Publicerad den av Gustaf · 3 kommentarer

Slutsatser om talträning – del 2

Min andra slutsats om talträning handlar om att sträva mot det normala och bort från det avvikande. Det kan tyckas självklart, men de flesta taltekniker går paradoxalt nog i motsatt riktning. Jag argumenterar för att flytande tal inte ska uppnås till priset av nya avvikande beteenden.

2. Arbeta mot det normala

Om en teknik låter eller ser så avvikande ut att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i verkligheten ska man inte heller träna på den. Allt man tränar på i behandling ska man kunna tillämpa i verkligheten.

Nästan alla taltekniker har något avvikande över sig. Vare sig det handlar om att försiktigt glida in i svåra ord, att ”överraska” dem, att prata överdrivet rytmiskt eller melodiskt, att samordna uttalet med en rörelse, eller att andas på något speciellt sätt, så tillför man något som avviker från det normalt flytande tal man har i vissa situationer. Man skulle kunna säga att målet med många taltekniker är att införa ett nytt avvikande element, som slår ut den avvikande stamningen, och sedan därifrån närma sig det normala.

Upplägget är gammalt som gatan och används än idag – trots att erfarenheten visat att det inte brukar fungera särskilt bra på lång sikt. För även om man antar att tekniken verkligen har den långvariga effekt den sägs ha (vilket den väldigt sällan har) går det inte att fasa ut den och vänta sig att resultaten ska bestå.

Generellt kan man säga att ju mer tekniken närmar sig vårt normalt flytande tal, desto mindre verksam blir den. Och ju mer tekniken avviker från vårt flytande tal, desto svårare blir den att använda bland folk. Det är en trade-off mellan stamningens avvikelse och teknikens.

Erfarenhet från tidigare behandling visar i allmänhet att när valet står mellan stamningen och ett avvikande sätt att prata flytande, väljer de flesta stamningen (speciellt om man följer upp personerna några månader efter behandlingen). För en utomstående verkar det kanske konstigt, men det kan finnas många bra skäl att skrota en talteknik. Här är tre:

  • Man upptäcker att taltekniken faktiskt inte hjälper i alla situationer. Förtroendet för tekniken försvagas varje gång man stammar trots att man pratar på ”rätt” sätt.
  • Man vågar inte använda tekniken fullt ut i alla situationer. I den mån taltekniker kan ha en inlärningseffekt, bör den förstås användas hela tiden, överallt, i alla situationer. Är situationen extra känslig (tänk anställningsintervju, date eller tal på ett bröllop) behöver man snarare förstärka tekniken, istället för att gömma undan den.
  • Negativa reaktioner från omgivningen (eller bara rädsla för dito) kan göra det svårt att behålla tekniken i vardagen. Man kan ju rimligtvis inte förklara sin talteknik för alla man träffar. Om tekniken fungerar märks det dessutom inte att man stammar – det låter bara som man gör sig till.

Om en talteknik låter så avvikande att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i de svåraste talsituationerna, vad har den då för nytta? Varför ska man ägna tid att träna på något man ändå inte kan använda?

Ett grundkriterium för taltekniker är därför att tekniken ska närma sig normalt tal och inte införa ett nytt avvikande element. Med det kravet eliminerar vi genast merparten av de taltekniker som använts i stamningsbehandling. De tekniker som blir kvar är kanske inte lika förföriskt effektiva i början som de vi tar bort, men de har bättre förutsättningar att hjälpa oss på lång sikt.

Publicerad den av Gustaf · 4 kommentarer

Slutsatser om talträning – del 1

Mina erfarenheter som stammare så här långt har lett fram till ett antal slutsatser om talträning. Dessa tänkte jag nu presentera en efter en. Den dag jag på nytt bestämmer mig för att försöka göra något åt min stamning, kommer jag att använda dessa slutsatser som vägvisare. I min första slutsats argumenterar jag för att talträning i grunden är fel sätt att arbeta på.

1. Arbeta med stamningen, inte med talet

Metoder som bygger på att förändra talet har en felaktig utgångspunkt, baserar sig på orealistiska förväntningar, och kräver en orealistisk träningsinsats. Träningens fokus bör istället vara att förändra stamningen.

Åtskillig stamningsbehandling går ut på att förändra sättet att andas eller prata. Men vi stammar inte för att vi andas eller pratar på fel sätt. Vi stammar för att vi har en medfödd svårighet att koordinera talmotoriken under social stress. Utgångspunkten för talträning är därför felaktig: vi behöver inte träna på att tala – vi har ju bevisligen förmågan att prata flytande. Vi behöver snarare träna på att förändra stamningen, så att den inte är lika begränsande.

Talteknik utgår från föreställningen att man genom att förändra något i talbeteendet får mer kontroll över talet. Risken är att man bygger upp en orealistisk förväntan om att tekniken alltid ska fungera – speciellt eftersom den kan fungera perfekt i början. Men ingen talteknik fungerar i alla situationer under en längre tid. Effekten man upplever i början kan vara en förväntanseffekt, som avtar vartefter man upptäcker att tekniken inte hjälper i alla lägen. Därutöver har många tekniker en avledande effekt, som minskar i takt med att det nya sättet att prata blir automatiserat. Om det utöver dessa oavsiktliga effekter kan finnas någon reell och varaktig effekt i taltekniker (i den meningen att hjärnan tränas i sin förmåga att välja flytande tal i situationer där den tidigare skulle valt stamning) är fortfarande en öppen fråga.

