Det är mycket vi gör för att komma ur blockeringar. Det kan vara medrörelser, som att blinka, grimasera eller nicka med huvudet, eller det kan vara andningsrörelser som att andas in eller ut före det svåra ordet. Det kan också vara verbala trick, som att ta om delar av meningen man sagt, eller fylla ut med meningslösa ljud eller ord.
Alla vet vi att dessa trick fungerar bäst i början. När man vant sig vid dem (när den distraherande effekten är borta) brukar man få hitta på något nytt. Men som vi också vet försvinner inte det gamla beteendet automatiskt för att man börjar med något nytt. Hos en person med svår stamning kan därför dessa beteenden utgöra en majoritet av det som uppfattas som avvikande i sättet att prata.
Automatisering och avvänjning
Att vi håller fast vid gamla trick som inte längre fungerar har med det motoriska minnet att göra. Precis som när vi lär oss att gå eller cykla är det motoriska minnet också inblandat när vi lär oss att prata. För oss som stammar, omfattar automatiseringen av talmotoriken också en automatisering av olika beteenden för att hantera stamningen. Det som fungerar är det vi använder, och det vi använder programmeras in i hjärnan som subrutiner i vår källkod.
Fördelen med att automatisera en rörelse är att det frigör vår kapacitet för andra, viktigare saker. Men det som är automatiserat är också omedvetet, och många av de trick vi använder är omedvetna. Det kan vara obetydliga saker som spänningar i ansiktet eller ryckiga andningsrörelser – olika små rester av trick som en gång fungerat. Men även små saker kan uppfattas (och missuppfattas) av betraktaren. Som människor har vi en imponerande förmåga att fånga upp icke-verbala signaler hos varandra, även om vi inte alltid kan sätta fingret på dem. För att inte behöva uppfattas som ryggradslösa eller oärliga är det bra att försöka eliminera allt i vårt stamningsbeteende som inte fungerar.
Den goda nyheten är att när tricken väl medvetandegörs kan de vara överraskande lätta att arbeta bort. På McGuirekurser sker detta ofta inom loppet av en dag, vilket är fantastiskt med tanke på hur ingrodda dessa trick kan vara. Det fungerar dels för att vi påpekar alla trick vi ser eller hör hos varandra och dels eftersom vi ersätter dem med ett nytt mekaniskt sätt att prata på. Därmed inte sagt att de försvinner för alltid. I perioder av ”turbulens” har både jag och andra märkt att trick man trodde sig ha utrotat kommer tillbaka och börjar utlösa av sig själva, vilket tyder på att de finns kvar som rörelseminnen i hjärnan.
Tajmningseffekten
Vad är det egentligen som gör att ett trick fungerar? Det är uppenbart att distraktion och suggestion kan stödja användningen av trick, men det verkar vara mer än så – något som en dag kanske kommer att förklara vad som händer när vi stammar. Ett gemensamt drag i alla ovan nämnda trick är att de först ger oss lite respit och därefter något att synkronisera uttalet med. Det är som att ”lyssna in sig” på regelbundna trumslag, att ”komma i takt”, så att man på förhand kan känna när nästa slag kommer. Först när denna känsla av förutsägbarhet infinner sig kan vi samordna de olika delarna i talapparaten i en gemensam ansträngning för att få ut ordet.
Genom att ta ett snabbt och djupt andetag för att förbereda sig inför ett svårt ord ger man sig själv en halv sekunds respit och etablerar en exakt tidpunkt för uttalet. Samma effekt uppnår vi genom medrörelser, där uttalet synkroniseras med slutpunkten i rörelsen. När vi fyller ut en mening med skräpljud eller onödiga ord, kan vi se det som att vi själva upprättar takten för att kunna uttala det svåra ordet på nästa ”taktslag”. Lägg därtill den distraherande effekten av att göra något nytt och den suggestiva effekten av att märka att det fungerar, och tricket hjälper oss åtminstone några veckor…
Men vad händer sen? När tricket blir en vana försvinner ju den distraherande effekten, och de stamningsutlösande tankarna och känslorna får åter plats i medvetandet. Det ruinerar talet och bryter ner vår tilltro till tricket. Då återstår bara denna tajmningseffekt, som visserligen hjälper oss, men är en lätt match för negativa suggestioner.
