Det här är första delen i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för alla avsnitt. Bokens första kapitel handlar om behandlingar som bygger på suggestion, distraktion och övertalning.

Nationalencyklopedin definierar suggestion som en

avsiktlig psykisk påverkan som sker utan deltagande av kritiskt logiskt tänkande hos den person som påverkas.

Vissa skulle nog säga att den här definitionen är lite väl stram – suggestioner kan se ut på olika sätt. De kan vara direkta eller indirekta, medvetna eller omedvetna, positiva eller negativa. Vi kan få dem från någon annan, eller ge dem till oss själva.

Varför börjar Van Riper sin bok med ett långt avsnitt om suggestion? Jo, om det är något som genomsyrar all behandling, så är det just detta. Man går inte på en behandling utan hopp om förbättring, och redan där uppstår problemet att kunna skilja på verklig och föreställd effekt (placeboeffekt). Tror man på behandlingen utövar man ju en ”psykisk påverkan” på sig själv. Dessutom har förhoppningsvis behandlaren en tro på metoden, som smittar av sig. I gruppterapi blir effekten av suggestion ännu större, eftersom man då också tar intryck av andra deltagares tro på behandlingen.

Van Riper skriver:

In many respects, the disorder of stuttering, at least in its advanced forms as shown by adults, seems almost expressly designed for therapies stressing suggestion and persuation.

Detta motiverar han bland annat med att

• graden av stamning kan variera beroende på situation
• stamningen påverkas positivt eller negativt av en rad faktorer
• stamningen kan ta sig olika uttryck i olika situationer
• det är lätt att uppnå ett förbättrat talflyt under behandling
• stammare ofta har en överdriven fokusering på stamningen.

Att stamning är så lätt att påverka och i så hög grad styrs av vår förväntan att stamma gör att nästan vad som helst kan ge ett tillfälligt flyt. Det finns förmodligen ingen annan åkomma där så många olika metoder givit sken av att fungera. Andeutdrivning, varma bad, avslappning, meditation, massage, gymnastik, akupunktur, kirurgi, medicin, elchocker, bestraffning, proteser, tekniska hjälpmedel, andningsövningar, röstövningar, artikulationsövningar, högläsning, hypnos, psykoanalys, beteendeterapi… Vilken annan åkomma kan skryta med ett sådant utbud av behandlingar?

Det finns olika skäl till att det blivit så här. Ett är att stamning faktiskt är en komplex åkomma. Det är först i våra dagar den medicintekniska utvecklingen kommit så långt att man kan studera vad som egentligen händer inuti oss i stamningsögonblicket. Utan att veta det går det inte att behandla stamning i någon verklig mening. En annan förklaring till de många metoderna är att de snabba resultat man kan uppnå med stamning är förledande. Snabba resultat har tagits som intäkt för metodens verkan och man har sällan brytt sig om att följa upp resultaten innan ryktet spritts om att stamning kan botas.

Suggestion i stamningsterapi kan vara medveten och uttalad, som med hypnos och auto-suggestion. Men betydligt oftare är suggestionen omedveten. Det är behandlarens positiva inflytande på oss. Det är vår tro på metoden. Det är vår tro på oss själva när metoden fungerar. Effekten av oavsiktlig suggestion kan skeva till resultaten av en behandling så man inte vet om den fungerar, eller om de positiva resultaten bara är deltagarnas känsla av hopp, engagemang och övertygelse. Med ett problem som stamning behöver man studera många deltagare under lång tid för att skilja effekt från placeboeffekt.

Men varför ska man överhuvudtaget skilja dem? Varför kan man inte se effekten av suggestion som en välkommen bonus i behandlingen, istället för en oönskad bieffekt? Borde man inte snarare utnyttja effekten? Jag kan bara gissa vad Van Riper hade svarat. Han hade svarat att effekten av en behandling inte ska bero på klientens förväntan. Sedan hade han påmint oss om att placeboeffekten nästan alltid visar sig vara övergående.

Otaliga är vi som trott oss vara botade, eller åtminstone trott oss ha sett vägen mot frihet utstakad framför oss, för att senare uppleva hur vägen blir allt brantare tills vi inte kan följa den längre. Otaliga är de behandlare som uppriktigt trott sig ha funnit lösningen på vårt lidande, men som bara funnit ännu ett sätt lura fram ett tillfälligt talflyt. En av de mest karaktäristiska egenskaperna med stamning är just att det är så lätt att hitta metoder som fungerar kortsiktigt, men så svårt att uppnå varaktiga resultat. Den tillfälliga effekten av suggestion är en stor del av förklaringen.