Min erfarenhet är också att talträning kräver en orealistisk träningsinsats. Det gäller inte bara i det hårda McGuireprogrammet. Oavsett metod är återfallen regel, inte undantag. För många slutar ansträngningarna med en känsla av oduglighet och uppgivenhet, när man inte lyckas uppfylla träningsrutinen – men i själva verket är man i gott sällskap.

Bra talträning för stammande är den som inte bara riktar sig till stammande, utan till vem som helst som vill förbättra sitt sätt att kommunicera tydligt och engagerande. Det är synd att förändra vårt naturliga tal, och ersätta det med ett uppstyltat och mekaniskt sätt att prata, när vi snarare borde framhäva och förbättra det naturliga tal vi har. Men denna talträning tycker jag personligen ligger utanför ämnet stamningsbehandling. Jag tror inte att man kan träna bort stamning genom att träna på att tala som en politiker.

Förespråkare för taltekniker menar ofta att man behöver flytta fokus från stamningen, och låta talflytet komma som en bieffekt av det nya sättet att prata. Jag tror numera att det är precis tvärtom. Fokusera rakt på stamningen och arbeta med att försöka förändra den, så att det flyter bättre. Jag tror att vägen mot flytande tal går via flytande stamning.

Publicerad den av Gustaf · 7 kommentarer

Tankar efter tredje kapitlet

Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Tredje kapitlet gav flera exempel på stamningens mystiska och motsägelsefulla natur. Att rytmiskt tal, sång, kör- och skuggläsning kan få oss att tala (eller sjunga) utan att stamma är visserligen intressant, men dessa fenomen är i praktiken helt oanvändbara. Att utgå från något av dessa fenomen och gradvis försöka närma sig ett naturligt tal, är ett angreppssätt som har prövats och förkastats om och om igen i hundratals år.

Även i ämnet andningsteknik delar jag i grunden Van Ripers uppfattning: att den mest verksamma ingrediensen i de flesta andningstekniker är distraktion. Att mekaniskt lära sig ett nytt sätt att andas på, leder ofta till att man lägger ett nytt avvikande beteende till samlingen. Därmed inte sagt att det alltid är fel att arbeta med andningsteknik. Det är bra att lära sig behärska en ytlig, ryckig och oregelbunden andning, om den blivit en del av stamningsbeteendet. Att medvetet kontrollera andningen behöver alltså inte vara fel, så länge man arbetar mot det normala.

Prefigering, det vill säga användningen av prefix som aaah i början av varje fras, tycker jag är en intressant teknik, men i praktiken känns det svårt att använda den. Och ändå är det kanske just det jag gör när jag säger öööh under en stamningsblockering. I McGuireprogrammet är dessa skräpljud förbjudna, men jag börjar tro att de faktiskt fyller en funktion för mig och har beslutat att inte försöka arbeta bort dem. Dessa läten kan förstås också användas för att signalera att man inte pratat klart.

Långsamt tal är den teknik jag för tillfället använder mig mest av. Som många stammande har jag en ovana att prata för fort – som om jag ville hinna så långt som möjligt innan nästa blockering. Jag tror att ett långsammare tal kan förbättra både mitt stammande och mitt flytande tal.

Som jag skrev i förra avsnittet märker jag att det långsamma talet kan förebygga blockeringar, men att det behövs något mer för att hantera de blockeringar som ändå uppstår. Dessutom finns det situationer där jag stammar extremt mycket trots att jag försöker prata långsamt. Men att prata långsamt och behärskat även när jag stammar som mest, ger mig ändå tillfälle att vara kvar i verkligheten, istället för att gå in i det halvt medvetslösa tillstånd som inträder under svåra stamningsblockeringar. Det är en förutsättning för att på sikt kunna modifiera stamningen.

Därmed sätter vi punkt för genomgången av tredje kapitlet.

Publicerad den av Gustaf

Långsamt tal

Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Sista avsnittet i tredje kapitlet ägnar Van Riper åt långsamt tal. Att han själv är skeptisk till nyttan av tekniken avslöjar han redan i första meningen:

Another hoary old method for producing temporary fluency has recently been exhumed from the grave where it belongs.

Långsamt tal i övningsbehandling

Långsamt tal och korta fraser var en viktig ingrediens i den klassiska övningsbehandlingen på 1800-talet, och Van Riper hade själv stött på tekniken i de kommersiella stamningsskolorna. Stammande kunde ordineras flera timmars högläsning varje dag i långsamt tempo, för att träna in det långsamma talet. En annan vanlig metod var att börja med ett extremt långsamt och utdraget tal och därifrån gradvis närma sig en normal talhastighet.

