Publicerad den av Gustaf

Nytt från John C. Harrison

Utanför det kliniska rummet har Harrisons idéer alltid varit välkomna. Budskapet, att stamning bara är en mental tankeknut som kan lösas upp genom att observera och förändra sig själv inifrån, har inspirerat åtskilliga genom åren. Harrison har berättat historer om människor (inklusive han själv) som botat sig själva genom att genomskåda sin stamning, eller med mentala trick arbeta bort den rädsla som triggar igång stamningen. Han har givit oss en viktig modell (hexagonen) som kan hjälpa oss att förstå hur stamningen kan skilja sig så mycket från en situation till en annan.

Harrison har under många år givit ut ett kompendium med samlade essäer under namnet How to conquer your fears of speaking before people. Den 12:e upplagan har just kommit ut, nu med titeln Redefining stuttering: What the struggle to speak is really all about.

Jag själv och många andra har dragit viktiga lärdomar av det Harrison skrivit om stamningens psykologi. Och trots att Harrison insisterar på att det inte finns någon genetisk faktor (vilket är fel) förringar det inte värdet av det han skrivit om hur stamningen fungerar psykologiskt. Min erfarenhet av att rekommendera Harrison till andra är att de som läser hans material genomgår en positiv attitydförändring. Och det är precis vad man behöver för att våga börja exprementera och expandera sin komfortzon.

I McGuire-programmet använder vi främst två delar ur boken. Dels den första delen med speaking circles-övningar och dels hexagonen.

Publicerad den av Gustaf

McGuire-kurs i Oslo

Stadshuset i Oslo.

Det var ett tag sedan nu. Jag var på min sjätte McGuire-kurs i Oslo i slutet av maj. Det var jag och Micke som tog tåget från Stockholm. Micke hör till Sveriges mest erfarna och engagerade medlemmar, och jag har själv lärt mig mycket från honom. Under tågresan dit och hem fick vi tillfälle att prata en hel del.

Strax innan kursen hade jag korresponderat med Tommy (som är regional director för Skandinavien) om behovet av kursverksamhet i Sverige. Tommy inbjöd till diskussion i samband med kursen. Därför kändes det extra bra att ha Micke med sig.

Jag visste att det skulle dyka upp en ny svensk på kursen, men det visade sig vara hela tre nya svenskar där! Dessutom har vi nyligen fått två nya medlemmar från kurser i England och Holland, så det är totalt fem nya medlemmar hittills i år! Att det finns så många som på egen hand hittar programmet och är beredda att åka utomlands för en kurs talar för att det gott och väl finns ett behov av kurser i Sverige också. I Danmark har man på kort tid byggt upp en stor organisation, med flera personer på instruktörsnivå.

Kursen i Oslo leddes av Daniel, en ung dansk som jag träffat vid två tillfällen tidigare i år. Den stora händelsen för mig var att få äran att visa Johan, en av de nya från Sverige, hur man pratar med 100 personer på stan inom loppet av 3-4 timmar. Nästa dag visade Johan mig hur man pratar med 140!

Diskussionen med Tommy var mycket givande. Vi bestämde att hålla en McGuire-kurs i Stockholm under första halvan av 2009. Vi bestämde också att instruktören ska prata endera norska eller engelska (eftersom det inte finns några svenska instruktörer, och eftersom många svenskar inte förstår danska). Mer om detta i kommande inlägg.

Publicerad den av Gustaf

Årsmöte i Hallsberg

Som nybliven ledamot i Stockholms stamningsförening närvarade jag en helg i början av april på riksförbundets årsmöte i Hallsberg. Det var andra gången för mig. Första gången var i Nässjö 1999, då jag höll ett föredrag om mina uppgifter som förbundets webmaster för församlingen. Då var jag ironiskt nog rädd för att stamma.