Stamning 
Mycket intressant artikel. Detta måste jag läsa betydligt fler gånger.
begreppet paralella processer kan användas i sammanhanget.
Den yogaform jag använder kan ses som en paralell process till talet. Den gemensamma synkroniserings hjälpen , stödet som löper i bägge proceserna (tal och yoga rörelser) är andningen. Det är primärt att den skyddas mot negativ distraktion.
GillaGilla
Medrörelser.
Dina tankar gällande distraktion,suggestion,timing känns sunda för mig.
Jag kan även känna en aspekt till. Flera av mina medrörelser syftar till att bygga upp ett tryck att skapa ljud med. Samtidigt kämpar jag med timingen att komma rätt i samtalet och kommunikationen, timingen att känna mig mentalt mogen att stå för att skapa ljud, timingen med att ligga rätt med trycket, timingen att ligga i rätt artikulation. Timingen att stå för vad jag tänker säga.
Det är ju detta som William Parry beskriver som vasalva mekanism. Han beskriver som att hosta eller stöta ut ord som föremål. Givetvis även detta resonemang haltar för mig. OK jag stöter ut orden. det kan ses som onormalt. Men man borde inte blockera pga det. eller ?
GillaGilla
Ok , läste ytterligare en gång och förstår mer nu.
Gissar att du menar att medrörelse är något man för att undvika att komma in i blockering. stämmer det?
Då klarnar saker för mig.
GillaGilla
Trick definierar jag som beteenden man tillgriper i stunden, när man fastnat på ett ord och försöker komma ur blockeringen. Låt säga att tricket är att slå näven i bordet. När jag höjer armen och påbörjar armrörelsen mot bordsskivan vet jag på förhand exakt när slaget kommer och kan synkronisera uttalet efter det. Det blir som att lyssna på regelbundna trumslag och tajma uttalet av ett ord efter nästa trumslag – något som många av oss kan göra helt utan problem. I nästa avsnitt i serien kommer jag att ta upp metronomiskt tal, och då hoppas jag att det blir ännu klarare.
Van Riper skriver om den ”rytmiska effekten”, men tillämpar den inte på alla trick, som jag gjort. Kanske har jag generaliserat för mycket? Finns det trick som fungerar på andra sätt? Och är trick överhuvudtaget ett bra ord? Enligt min definition skulle ju Van Ripers egen metod (som bygger på att förändra stamningsbeteendet istället för talbeteendet) vara en samling trick! Jag övervägde att kalla det för startbeteenden, eftersom man på engelska kallar vissa trick för starters. Kanske hade det varit ett bättre ord.
Medan jag skrev återfann jag avsnittet Stamning och hjärnan i Per Alms bok, som beskriver kortfattat hur det motoriska minnet fungerar. Per Alm är ju också inne på att vi har en störning i hjärnan som påverkar startsignalerna till talapparaten. När vi kan ersätta vår svaga startsignal med en stark signal (som en näve i bordet) kanske det hjälper oss att samordna uttalet?
GillaGilla
Det här att man gör konstigheterna för att komma i rätt takt har jag inte tänkt på men det stämmer ju så bra. Peter och jag har diskuterat mycket att man måste komma i fas med kroppen och andningen för att talet ska fungera. Är man rädd kommer man ur fas, man skyndar på och talar innan man är redo för det. Så känns det med mina trix/medrörelser också nu när jag läst detta.