Resultaten var ofta nedslående. Det var svårt att behålla det långsamma talet i alla situationer, även efter en massiv träningsinsats. När övningsbehandlingen förkastades under första hälften av 1900-talet försvann därför också det långsamma talet som träningsmetod och talteknik.

Det dröjde ända till 60-talet innan långsamt tal åter blev på tapeten i stamningsbehandling. Psykologen Israel Goldiamond hade av en slump upptäckt DAF-apparatens effekt på stammande. Metoden var från samma stund given: börja med extremt långsamt tal, och öka sedan gradvis hastigheten genom att förkorta DAF-apparatens fördröjning.

Goldiamonds arbete inspirerade en ny generation logopeder att arbeta med långsamt tal, men många var också skeptiska. Visserligen fick man med DAF ett objektivt sätt att mäta och kontrollera talhastigheten, men tillvägagångssättet (att börja med onaturligt långsamt tal och sedan gradvis öka talhastigheten) var en förkastad relik från 1800-talet. Van Riper citerar en samtida behandlare, som skrev så här:

Why should Goldiamond wish to spend long periods in training the stutterer in the acquisition and shaping of a new form of speech until it approximates normal speech, when we already know empirically that all stutterers are capable of perfectly fluent speech, albeit under special conditions?

Min slutsats

Van Riper verkar framförallt skeptisk till att man ska kunna behålla det långsamma talet när man väl tränat in det, och han vänder sig mot den mängdträning stammande ofta utsattes för. Jag är beredd att hålla med honom. Men jag ser ändå flera förlåtande drag i långsamt tal som talteknik. Den positiva effekten av att prata långsamt kan knappast anklagas för att vara en distraktionseffekt, till skillnad från tekniker som bygger på att ”attackera” svåra ord eller samordna uttalet med en rörelse av något slag. Det tycker jag talar för att långsamt tal har en mer bestående effekt.

Att tala långsammare är också en av de få saker vi kan göra som har omedelbar verkan utan att låta särskilt avvikande, eller på annat sätt ta uppmärksamheten från vad vi säger. Tvärtom kan en lägre talhastighet förbättra allmänintrycket, eftersom vi därmed kan formulera oss bättre och artikulera tydligt.

Jag har själv nytta av att prata långsammare, men jag inser också att långsamt tal måste åtföljas av andra taltekniker för att komma ur blockeringar. Jag vet inte vilka dessa andra tekniker är, men jag vet att det inte spelar någon roll hur långsamt jag pratar när problemet är att komma igång. Långsamt tal kan i viss mån förebygga blockeringar, men inte hantera dem när de uppkommer.

Publicerad den av Gustaf · 5 kommentarer

Sång, unisont tal och skuggläsning

Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

I det här avsnittet går jag igenom tre speciella omständigheter under vilka stamningen helt eller devis brukar försvinna: sång, unisont tal och skuggläsning. Alla har de använts i behandling både länge och väl. Man kan fråga sig varför, för ingen av dem lämpar sig egentligen utanför behandlings­situationen.

Sång och talsång

Det har alltid varit en gåta varför stammande kan sjunga men inte prata. En mening som kan förefalla helt omöjlig att säga, kan ofta sjungas helt flytande. Vissa menar att det beror på musikens rytm, medan andra förklarar effekten med sångens utdragna vokalljud och koartikulation. Kanske beror effekten på vilken slags sång det rör sig om.

Går det att dra nytta av sångens effekt i behandling? Många behandlare har föreslagit en gradvis övergång från sång till talsång till tal. Här är ett exempel på hur övergången kan ske:

  1. körsång
  2. körläsning
  3. melodiskt tal
  4. normalt tal

Van Riper har tyvärr inte mycket att säga om nyttan av sång i stamningsbehandling, utan radar bara upp olika sångrelaterade metoder. Mest uppmärksamhet får den danska Accentmetoden, som fortfarande lärs ut av Dansk Stemmeinstitut. Jag blir inte klok på vad det går ut på, men jag tror det kan beskrivas som rytmiska fonationsövningar i grupp. Metoden riktar sig inte explicit till stammande.

I brist på forskning är det fritt fram att spekulera. Vad skulle hända om man utsatte en grupp stammande för den gradvisa övergången från sång till tal? Steg 1 och 2 skulle nästan alla klara utan problem. I steg 3 skulle stamningen återkomma något, och i steg 4 skulle den vara tillbaka helt (åtminstone om man väntar några veckor). Ju närmare normalt tal vi kommer, desto mindre nytta har vi av den reella effekten av sång. Visst kan man träna på ett melodiskt tal, men inte för att det hjälper mot stamning, utan för att det är trevligare att lyssna på.

Unisont tal och körläsning

Om två eller flera personer säger samma sak samtidigt kallas det för unisont tal (eng. unison speech). I behandling brukar det innebära körläsning med behandlaren. Sluga behandlare börjar efter en stund läsa tystare och tystare tills de bara mimar orden och patienten kommer på sig med att läsa helt på egen hand. Det är samma princip som sluga pappor använder när de i hemlighet höjer stödhjulen på cykeln tills barnet lärt sig hålla balansen själv.

