamning. Jag tror inte det går att stamma svårt och samtidigt vara obesvärad. Det tycker jag skulle vara sjukligt.
Tajmningseffekten, som jag försökt återge så gott jag kan, är för mig bara en observation, inte ett uppslag till en teknik. Såvitt jag förstår säger erfarenheten att om man försöker använda sig av tajmningseffekten i en teknik så gör det endast en temporär nytta. Men det är en bra förklaring på varför många trick och tekniker fungerar, och varför graden av stamning kan variera så mycket beroende på vad man gör.
GillaGilla
Tack för informationen.
Att våga stamma för att stamma mindre. Det uttrycket har jag inte hört. Kort och koncist, men uttrycker så mycket.
Men konkret hur gör man ? det är lättare sagt än gjort.
Förmodar att du kommer till det i kommande kapitel.
Här tror jag att du berör en kärnpunkt. Många tekniker känns som tricks om man är för rädd.
Att man är för rädd är ett svårt problemet att komma åt.
Precis som du har nämnt. När maktlöshetskänslan dyker upp och förlamar en, det är då det känns otäckt.
Hur ska man förhålla sig till den känslan. Mot Olle i grind. Kan man simulera fram den känslan ? Vill man vara när den känslan på riktigt ?
Att åstamomma en träning simulering av detta slag har jag försökt i olika sammanhang tex speaking circle. Men forumet, atmosfären och jag själv har gjort att jag inte har lyckats att skapa rätt känsla i rummet och känlsa i mitt huvud
Jag gissar att det krävs proffisionell guidning för att få utbyte av ett arbete i detta slag. Mäniskor som har erfarenhet av denna typ av simulering.
GillaGilla
Jag tror ingen teknik (eller trick) fungerar om rädslan är för stor. Därför kan man inte förlita sig på en andnings- eller talteknik och tro att den ska fungera hela tiden, i alla situationer. Jag förstår bättre nu vilken roll talteknik bör ha i min egen behandling och vilken slags talteknik som är användbar. Men det tänkte jag formulera i slutkommentaren till det här kapitlet.
Jag har fortfarande ingen klar strategi för hur jag ska komma över känslan av maktlöshet som drabbar mig i många talsituationer. Men det kommer att krävas verkliga erfarenheter av framgång innan jag kan känna en större säkerhet i talsituationer. Mer specifikt kommer det att krävas att jag lyckas hantera svåra blockeringar på ett kontrollerat sätt i alla situationer jag normalt ställs inför. Hur jag kommer dit är jag osäker på, men jag tror att Van Ripers tankar om stamningsmodifiering är en del av lösningen.
GillaGilla