Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.
När jag var yngre och fantiserade ihop egna behandlingsprogram mot min stamning, tänkte jag mig alltid att första steget i behandlingen skulle bestå av en avslappningsövning, som sedan skulle bli en fast punkt i den dagliga rutinen. Och på samma sätt har nog behandlare resonerat i århundraden, när de konfronterats med stammare.
Det är förvisso sant att överdrivna muskelspänningar ofta ingår i stamningsbeteendet och att avslappning brukar resultera i ett mer flytande tal, men den bästa formen av avslappning är inte muskulär, utan mental. Det är den avslappnade känsla man får av att kunna lita till sin talförmåga och veta att man kommer att kunna säga det man har tänkt sig. Om avslappning överhuvudtaget är relevant i stamningsbehandling är det en ökad känsla av säkerhet i talsituationen vi ska eftersträva, inte en slapp käke.
Men varken muskulär eller mental avslappning är något man kan träna sig till att bevara i stundens hetta. Alla behandlingar som helt förlitar sig på den stammandes förmåga att motstå stress och press i en utmanande talsituation är dömda att misslyckas. Den kamp-flykt-reaktion vi upplever i många talsituationer är både befogad och helt utom vår kontroll. Van Riper säger det så här:
Our objection is to training the stutterer to try to remain limp in the presence of real alarm and to base his fluency upon such a demand. [Researchers] found that when stutterers entered a difficult speaking situation, their excretion of adrenaline increased over 300 percent. To ask a stutterer to stay relaxed with all that adrenaline pouring through his system is to make an outrageous demand.
Man ska också komma ihåg att stamning kan triggas av helt andra saker än föraningen om att vi kommer att stamma – saker vi aldrig kan förbereda oss på, saker som faktiskt kan få vem som helst att stamma. Det är inte realistiskt att försöka vara kolugn i alla situationer. Livet är en berg-och-dalbana även utan stamning.
Med det här inlägget avslutar jag genomgången av kapitlet om avslappning i stamningsbehandling. Nästa kapitel har titeln Rhythmic, Timing, and Rate Control Therapies.
Stamning 
Man behöver skakas om gällande ens syn på sin egen stamning och stamning generellt. Du tvingar en att reflektera.
Ibland förvånar det mig att det är så enkelt att tala med dafen.
Dafen ger mig ett verktyg att ha möjlighet att lyssna och känna feedback av rösten.
Om jag ger av mig och vågar slapppna av, vara nöjd med det tal som skapas. Kan tendera något annorlunda. iallafall om man är ovan.
Att förenkla sin världbild och resonera utifrån de förutsättningarna. Varför är detta så svårt att genomföra. Jag gissar att både du och jag har ett ursprung i ett maktlöst tal. Dvs maktlöshet gällande förmåga att tala. Maktlöshetskänslan har för mig kraftigt reducerats men ibland frågar jag mig om jag någonsin har erkänt denna maktlöshetskänssla för mig själv. Spelar det någon roll ?
Det kanske det gör. Det skapar andra förutsättningar. Det kräver egenskaper och förutsättningar att erkänna något sådant.
Jag undrar var detta slutar. Efter hela recensionen kanske man känner sig som ett totalt frågetecken.
Men det är inget fel med det. Så här långt har recensionen gett mig tillbaka lite motivation att träna med med dafen igen. Då med något andra synvinklar än tidigare.
mvh Peter
GillaGilla
Det är ett gott betyg att min blogg kan inspirera andra att reflektera om sin stamning också. Det inspirerar mig att fortsätta skriva.
Känslan av maktlöshet är för mig helt avgörande både för stamningens svårighet och mängden undvikandebeteenden. Lite stamning är jag inte rädd för att visa, men att inte på förhand veta om jag kan säga något förhindrar mig att ens försöka. Varje gång man undviker något på grund av stamningen, förvärras förstås problemet ytterligare. Det blir ännu svårare nästa gång, eftersom man minns att man undvek förra gången. Men samtidigt kan jag inte kategoriskt säga att alla undvikandebeteenden är av ondo. Alternativet, att kämpa sig igenom ett ord under en minut medan omgivningen undrar vad fan man håller på med, tror jag kan orsaka ännu större skada på självförtroendet och förtroendet för den talteknik man använder.