Van Riper berättar att effekten verkar bestå även om personerna läser helt olika saker! Hur ska man tolka det? Han gör ett försök:

This to us indicates that it may have been the timing effect of the stimulus pulses provided by the model speaker which enhanced the fluency. Other explanations, of course, may include distraction, lack of propositionality, or masking.

Jag förstår inte alls hur tajmningseffekten skulle kunna ha någon betydelse om man läser olika saker, men de andra tre håller jag med om: distraktion, ordens avsaknad av betydelse, och att man inte hör sig själv lika väl. Jag har dock flera gånger upplevt motsatsen: att jag tappar talförmågan totalt när det pågår ett intressant samtal i närheten.

Unisont tal är förstås svårt att framkalla i vardagen (såvida man inte har en siamesisk tvilling som kan läsa ens tankar). Men jag har tidigare noterat att en DAF-apparat kan ge en viss känsla av unisont tal. DAF beskrivs i ett senare kapitel så kanske får jag anledning att återkomma till ämnet senare.

Skuggning och skuggläsning

Skuggning (eng. shadowing) innebär att man repeterar ord direkt efter behandlaren, som ett eko. Behandlaren pratar eller läser i långsamt tempo medan den stammande repeterar det som sägs. Behandlaren fortsätter utan att invänta repetitionen. Den stammandes uppgift blir alltså att både lyssna och prata samtidigt. Första tanken är väl att det borde förvärra stamningen, men de flesta av oss pratar helt flytande, om än monotont och känslolöst, eftersom man inte hinner uppfatta betydelsen i det man säger.

Det finns en uppenbart distraherande effekt av att lyssna medan man pratar. Men det borde också finnas en annan förklaring, som ligger närmare stamningens kärna. Man behöver nämligen inte prata i mun på varandra för att den mystiska effekten ska inträda. Min erfarenhet är att det är minst lika enkelt att repetera fraser efter någon annan även när man väntar in varandra.

De saker jag gått igenom i det här avsnittet verkar mest intressant ur ett teoretiskt perspektiv, inte ur ett praktiskt. Sång, unisont tal och skuggläsning är ledtrådar till en framtida förenad teori om stamningens orsaker, men som behandling gör de liten eller ingen nytta.

Publicerad den av Gustaf · 7 kommentarer

Prefigering och oktavrörelser

Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Ett typiskt symptom på stamning är att man har svårt att komma igång, att ta sig förbi första stavelsen. Om man ska svara på en fråga, eller be om något, kan man ibland vara helt oförmögen att få fram ett ljud. Då är det lätt att man griper efter startbeteenden. Ett vanligt beteende i sammanhanget är att skjuta in något skräpljud som öööööh i väntan på att återfå kontrollen. Och det är faktiskt inte så dumt som det låter – fonationen kan göra det lättare att få igång talet.

Prefigering

Talet har tre beståndsdelar: andning, fonation och artikulation. Det är bara när dessa tre samverkar i perfekt harmoni som flytande tal är möjligt. Omvänt kan vi i regel spåra våra blockeringar till andning, fonation eller artikulation. Diafragman kan låsa sig i en konflikt mellan in- och utandning. Stämbanden eller läpparna kan sluta sig i krampaktiga blockeringar och strypa luftflödet.

Många behandlare har därför föreslagit tekniker för att få igång talet på ett mjukare och smidigare sätt. Vi såg i förra avsnittet hur ett passivt luftflöde kan förebygga blockeringar. Om man därtill lägger en kort fonation före första stavelsen, borde det teoretiskt vara ännu lättare att starta. Om både utandning och fonation har påbörjats innan vi börjar prata, behöver vi bara artikulera – steget till flytande tal förkortas.

Neil Arnott

Användningen av ett startljud, eller prefix, har jag valt att kalla för prefigering (eng. prefixing). En tidig förespråkare av tekniken var läkaren Neil Arnott, som levde på 1800-talet. Arnott trodde att stamning berodde på ofrivilliga blockeringar i strupen och föreslog därför prefigering med kort ä-ljud. Kombinerat med koartikulation verkar metoden varit ganska framgångsrik, för den blev snart vardagsmat i stamningsbehandling. Van Riper citerar ur en bok från 1861:

Dr. Arnott advises us to begin pronouncing or droning any simple sound, as the e of the English word berry whereby the glottis is opened, and the pronounciation of the following sounds is rendered easy. The words should be joined together, as if each phrase formed but one long word, nearly as they are joined in singing; if this be done, the glottis never closes, and there is, of course no stutter.

Jag har tidigare nämnt William Parry, som förespråkar en teknik han kallar för adronian speech, som är nästan identisk med Neil Arnotts teknik. Även på det teoretiska planet verkar de vara helt överens, även om Parrys förklaring är lite mer sofistikerad. Parry menar att stamning uppkommer eftersom Valsalvamekanismen aktiveras ofrivilligt hos personer som stammar.

