Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.
När jag var liten och gick hos talpedagog i skolan fick jag ibland rådet att skriva ordet i luften när jag körde fast. Än idag vet jag att det går att säga svåra ord om jag samtidigt skriver dem. Vad beror det på? Som alltid kan det finnas mer än en förklaring, men skrivandet har helt klart en distraherande effekt. Om jag skriver samtidigt som jag pratar tar det uppmärksamheten från stamningen. Allt som tar uppmärksamheten från stamningen är bra för talet.
Det är lätt att se varför Van Riper placerat distraktion i samma kapitel som suggestion. Den distraherande effekten är ofta både oavsiktlig och omedveten, och i likhet med suggestion finns det många sätt att uppnå den. Här är några:
- att andas på ett nytt sätt
- att uttala och betona stavelser på ett nytt sätt
- att kontrollera taltempo och rytm
- att kontrollera röstläge och röststyrka
- att medvetet röra sig medan man pratar
Var och en av dessa tvingar oss att ta tankarna från stamningen. På det viset är de mer sofistikerade än metoder som enbart bygger på suggestion. Här handlar det inte om en dogmatisk tro på metoden eller behandlaren. Distraherande metoder går djupare och attackerar den utlösande faktorn: den förväntan på stamning vi känner i många situationer. Genom att fokusera på en teknik kan man i viss mån slå ut de negativa tankar och känslor som triggar stamningen.
Det finns ett mått av distraktion i alla metoder som bygger på nya sätt att andas och tala. Faktum är att många av de taltekniker som rekommenderats genom åren är svåra att förklara på annat sätt än att de tar uppmärksamheten från stamningen. För hundra år sedan kunde man som stammare få rådet att gestikulera med armarna, himla med ögonen, prata extremt släpigt, tal-sjunga eller prata i takt. Säkert var många av dåtidens taltekniker mer avvikande än stamningen; talflytet uppnåddes till priset av nya avvikande beteenden.
Nya sätt att prata
Många som stammar kan vittna om att stamningen tillfälligt kan kontrolleras genom att förställa rösten, imitera någon eller tala med överdriven dialekt. Men vad händer om man fortsätter? Förutom att det blir tröttsamt för omgivningen och att man inte blir tagen på allvar, försvinner också effekten i takt med att det nya sättet att prata blir det vanliga. Den distraherande effekten av att prata på ett nytt sätt är bara tillfällig.
Ändå har distraherande tekniker alltid använts i behandling, på grund av sin omedelbara effekt. Van Riper ger ett exempel på en metod från 1800-talet som gick ut på att börja varje svårt ord med ett ä-ljud. Nästan samma metod rekommenderas så sent som år 2000 i boken Understanding and Controlling Stuttering av William Parry. Van Riper berättar vad man kan förvänta sig:
Since for a short time this prefixing will undoubtedly distract the stutterer’s attention away from his usually feared sounds (since the words no longer start with them), the technique can produce some temporary fluency. Eventually however the prefixed sound becomes a feared sound itself by contiguity of association, or else the distraction wears out as it becomes habituated and then the poor devil’s problem is doubled.
Baksidan med att förlita sig på metoder med distraktion som verksam ingrediens är alltså att effekten avtar när man vänjer sig. Om behandlingen dessutom förutsätter ett sätt att andas eller prata som är något annat än naturligt, finns också risken att man förvärrar ett redan avvikande talbeteende. Många metoder försöker förebygga det genom att gradvis gå över från överdriven användning av tekniken till ett mer naturligt tal, men Van Riper är skeptisk:
It is very difficult to shape such an abnormal manner of talking into normal speech because the moment the stutterer speaks in his natural manner the distractive value is lost and the cues that precipitate stuttering once again raise their ugly heads.
Till sist skulle jag vilja lyfta fram något Van Riper inte nämner: att talteknik också gör det svårt att koncentrera sig på vad man ska säga!
Stamning 
Distraktion är ett stort ämne distraktion kan ske på många olika sätt. Olika grader av distraktion.
Dafen kan man se som en distraktion i allra högsta grad. Men jag ser den som mer än så.
Det finns säkert olika droger som tar bort stamningen. Det intressanta kan vara att reda ut varför det är så. Men egentligen tycker jag att det intressanta är att förstå varför vi har problem med det det system vi har. Nu är vi tillbaks i en tidigare diskussion. Jag vill se problemet som primärt psykologiskt. Dvs om man strävar mot det naturliga rent kroppsligt. Dvs lär sig att känna och förstå sitt sätt att andas och tala så ser jag att den stora utmaningen ligger på det mentala planet.
Arbetar psykoligiskt med mina reaktioner. För mig är det iallafall så. Besvärliga situationer triggar mig psykoligiskt som mig kroppsligt som gör att jag får svårt att tala.
Jag vill möta problemet innan det sätter sig i kroppen.
visst jag har arbetet såpass mycket med min andning så att jag förstår den. Men precis som du antyder Gustaf, om jag tillåter mig att falla in i gamla banor. Rent destruktivt så kan man göra det ibland.
Det är ganska fashinerande. jag förstår inte riktigt varför man dras till spänningarna. jag vet också att börjar jag att spänna mig i andningsorganen tala genom att pressa fram ord via (tryck släpp) med diafragma så vet jag att det går ”bra” (enligt mina referenser,som jag vet är fel) ett tag men jag vet att det sedan vänder neråt och att jag får arbeta hårt för att ta mig tillbaks. Det påverkar indirekt hela mitt psyke.
Många har spänningar även när de inte talar. Att låta det autonoma andningssystemet sköta sig självt är inte det lättaste. Man tror att man inte påverkar. men man gör det mer än vad man tror. Det kräver mod att våga lita på kroppen. Jag märker det mer och mer.
Jag tror att detta läge är en förutsättning för mig. Om jag är i detta läge så vill jag påstå att kroppen är OK. Naturligtvis krävs det också en självkänsla, en tro på tekniken, en tro på att jag duger. en vetskap att en stamning spelar ingen roll.
Utmaningen för mig ligger i det mentala. Att hålla kropp och psyke i ballans.
Nu har jag svamlat nog för några veckor.
Mvh Peter
GillaGilla