Mitt nya engagemang i föreningslivet motiveras främst av nyfikenhet. Årsmötet var för mig en nyttig påminnelse om att vi tycker olika och engagerar oss av olika anledningar. Mina intressen är att arbeta tillsammans mot ett bättre tal, att utbyta kunskap och erfarenheter, och att informera allmänheten. Andra tycker om att prata handikapp- och diskrimineringsfrågor, eller åka på konferenser och sociala träffar. Vad som är rätt beslutar vi gemensamt.

Men helt demokratiskt var det faktiskt inte. Jag var förvånad över att man tillämpade principen ”gapa högst och vinn” på ett årsmöte för stammare. Det borde varit votering i varje fråga.

Som väntat blev budgeten den stora punkten på agendan. Med så olika intressen är det svårt att komma överens om hur förbundets pengar ska användas. Vi har årlig budget på cirka 1,5 miljoner, varav det mesta är statsbidrag. Under 2007 gick mindre än 2% av det till att informera om stamning — en siffra som jag skulle vilja se tiodubblas (minst). Arbete pågår med en ny folder om stamning. Ett bra initiativ, men är det inte oroväckande att det är den största nyheten på informationsfronten?

En glädjande nyhet från årets möte var förbundets namnbyte från Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (SSR), till vad vi borde heta: Stamningsförbundet.

Den andra stora nyheten är att vi fick en ny webmaster. Efter fruktlösa diskussioner om att köpa tjänsten utifrån, trädde en tjej fram och erbjöd sig göra jobbet. Det är ett stort och viktigt jobb att göra om hemsidan, så jag väntar med spänning på att få se resultatet.

Publicerad den av Gustaf

Årsmöte i Stockholm

Jag har blivit ledamot i Stockholms Stamningsförening. Igår var det årsmöte i föreningen, och det var en möjlighet för mig att återigen få se hur det går till i det svenska föreningslivet kring stamning.

Varför har man egentligen stamningsföreningar? Hur hjälper föreningarna dem som stammar? Jag tycker det finns två bra skäl att organisera sig kring stamning:

  • att ha gruppträning tillsammans
  • att sprida information om stamning

SSF är bra både på det ena och det andra. Förra året kunde föreningen erbjuda flera intressanta föreläsningar och en speaking-circles-grupp som ses en gång i veckan. Det saknas dock information om stamning på hemsidan, och det tryckta material man erbjuder behöver uppdateras. Arbete med det pågår i projektet Talcirkeln.

Det finns ett tredje skäl att organisera sig kring stamning som lyfts fram av många inom riksförbundet:

  • att låta stammare träffa andra som stammar för socialt umgänge

Tyvärr är det alldeles för många som använder den här typen av engagemang som ursäkt för att inte arbeta med sitt tal. Istället för att ta ansvar och bestämma sig för att göra något åt stamningen, skyller man på intolerans och diskriminering och smider planer om hur man ska förändra attityderna i samhället…

Stamningsföreningar erbjuder oss känslan av att vara normala. Det är omvälvande att för första gången träffa andra som går igenom samma sak. Samtidigt är det nyttigt att få se hur olika vi är, och att få höra hur olika vi stammar. Men saknas det motivation att arbeta tillsammans för förbättra talet, finns det knappast en sämre miljö att vistas i för en person med ambitionen att arbeta sig fri från stamningen. Faran med stamningsföreningar är att de kan bli en bitter verklighetsflykt för de som resignerat.

Det mesta av mitt engagemang går även fortsättningsvis till McGuire. Under det här året är planen att lägga grunden för pånyttfödelsen av McGuire-programmet i Sverige. Fortsättning följer! 🙂

Publicerad den av Gustaf

Tillbaka från Köpenhamn

Jag har just avslutat min sjätte McGuire-kurs i Köpenhamn. Månaderna innan kursen hade jag börjat falla tillbaka i min gamla stamning, så det fanns verkligen ett behov av uppryckning. För att bli fri från min stamning behöver jag förändra hela min livsstil. Så stora förändringar är svåra, men inte alldeles omöjliga.