Det verkar allmänt råda en enorm brist på vetenskapliga studier i ämnet talteknik. Van Riper kan bara hänvisa till enstaka fall eller erfarenheter från sin egen ungdom. Själv är han långt ifrån övertygad om teknikens varaktighet:

While at first we achieved some surprising fluency in this drunken-sounding speech because the initial ah did act as a distractor and timing signal, soon that ah began to become longer and longer, and soon we were repeating it clonically, then tremors crept into these repetitions and finally we were unable to even produce the ah.

Jag är inte fullt så negativ till prefigering som Van Riper, men å andra sidan har jag inte heller någon personlig erfarenhet av tekniken. Jag tycker det finns en sund logik bakom, men skulle hellre använda ett mer diskret m- eller n-ljud, som också föreslagits. De nasala språkljuden används i röstövningar som ett sätt att ”bottna” i ett naturligt avspänt tonläge. Ett m-ljud borde till och med kunna passera som ett tecken på eftertänksamhet.

Oktavrörelse

Vid sidan av prefigering nämner Van Riper en teknik som jag väljer att kalla för oktavrörelse (eng. octave twist), som går ut på att plötsligt höja eller sänka tonläget kraftigt på de ord man förväntar sig att stamma på. Effekten av oktavrörelsen ska ha upptäckts både av stammande själva och deras behandlare, som ibland till och med rekommenderat tekniken. Att jag återger det här beror mest på följande citat, där Van Riper berättar om några fall från hans egen bana som behandlare:

We have had seven stutterers who discovered this sudden shift of pitch by themselves, usually employing it to terminate an overlong prolongation or series of syllables. Despite the fact that they were terribly distressed by the behavior, we found the behavior very difficult to extinguish. It had been reinforced too often by being followed by the utterance of the word they had feared.

Jag ser två intressanta saker här:

  • Vi kommer på samma bisarra startbeteenden helt oberoende av varandra!
  • Startbeteenden som fungerar är svåra att utrota. Det spelar ingen roll om de väcker mer uppmärksamhet än stamningen, eller att man själv känner ett enormt obehag inför dem.

Min erfarenhet av stamning och röstlägen är att det faktiskt hjälper att byta till ett lägre röstläge om man börjar stamma. Det är också ett av de sanktionerade startbeteendena i McGuiremetoden.

Publicerad den av Gustaf · 6 kommentarer

Andningteknik

Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Att stamning ofta åtföljs av ett avvikande sätt att andas har fått många behandlare att försöka rätta till andningen istället för stamningen. Typiska symptom kan vara att man håller andan, andas in upprepade gånger utan att andas ut, pratar på sista utandningsluften, pratar på inandning och så vidare. Dessa symptom, som många ansett vara stamningens orsak, är i själva verket försök att kontrollera stamningen. Emellertid har de ofta använts så mycket och så länge att de blivit automatiserade. De kan utlösa mer eller mindre av sig själva när vi stammar. Van Riper menar att man kan se dom som rester av gamla trick:

We feel that most of the gasps and breathing abnormalities shown by stutterers are the habituated residues of techniques they deviced themselves to time the speech attempt.

Det finns inget som tyder på att vi som stammar skulle ha något fysiskt fel på lungorna eller svaghet i andnings­muskulaturen. Vi andas helt normalt under tystnad, eller när vi pratar flytande. Men när vi stammar kan andningen bli ryckig, ytlig, oregelbunden och flämtande. Därför har det alltid legat nära till hands att arbeta med olika andnings­tekniker för att förebygga eller ta sig ur stamning. Redan för tusen år sedan föreslog den arabiske läkaren och filosofen Avicenna att stammande skulle ta ett djupt andetag innan de pratade – något som rekommenderats av åtskilliga sedan dess.

Vad kan en andningsteknik tänkas ha för effekt på stamning? Van Riper menar att de flesta andningstekniker (i likhet med de flesta taltekniker) endast har en distraherande och suggestiv effekt. Så länge man måste tänka på andningstekniken, förebygger det många av de stamningsutlösande tankar som normalt triggas i en talsituation. Som ytterligare distraktion kan man fokusera på känslan av andningen, observera hur magen rör sig när man andas in och ut, eller tänka sig att man pratar genom naveln. Men det hjälper bara så länge beteendet är nytt och ovant, och så länge vi tror på det.

Många andningstekniker verkar dessutom ha en tajmningseffekt. Om man till exempel tar ett överdrivet djupt och snabbt andetag innan man börjar prata, kan det ha samma slags effekt som att nicka med huvudet eller stampa med foten. Andningsrörelser kan vara medrörelser – med samma inslag av omedelbar men tillfällig förbättring. Men finns det då verkligen ingen genuin och varaktig effekt av andningsteknik? Det enda exemplet Van Riper nämner är att vissa tekniker kan förebygga eller lösa upp blockeringar i glottis (mellanrummet mellan stämbanden). Vi ska snart se ett exempel på en sådan teknik.

Det är tråkigt att Van Ripers kartläggning av andningstekniker slutar omkring 1970, för därmed täcker han inte in dagens mest kända varianter. Men de ska istället jag täcka in här.