En gång träffade jag en kille som led av ganska svåra tics. Han hade studerat mig på avstånd när jag pratade och kunde sen inte låta bli att komma fram och fråga om det var tics jag också hade. Då kände jag inte alls igen mig i hans problem men senaste tiden har jag funderat på om det inte är stora likheter ändå med rörelser som tvångsmässigt måste göras innan ett ord kan uttalas. Så har jag känt det senaste perioden av svår stamning. Vetskapen att det handlar om timing istället för psykologi kanske kan göra det lättare att bryta mönstren och göra något vettigt istället? Som att ta ett andetag och börja om t.ex…
GillaGilla
När jag beskriver mina problem med trick för andra (logopeder, andra som stammar osv) så brukar de upplysa mig om att jag gör det för att jag är rädd för att stamma. Skitsnack, tänker jag, stammar gör jag så mycket ändå, jag kan knappast undvika det. Jag använder trick, typ medrörelser, hålla andan etc. för att överhuvudtaget kunna få ut det jag ska säga!!
GillaGilla
Hej Andrea,
Som jag skrev här ovan tror jag det kan vara bra att använda ett ord som startbeteenden istället för trick, eftersom det senare är ett så negativt laddat ord. Den primära egenskapen med dessa beteenden är att de hjälper oss att starta talet igen när vi kört fast, inte att de brukar vara ytliga och kortsiktiga lösningar som på sikt förvärrar stamningen. Det finns kanske beteenden med samma egenskap som faktiskt har varaktig effekt, och det känns fel att kalla dem för tricks.
Hur som helst: startbeteenden och undvikandebeteenden är inte samma sak. Mina startbeteenden är sällan eller aldrig försök att dölja stamningen, som utan precis som du skriver, försök att komma framåt i meningen.
Därmed inte sagt att de hjälper, eller att de alltid kommer att hjälpa. Jag tycker den attityd vi har i McGuire är bra, att man försöker medvetandegöra och rensa bort allt som inte fungerar. Att man som stammande ger varandra direkt feedback och kanske till och med ber personen ta om meningen om man noterade något konstigt.
Men jag tycker också man ska vara öppen för att vissa startbeteenden faktiskt kan vara bra, eller i alla fall bättre än motsvarande undvikandebeteende.
GillaGilla
Startbeteenden och undvikandebeteenden är inte samma sak, det har du faktiskt väldigt rätt i. Jag har inte sett det på det sättet förut. Jag menar inte heller att mina startbeteenden är något positivt och som hjälper på lång sikt, det är nog snarare tvärtom, men irritationen kvarstår ändå när andra, som ska försöka hjälpa mig, påstår att det är ett undvikandebeteende. 😛
GillaGilla
Jag har stammat hela mitt liv och det har funkat bra och mycket dåligt. För ett bra tag sedan började jag med en liten blinkning när jag kom till ett ord som betydde problem och kom undan det superlätt. Men nu har det gått så långt att när ett sådant ord kommer så kan ögonlocken låsa sig i tre fyra sekunder och jag får likt förbannat inte fram ordet. Detta har ju blivit ett jätteproblem när jag kör bil. Och det innebär att jag inte vågar prata när jag kör. Jag har försökt att träna bort det men har inga bra metoder. Har någon ett par bra tips?
GillaGilla
Hej Magnus,
Jag tror problemet du beskriver är väldigt vanligt och närmast definierande för en etablerad stamningsproblematik. Och därmed har jag tyvärr inget tillfredställande svar. Vi tenderar att dras till de beteenden som ”funkar” och famlar efter nya när effekten börjar avta. Ibland repeteras dessa startbeteenden så ofta och så länge att de blir muskelminnen som kan vara svåra att arbeta bort.
Det effektivaste medlet mot dem är (enligt min erfarenhet) att byta ut dem mot något annat, men risken är förstås att man ytterligare förvärrar det avvikande i talbeteendet genom att lägga nya trick till repertoaren. Det hjälper kanske att vara medveten om dessa samband och försöka närma sig det normala i de trick man använder. Att avbryta sig, andas ut och försöka igen är i den meningen bättre än att blinka eller göra armrörelser. Men tyvärr är ofta de minst avvikande tricken också de minst potenta mot stamningen.
GillaGilla
Hej Magnus.
Prova att äta magnesium. Det är muskelavslappnande och tenderar att till och med minska stamningen en del hos vissa.
Se upp så att du inte överdoserar bara!
GillaGilla