Vet du vad det är som reducerat din känsla av maktlöshet?
Jag pendlar själv mellan hopp och förtvivlan när jag läser Van Riper. Han var en kompromisslös skeptiker, och det beundrar jag honom för, men jag får samtidigt omvärdera många av de antaganden jag tidigare haft. Det jag tidigare trott på, som avslappningsövningar, NLP och talteknik, har jag i princip givit upp efter att ha studerat Van Riper. Jag kan se att hans åsikter ibland färgas av gammal bitterhet mot de kommersiella stamningsskolorna som fanns under första hälften av 1900-talet, men han har alltid på fötter när han skriver att en metod är kass. Hans åsikter överensstämmer alltid med den totala erfarenheten från de studier han refererar till.
Jag hoppas verkligen att jag inte känner mig som ett stort frågetecken när jag är färdig med genomgången. Men just nu känns det som att vandra genom en krigszon. Mycket jag trott på ligger i ruiner, och jag funderar ibland på att sluta prata helt.
GillaGilla
tjena, grabbar, bra text och bra kommentarer! Jag måste erkänna att jag också känner mig helt förvirrad när det gäller stamningen (vad jag tror fungerar och vad jag tror inte fungerar), så pass förvirrad att jag nästan inte orkar försöka lösa stamningen mentalt längre. Fast det är ändå svårt att släppa något man har försökt att lösa i princip hela sitt liv, man håller gärna fast vid saker så långt tid som möjligt.
Jag har börjat tänka i dom banorna att talet borde vara precis som allt annat vi gör i livet, som att äta, sova, röra sig eller något annat. Igår när jag var på en promenad så kom jag på att mina ben rör sig perfekt synkroniserat med varandra gång på gång på gång utan att jag ens gör något för att dom ska göra det, men så fort jag började tänka på det så började jag bli mer spänd i benen och gick inte alls lika perfekt som innan. Det kanske fungerar på samma sätt med stamningen att talet fungerar automatiskt när vi låter talet komma fram utan att försöka tala.
Jag tror visserligen inte att jag kommer lösa upp min stamning med den insikten eftersom blockeringen av talet är så inlärt och kommer automatiskt varje gång jag pratar.
GillaGilla
Jag har samma erfarenhet. Att följa det naturliga. Precis som du antyder, hur når man dit. Det är den springande punkten.
Gustaf frågade mig vad som har reducerat min känsla av maktlöshet. Jag tror att min erfarenhet är som de flesta andras att livet i sig påverkar ens hexagon vare sig man vill eller inte. Olika människor har olika svår hexagon att arbeta med. Svår i olika avseenden. Vissa stammare vet jag har väldigt starka ”kamp-flykt-reaktioner”. mina har också varit extremt starka. Men min drivkraft att försvara dem är inte extremt stark. Jag skulle gradera viljan som normalstark. Jag är nog lite slö också.
”Alla behandlingar som helt förlitar sig på den stammandes förmåga att motstå stress och press i en utmanande talsituation är dömda att misslyckas. Den kamp-flykt-reaktion vi upplever i många talsituationer är både befogad och helt utom vår kontroll.”
Jag förstår hur du menar Gustaf. ”Helt förlita” kan man inte göra. Snarare tvärsom. För mig är det viktigt.
”Den kamp-flykt-reaktion vi upplever i många talsituationer är både befogad och helt utom vår kontroll.”
Jag återkommer till yogan. Jag har bara kört 1 termin. Är nu inne på temin 2. För mig handlar yoga om att ha kontroll över sin andning i sin vardag. Då menar jag även vid fysisk och psykisk påfrestning. jag märker att detta går att påverka. Tror att jag blir bättre och bättre. Kontroll är ett ord som kan misstolkas. Styra sin andning tror jag är att gå mot det naturliga precis som Viktor menar. Men utmaningen ligger i att styra utan att gå mot det naturliga. Där tror jag att en del av utvecklingen ligger. Dvs man kan styra ( i harmoni med det naturliga) som träning. Pressa sina gränser.