Passivt luftflöde

Den amerikanske läkaren Martin Schwartz är känd för en andningsteknik som jag väljer att kalla för passivt luftflöde (eng. passive air flow technique). Tekniken beskrivs i en bok med titeln Stutter no more (1991). Schwarts studerade ett stort antal personer som hade kommit över sin stamning, och märkte – förutom att de pratade en smula långsammare än andra – att de inledde varje mening med en kort, näst intill omärkbar utandning. Schwartz drog slutsatsen att utandningen hjälpte personerna att hålla stämbanden öppna och därigenom kunde förebygga blockeringar.

Själv tror jag att Schwartz observation kan förklara varför många av oss förr eller senare upptäcker att det går lättare att prata på sista utandningsluften. Jag hade själv en period när jag gjorde så och har sett samma beteende hos andra. Att andas in och sedan börja andas ut innan man pratar, garanterar att stämbanden är i ett öppet läge där de lätt kan slutas för fonation, istället för i ett hårt slutet läge där de inte kan öppnas. Taltekniker av typen mjuk start (eng. gentle onsets) tycks ha en liknande effekt.

Schwarts andningsteknik hyllades och fördömdes om vartannat under några år, men idag är det väldigt tyst om den. För den som vill veta mer finns det mycket att läsa på doktor Schwartz hemsida www.stuttering.com.

Kostal andning

McGuireprogrammet behöver knappast någon närmare presentation. Det är en eklektisk behandling som hämtar inspiration från alla möjliga håll, men mest framträdande är ändå användningen av kostal andning (eng. costal breathing). Tekniken tar sitt namn efter de interkostala musklerna mellan revbenen, som vi använder när vi ”andas med bröstet”. Den kostala andningen i McGuire är djup och snabb, och uttalet följer direkt på inandningen. I likhet med passivt luftflöde är tekniken avsedd att användas hela tiden när vi pratar – inte bara vid problem.

På vilket sätt kan det hjälpa att andas med bröstet istället för med magen? Att andas med magen är ju mindre ansträngande och associeras allmänt med tillstånd av avslappning. Och har man en gång tagit sånglektioner vet man att en god röstteknik grundar sig på en god andningsteknik – som bygger på att andas med magen. Men Dave McGuire menar att de muskler vi använder för att andas med magen (eng. crural diaphragm) har blivit alltför präglade på stamningen och att snabbaste vägen till mer kontroll över talet är att börja andas med bröstet (eng. costal diaphragm). Så här beskriver han det i sin bok Beyond Stammering (1995):

Now, we can retrain the crural diaphragm for years to counteract this chronic contracting during speech. Or we can spend years desensitising ourselves to the fear. Or we can do it quicker by bypassing the crural diaphragm and going to the costal diaphragm and its separate nerves.

Och visst låter det rimligt. Vem kan ifrågasätta att våra avvikande andningsrörelser är något annat än inlärda reflexer och att samma reflexer knappast uppträder om vi använder andra muskler? Men jag ser några uppenbara faror med tekniken:

  1. Om en andningsmuskel kan präglas på stamning, kan förstås andra muskler präglas på samma sätt. Kanske är det vad som hänt mig och andra i programmet, för vilka tekniken inte längre fungerar.
  2. Kostal andning dras med samma problem som andra andningstekniker. Effekten är inte den effekt man hoppats på, utan verkar mest bestå av distraktion och den starkt suggestiva effekten av gruppträning.
  3. Att andas in överdrivet djupt och snabbt, som för att ”attackera” ordet, kan ha samma kortvariga och vanebildande effekt som medrörelser.

McGuiremetoden har dock mer att säga om andningen och det finns delar av tekniken som inte förutsätter kostal andning. Bland annat betonar man vikten av att andas ut innan man andas in och att göra andningen cyklisk och regelbunden.

Publicerad den av Gustaf · 4 kommentarer

Rytm och tajming

Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt. Här börjar genomgången av tredje kapitlet, som har titeln Rhythmic, Timing and Rate Control Therapies.

Ett kännetecknande drag med stamning är att den kan variera så mycket från en situation till en annan, och att det finns situationer i vilka stamningen helt tycks försvinna. Dessa speciella omständigheter, som gör att stamningen helt eller delvis försvinner, är än idag en gåta för vetenskapen. Varför kan vi till exempel sjunga en sångtext men inte läsa den? Varför går högläsning så bra när vi läser tillsammans i grupp, eller men inte när vi ska läsa inför gruppen? Varför är det så lätt att upprepa något någon redan sagt, när vi inte kan säga samma sak först?

Även om inget av dessa fenomen helt kan förklaras utan att först förklara stamningen har man i alla tider försökt tillvarata dessa små ljusglimtar i stamningsmörket. Om man kan prata flytande på något sätt, går det kanske att därifrån närma sig ett tal som också låter naturligt? Det är det som talteknik för stammande brukar handlar om, och det är ämnet i tredje kapitlet.

Metronomiskt tal

Metronomiskt tal (eng. metronomic speech eller syllable-timed speech) innebär att talet följer en regelbunden puls, som en metronom. Man uttalar orden sta-vel-se för sta-vel-se, med samma längd och betoning på varje. Det finns nog ingen talteknik som eliminerar stamningen lika effektivt som metronomiskt tal. Baksidan är att man låter som en robot.

