Ibland stöter jag på uppfattningen att stamning är något vi gör, snarare än något som händer. Jag har alltid tyckt att det är otroligt stötande när någon påstår att jag själv framkallar min stamning. Men idag, när jag fått ganska god kontroll över mitt tal, är jag kanske beredd att ändra uppfattning.

Frågan är avgörande för hur man betraktar sin stamning. Å ena sidan kan man hävda att stamning är något vi gör, för att en person som stammar kan lära sig tala flytande. Å andra sidan är det onödigt provocerande att uttrycka sig så, eftersom stamning är en ofrivillig reaktion — inte något vi gör medvetet. Vi pratar inte mer flytande för att vi anstränger oss att inte stamma (tvärtom).

Nej, för en person som stammar okontrollerat kan stamningen mycket väl förefalla vara djävulens verk. För hur kan man anklagas för att själv framkalla stamningen, när den är så bortom all kontroll? Det är en förolämpning.

Idag är jag på väg att befria mig från stamningen. Sällan eller aldrig är den bortom all kontroll. Hur har det förändrat min syn på stamning som något jag själv ger upphov till? Hur förklarar jag att stamningen bara hände tidigare, i samma situationer som jag idag pratar flytande? Vad är det i mitt beteende och mina tankar som har förändrats?

Man tvingas byta åsikt när man kommit en bit på väg och ser att graden av stamning kan minskas med hårt arbete. Påståendet att stamning är något vi gör må vara provokativt, men budskapet är att vi kan lära oss att prata och tänka på ett sätt som inte framkallar stamning.