Denna ballans och harmoni är något som många yoga former tar fasta på.
Det är även en typ av distraktion att tänka inåt i kroppen. Egentligen att våga se sig själv utifrån. Jag tycker att det kräver mod att släppa kontrollen över sig själv. Egentligen att släppa en tanke och flytta den till något annat. Klarar man det har jag kommit långt. Naturligtvis också hålla kontakt med situationen.
Jag känner samma liknelse när jag arbetar med dafen. Man kan slå dafen på och av. Det jag ser som fascinerande med dafen är att man kan lyssna på ett påsitivt sätt och förlita sig till kören. Detta liknar hur man kan använda yogan i vardagen.
Jag tror att ovanstående är centralt i min minskning av maktlöshetskänslan. dvs att öka min förmågan att släppa negativa tankar. Då menar jag släppa som jag beskrev ovan.
Ovanstående kan verka ganska hoppfullt. Jag känner mig ganska hoppfull gällande min stamning just nu. Till stor tack vare yogan och dafen. Men jag är medveten om att en jobbig miljö under några veckor eller mer snabbt skulle påverka mig, min stamning och sålunda mitt hopp.
En kontroll över andningen tror jag är ett starkt verktyg när man ska använda sina tekniker.
Speciellt om situationen är pressande.
Att träna yoga 3 timmar vecka håller fokus. Men som sagt jag tror på vardagsyogan.
Detta är en sak jag tror på nu. Men jag har fått tänka om många gånger förr. Rent statistikt så gör jag det denna gången också. Men för att få ett svar på hur jag kan påverka mig själv via yogan så bör jag ge yogan minst 3 års regelbunden och motiverad träning. Jag tror att det är det som krävs. Jag hoppas att jag kommer att ha det tålamodet och envisheten.
En annan aspekt jag funderade på gällande det naturliga, Mqcuire och dafen är timingen. Att reducera tvekan. Mqcuire startar talet precis i vändningen mellan ut och in andning. dafen går på ett annat sätt. Men bägge är naturliga i den aspekten
GillaGilla
Förvisso bör man inte slänga ur sig massa åsikter. Tex gradera med extremt starkt och normalstarkt relativt ingenting eller mina lösa referenser. Det är tveksamt att jag förstår vad jag menar när jag skriver. destomindre när jag läser efteråt.
Alla är saliga i sin tro. Just nu är jag inne mycket på yoga. Även det har en tydlig anknytning till Van Ripers bok. Han verkar ha tagit med det mesta. Man blir förvånad att så mycket kunskap hur funnits så lång tid tillbaka. Som sagt internet betyder mycket
GillaGilla
Jag känner igen mig så väl i allt ni skriver! Allt utom det att känslan av maktlöshet har minskat… Jag tycker läsningen här har fått mig mer osäker på vad som verkligen fungerar i det långa loppet och det känns ganska hopplöst. Men samtidigt som det är jobbigt är det spännande. Om jag varit inne på fel spår är det ju helt rätt att skakas om som Peter skriver och få nya ideér. Periodvis har det känts som att jag har varit rätt nära att våga använda de tekniker som fungerar i träningssituationer även i vardagen men nu är det väldigt avlägset igen. Det verkar som att vi är olika känsliga för negativa tankar (eller vad det är). För en person kan det ju räcka med att hitta rätt andning medan andra (som jag själv) kan tycka att jag kommer ganska långt med ett sätt att jobba men att sen verkligheten iallafall kommer ifatt och tar mig tillbaka till ruta ett. Eller ännu längre tillbaka och med krossat självförtroende! När jag nu tänker på t.ex McGuire som jag inte har någon erfarenhet av så är jag rätt säker på att jag skulle nå stor framgång i början men sen är jag nästan lika säker på att jag med mitt psyke skulle ”genomskåda” framgången och leta fram det gamla invanda talmönstret igen (ett snedsteg och jag börjar fundera på hur benen fungerar egentligen!). Det känns som att reflexerna sitter så djupt att jag bara kan påverka dem under en tid och när jag tränar mindre är de snart tillbaka minst lika starka som innan.