Erfarenheten visar också att stammande sällan är beredda att ersätta sin stamning med metronomiskt tal i vardagen – det låter helt enkelt för onaturligt. Det är lätt att förstå hur våra stackars föregångare tänkte: vad är det för mening med att kunna få fram orden om man ändå bara får konstiga blickar? Hur man pratar är för omgivningen viktigare än vad man säger, så vad har man för nytta av en teknik som låter lika avvikande som stamningen? Van Riper sparar inte på krutet:

Listeners will not accept and most stutterers will not use syllable-timed speech. Those that do tend to relapse. It is very difficult to shape evenly tempoed utterance into the irregularily timed patterns of normal speech. Many have tried, but few have succeeded.

I samma avsnitt nämner Van Riper något som kallas för syllable-tapping, som innebär att man gör en medveten rörelse vid varje stavelse (vilket givetvis har en distraherande effekt). Ett vanligt exempel är olika slags fingerövningar som ska göras samtidigt som man pratar – allt för att hålla tankarna borta från stamningen. Fingerövningarna kan göras diskret under bordet eller i fickan för att inte väcka uppmärksamhet.

Korg IE-1M är ett exempel på en metronom som kan monteras på örat.

Det finns också tekniska hjälpmedel för metronomiskt tal. På musikaffärer kan man köpa metronomer som man fäster på örat. Jag har också sett liknande apparater för stammande som kombinerar metronomfunktionen med fördröjd hörselåterkoppling (DAF).

Hur förklarar man det stabila flyt de flesta av oss upplever med metronomiskt tal?  Förmodligen är det samma tajmningseffekt som jag beskrivit i avsnittet om trick och knep, fast den i det här fallet återkommer för varje stavelse och invaggar oss i en trygg känsla av total förutsägbarhet. Att man därtill måste lägga effekten av suggestion (”Vad bra det går!”) och distraktion känns vid det här laget självklart.

Trick som behandling

Van Riper kallar egentligen det här avsnittet för other timing methods, men det är uppenbart att det är olika former av trick det handlar om. Tro det eller ej, men även behandlare har föreslagit lösningar som vem som helst skulle genomskåda som trick. Van Riper nämner till exempel att han i sin ungdom fick träna på att rita 8:or i luften framför sig och tajma uttalet med skärningspunkten i mitten.

Det känns inte som jag behöver skriva så mycket om detta, mer än att de flesta trick är ytliga och kortsiktiga lösningar som i längden förvärrar stamningsbeteendet. Men det finns ett stycke jag särskilt fastnar för, som handlar om fö-fö-fö-frivilliga stavelserepetitioner. Att simulera stamning är en metod som rekommenderas brett för att få ner den överdrivna rädsla att visa stamningen som många bär på. Man kan simulera stamning på olika sätt, men vanligast är fö-fö-frivilliga stavelserepetitioner och ffffförlängningar. Van Riper menar att tajmningseffekten också kan förklara varför stavelserepetitioner fungerar så bra:

The possibility that this would be used to time the speech attempt is obvious and in fact, using this procedure, it became apparent that many of our cases fell into set patterns of repetition, usually producing a stereotyped set of three syllables before attempting the word. The repetition were regular and the final attempt was in rhythm with them. Despite our instructions to vary the tempo, most stutterers did not seem to be able to resist the timing facilitation produced by the regularity.

Van Riper var ingen motståndare till simulerad stamning – han ägnar flera sidor åt det i beskrivningen av sin egen metod. Själv har jag också använt det (som en del i McGuiremetoden) och har mest positivt att säga. Jag återkommer till simulerad stamning senare i serien.

Publicerad den av Gustaf · 11 kommentarer

Trick och knep

Det är mycket vi gör för att komma ur blockeringar. Det kan vara medrörelser, som att blinka, grimasera eller nicka med huvudet, eller det kan vara andningsrörelser som att andas in eller ut före det svåra ordet. Det kan också vara verbala trick, som att ta om delar av meningen man sagt, eller fylla ut med meningslösa ljud eller ord.

Alla vet vi att dessa trick fungerar bäst i början. När man vant sig vid dem (när den distraherande effekten är borta) brukar man få hitta på något nytt. Men som vi också vet försvinner inte det gamla beteendet automatiskt för att man börjar med något nytt. Hos en person med svår stamning kan därför dessa beteenden utgöra en majoritet av det som uppfattas som avvikande i sättet att prata.

Automatisering och avvänjning

Att vi håller fast vid gamla trick som inte längre fungerar har med det motoriska minnet att göra. Precis som när vi lär oss att gå eller cykla är det motoriska minnet också inblandat när vi lär oss att prata. För oss som stammar, omfattar automatiseringen av talmotoriken också en automatisering av olika beteenden för att hantera stamningen. Det som fungerar är det vi använder, och det vi använder programmeras in i hjärnan som subrutiner i vår källkod.