Efter första McGuire-kursen är det viktigt att hålla fast vid det noggranna, långsamt mekaniska sätt att prata på som man lär sig på kursen. Det är svårt. Speciellt eftersom de flesta som går en McGuire-kurs känner att de får bättre kontroll över sitt tal än någonsin tidigare. De flesta börjar snart slarva med det mekaniska talet och faller gradvis tillbaka i sitt gamla stamningsbeteende.

Det som skiljer McGuire-programmet från många andra kommersiella stamningsterapier är att vi ser dessa återfall som en naturlig och för många nödvändig del av utvecklingen. Det finns till och med ett ord för det: turbulens. Många av oss behöver en period av turbulens efter den första kursen för att bli övertygade om att det mekaniska talet måste användas hela tiden, i alla situationer.

Först när man pratat mekaniskt i flera månader och känt att man kan behålla kontrollen över talet i alla situationer, kan man långsamt börja experimentera med ett mer spontant tal.

Publicerad den av Gustaf

Nästan coach

I McGuire-programmet kan man utbilda sig till personlig coach, för att kunna ge råd och stöd till de som är nya. Det är viktigt att de som bli coaches själva är duktiga, både på att prata och på att ge rätt råd i rätt situation. Det är mycket man behöver läsa in och kraven är hårda både muntligt och kunskapsmässigt. Lyckas man, har man rätt att kalla sig Certified Primary Coach i två år (om man deltar på minst en kurs varje år).

Jag genomgick utbildningen på Irland i slutet på september (min tredje resa till Irland i år!). Det gick bra, men inte tillräckligt bra. På den skriftliga tentan — som varade i 3½ timme och ändå kändes för kort — skulle jag behövt några poäng till för att lyckas. Jag hoppas jag kan göra om provet snart.

Publicerad den av Gustaf · 1 kommentar

Är stamning något vi gör?

Ibland stöter jag på uppfattningen att stamning är något vi gör, snarare än något som händer. Jag har alltid tyckt att det är otroligt stötande när någon påstår att jag själv framkallar min stamning. Men idag, när jag fått ganska god kontroll över mitt tal, är jag kanske beredd att ändra uppfattning.

Frågan är avgörande för hur man betraktar sin stamning. Å ena sidan kan man hävda att stamning är något vi gör, för att en person som stammar kan lära sig tala flytande. Å andra sidan är det onödigt provocerande att uttrycka sig så, eftersom stamning är en ofrivillig reaktion — inte något vi gör medvetet. Vi pratar inte mer flytande för att vi anstränger oss att inte stamma (tvärtom).

Nej, för en person som stammar okontrollerat kan stamningen mycket väl förefalla vara djävulens verk. För hur kan man anklagas för att själv framkalla stamningen, när den är så bortom all kontroll? Det är en förolämpning.

Idag är jag på väg att befria mig från stamningen. Sällan eller aldrig är den bortom all kontroll. Hur har det förändrat min syn på stamning som något jag själv ger upphov till? Hur förklarar jag att stamningen bara hände tidigare, i samma situationer som jag idag pratar flytande? Vad är det i mitt beteende och mina tankar som har förändrats?

Man tvingas byta åsikt när man kommit en bit på väg och ser att graden av stamning kan minskas med hårt arbete. Påståendet att stamning är något vi gör må vara provokativt, men budskapet är att vi kan lära oss att prata och tänka på ett sätt som inte framkallar stamning.

Publicerad den av Gustaf

Nytt engagemang

Under vintern och våren har jag engagerat mig i flera sällskap. Framförallt har jag anslutit mig till The McGuire Programme. Jag har känt till metoden i många år, men varit skeptisk till den andningsteknik de använder. Jag har dock övertygats, både av mina egna enorma framsteg och av andras berättelser. Fråga mig gärna om McGuire.

Vidare har jag återupptagit kontakten med Stockholms Stamningsförening, som har en studiecirkel där vi tränar på att tala inför grupp. Dessutom är jag ny medlem i Toastmasters, och deltar både i den svenska och engelska gruppen.