GillaGilla
Ett mycket intressant inlägg Anders. Du och jag känner varandra rätt väl. enligt mig finns det en aspekt som gör dig något annorlunda. Du har lyckats att bli en mycket socialt framgångsrik person trots din stamning. Ibland tror jag att det har något med din problematik att göra.
Det känns paradoxalt att insinuera det. Pga att för mig skulle det ge motsatt effekt.
Förklara gärna mer. Hur hänger detta samman med van Riers resonemang
GillaGilla
Jag kommer osökt i på en åsikt jag läste av Anders Lundberg. Hans åsikt var ungefär . Man kan tro att andningen är central i stamningsproblematiken. Vilken den också är. Dock är andningen något som inte är värt att fokusera på gällande barnstamning.
Jag anser att detta är huvudet på spiken. Det beror helt på hur man ser på andning och andningsträning.Van Riper berör avslappning.
Men just som viktor säger, vad sker i det ögonblick när det naturliga börjar övergå till det onaturliga. På vilket sätt och varför.
Som Gustaf säger. Det finns något reelt att vara rädd för för att jämnföra med fobi till en viss grad.
Jag kan hålla med till en viss grad. Vad är jag rädd för ?
Ja, man framstår som annorlunda och onormal. Men det är ändå jag som värderar och tolkar hur alvarligt det är att vara onormal. Det är en viktig parameter. Jag undrar hur styrd den är genetiskt. Det får jag nog inget svar på. Jag vänder på frågan. Undrar hur mycket jag kan påverka denna inställning och krav på mig själv.
Jag är säker på att detta är frågeställningar som Gustaf kommer att belysa senare i artiklelserien av Van Ripers bok.
GillaGilla
För att slippa tala har jag blivit en trevlig och intresserad lyssnare och för att undvika pinsamma tystnader har jag även blivit bra på att ställa korta frågor som får motparten att prata. Jag är nyfiken på svaren så jag mår inte dåligt av att mestadels lyssna, problemet är att jag inte märker hur lite jag egentligen säger utan känner mig ganska normal när samtalet flyter på. Just inbillningen att jag emellanåt talar normalt tror jag gör det svårare att förändra talet. Det är först när jag sjunkit riktigt långt och tappat kontrollen helt som jag inser hur illa jag talar.
GillaGilla
Grattis Gustaf, nu har du skapat en text som har fått kommentarer i tvåsiffrig skala. lite synd dock att vi har kommit en bit ifrån ditt ämne, men skit samma go with the flow.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver Anders även om jag inte riktigt själv fokuserar på att vara en god lyssnare, jag känner nästan att jag blir en sämre lyssnare när jag pratar med någon eftersom jag fokuserar så mycket på att förbereda det jag ska säga härnäst, även fast jag vet att förbereda talet innan jag ska prata inte kommer att rädda mig, faktum är att det troligtvis bygger upp mer rädsla och skapar mer stamning.
För att komma tillbaka till ”det naturliga”. Hur lever man naturligt? Är det naturligt att tänka ut ett mål och sedan gå efter det oavsett vad man känner att man vill göra just nu? Eller är det att låta allt vara precis som det är utan att försöka ändra något? Jag tror på det andra alternativet, fast även fast jag tror på det så går jag ändå efter det första alternativet eftersom jag försöker lösa min stamning. Det känns som man fungerar som så att man tror en sak och sedan gör man precis tvärtom.
GillaGilla
Det jag menar Anders.
Stamningen är bara en del av vår personlighet.
stamningen är dock också en del av vår personlighet.
Jag menar den finns med i allt vi gör likväl.
Om du har ett relativt lyckat koncept att vara så finns det också något att försvara.
Jag vet det känns långsökt.
Men kanske finns det en uns sanning i det ?
Eller gör det inte ?
GillaGilla