Fördelen med att automatisera en rörelse är att det frigör vår kapacitet för andra, viktigare saker. Men det som är automatiserat är också omedvetet, och många av de trick vi använder är omedvetna. Det kan vara obetydliga saker som spänningar i ansiktet eller ryckiga andningsrörelser – olika små rester av trick som en gång fungerat. Men även små saker kan uppfattas (och missuppfattas) av betraktaren. Som människor har vi en imponerande förmåga att fånga upp icke-verbala signaler hos varandra, även om vi inte alltid kan sätta fingret på dem. För att inte behöva uppfattas som ryggradslösa eller oärliga är det bra att försöka eliminera allt i vårt stamningsbeteende som inte fungerar.

Den goda nyheten är att när tricken väl medvetandegörs kan de vara överraskande lätta att arbeta bort. På McGuire­kurser sker detta ofta inom loppet av en dag, vilket är fantastiskt med tanke på hur ingrodda dessa trick kan vara. Det fungerar dels för att vi påpekar alla trick vi ser eller hör hos varandra och dels eftersom vi ersätter dem med ett nytt mekaniskt sätt att prata på. Därmed inte sagt att de försvinner för alltid. I perioder av ”turbulens” har både jag och andra märkt att trick man trodde sig ha utrotat kommer tillbaka och börjar utlösa av sig själva, vilket tyder på att de finns kvar som rörelseminnen i hjärnan.

Tajmningseffekten

Vad är det egentligen som gör att ett trick fungerar? Det är uppenbart att distraktion och suggestion kan stödja användningen av trick, men det verkar vara mer än så – något som en dag kanske kommer att förklara vad som händer när vi stammar. Ett gemensamt drag i alla ovan nämnda trick är att de först ger oss lite respit och därefter något att synkronisera uttalet med. Det är som att ”lyssna in sig” på regelbundna trumslag, att ”komma i takt”, så att man på förhand kan känna när nästa slag kommer. Först när denna känsla av förutsägbarhet infinner sig kan vi samordna de olika delarna i talapparaten i en gemensam ansträngning för att få ut ordet.

Genom att ta ett snabbt och djupt andetag för att förbereda sig inför ett svårt ord ger man sig själv en halv sekunds respit och etablerar en exakt tidpunkt för uttalet. Samma effekt uppnår vi genom medrörelser, där uttalet synkroniseras med slutpunkten i rörelsen. När vi fyller ut en mening med skräpljud eller onödiga ord, kan vi se det som att vi själva upprättar takten för att kunna uttala det svåra ordet på nästa ”taktslag”. Lägg därtill den distraherande effekten av att göra något nytt och den suggestiva effekten av att märka att det fungerar, och tricket hjälper oss åtminstone några veckor…

Men vad händer sen? När tricket blir en vana försvinner ju den distraherande effekten, och de stamningsutlösande tankarna och känslorna får åter plats i medvetandet. Det ruinerar talet och bryter ner vår tilltro till tricket. Då återstår bara denna tajmningseffekt, som visserligen hjälper oss, men är en lätt match för negativa suggestioner.

Publicerad den av Gustaf · 11 kommentarer

Tankar efter andra kapitlet

Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

När jag var yngre och fantiserade ihop egna behandlingsprogram mot min stamning, tänkte jag mig alltid att första steget i behandlingen skulle bestå av en avslappningsövning, som sedan skulle bli en fast punkt i den dagliga rutinen. Och på samma sätt har nog behandlare resonerat i århundraden, när de konfronterats med stammare.

Det är förvisso sant att överdrivna muskelspänningar ofta ingår i stamnings­beteendet och att avslappning brukar resultera i ett mer flytande tal, men den bästa formen av avslappning är inte muskulär, utan mental. Det är den avslappnade känsla man får av att kunna lita till sin talförmåga och veta att man kommer att kunna säga det man har tänkt sig. Om avslappning överhuvudtaget är relevant i stamnings­behandling är det en ökad känsla av säkerhet i talsituationen vi ska eftersträva, inte en slapp käke.

Men varken muskulär eller mental avslappning är något man kan träna sig till att bevara i stundens hetta. Alla behandlingar som helt förlitar sig på den stammandes förmåga att motstå stress och press i en utmanande talsituation är dömda att misslyckas. Den kamp-flykt-reaktion vi upplever i många talsituationer är både befogad och helt utom vår kontroll. Van Riper säger det så här:

Our objection is to training the stutterer to try to remain limp in the presence of real alarm and to base his fluency upon such a demand. [Researchers] found that when stutterers entered a difficult speaking situation, their excretion of adrenaline increased over 300 percent. To ask a stutterer to stay relaxed with all that adrenaline pouring through his system is to make an outrageous demand.

Man ska också komma ihåg att stamning kan triggas av helt andra saker än föraningen om att vi kommer att stamma – saker vi aldrig kan förbereda oss på, saker som faktiskt kan få vem som helst att stamma. Det är inte realistiskt att försöka vara kolugn i alla situationer. Livet är en berg-och-dalbana även utan stamning.

Med det här inlägget avslutar jag genomgången av kapitlet om avslappning i stamningsbehandling. Nästa kapitel har titeln Rhythmic, Timing, and Rate Control Therapies.