Jag hittade en gammal textfil med en anteckning jag skrev den 22 januari 2007. Det var drygt en vecka innan jag reste till Dublin och min första McGuire-kurs. Jag försökte formulera på engelska vad jag såg som grundläggande förutsättningar för att lyckas bryta ner stamningen:

What is the most important thing? The most important thing is that I can TRUST my speech. It doesn’t need to be perfect, but I have to trust that I can say whatever I want to say, with whatever words I want, totally intelligible and without much effort in the moment of speaking. If that can be achieved in a short time (days), I believe it’s possible to become an eloquent speaker.

Det anmärkningsvärda med den här anteckningen är att den stämmer så exakt med vad jag fortfarande tror — efter mina 8 kurser i McGuire. Det är precis så här det fungerar. Man behöver bygga upp en tilltro till sitt tal för att kunna bryta de vanor och tankemönster som håller en kvar i stamningsbeteendet. Tilltro till talet får man genom att känna att man har kontroll i situationer man tidigare stammat i eller undvikit helt. Känslan av kontroll är en förutsättning för att lyckas.

Vissa menar att det är precis tvärtom. Släpp loss, slappna av och låt talet komma av sig självt! Vi kan ju prata flytande i vissa situationer, så något fysiskt fel kan det väl inte vara? Nej, det är vår strävan efter att kontrollera det som är automatiskt som framkallar stamningen, säger man.

Men faktum är att hur mycket vi än försöker slappna av, är stamningen med oss så länge rädslan finns där. Och rädslan för stamning är stark, eftersom den bygger på verklig erfarenhet. De flesta av oss har en lång historia med minnen av stamning och rädsla för att stamma. Rädslan för stamning är i ljuset av vår tidigare erfarenhet rationell och går inte att rubba enbart med tankens kraft. Det enda sättet att bryta ner rädslan är att ersätta erfarenheten av stamning med erfarenheten av att ha kontroll.

Hur man får kontroll är ett avsnitt för sig, men det är där tal- och andningsteknik kommer in.

Jag var på Irland igen förra helgen. Precis som förra året anordnade Irlands McGuire-organisation en så kallad staff training i Galway på Irlands västkust. Det var en lyckad helg med krävande övningar från morgon till kväll. För min egen del var ambitionen att uppnå graden Certified Primary Coach (CPC). Alla som genomgår McGuire-programmet får en egen CPC, en personlig rådgivare i stamningsärenden som man kan ringa när som helst. Alla som blir CPC stammar själva, men har kommit en bra bit mot ett kontrollerat tal med McGuire-metoden.

Jag vet inte hur det gick för mig än, men det känns som det gick bättre än förra året. Vi behöver verkligen fler med CPC-grad i Sverige, men att bli coach känns också viktigt för min egen utveckling. Inget är så disciplinerande som uppgiften att coacha nya medlemmar. Som CPC får man inte stamma okontrollerat eller själv undvika de skrämmande situationer man ber nya medlemmar utföra. Det underminerar trovärdigheten både för en själv och för hela metoden.

Givetvis har även en CPC bra och dåliga perioder. Har man en dålig period finns alltid möjligheten att dra sig tillbaka från ansvaret att coacha någon annan, för att arbeta upp sitt eget tal. Då arrangerar man så att eleven får en ny coach.

Jag har personligen haft många av mina bästa stunder i programmet när jag fått ansvaret för nya medlemmar under kurser. Det är disciplinerande i bemärkelsen att jag själv presterar så mycket bättre i åsynen av en ny medlem. Känslan är att man vill göra sitt bästa, man vill vara övertygande och visa hur långt man kan komma genom att träna hårt på rätt saker. Att bli CPC innebär att få samma ansvar och möjlighet även utanför kurserna.

Det återstår bara att vänta och se hur det gick…

Den 21-22 september träffades 13 personer från Sverige, Danmark och Norge på Kungsholmen i Stockholm för att träna McGuire-teknik och -teori tillsammans. Det blev totalt 18 timmar under helgen. Under den tiden hann vi med grundteknik, presentationer, telefonkontakter, gatukontakter, en teaterövning och en gemensam middag.

Alla verkade nöjda med helgen och såg fram emot nästa tillfälle. Vi som arrangerat fick värdefulla erfarenheter inför den kurs vi ska hålla i Stockholm nästa år. Dessförinnan kommer vi förmodligen att ha en informationskväll om programmet. Vi kommer också att sprida information i media och kommunicera med intresserade via en ny webbplats. Kort sagt rör det på sig under ytan…

Det var ett tag sedan nu. Jag var på min sjätte McGuire-kurs i Oslo i slutet av maj. Det var jag och Micke som tog tåget från Stockholm. Micke hör till Sveriges mest erfarna och engagerade medlemmar, och jag har själv lärt mig mycket från honom. Under tågresan dit och hem fick vi tillfälle att prata en hel del.

Strax innan kursen hade jag korresponderat med Tommy (som är regional director för Skandinavien) om behovet av kursverksamhet i Sverige. Tommy inbjöd till diskussion i samband med kursen. Därför kändes det extra bra att ha Micke med sig.

Jag visste att det skulle dyka upp en ny svensk på kursen, men det visade sig vara hela tre nya svenskar där! Dessutom har vi nyligen fått två nya medlemmar från kurser i England och Holland, så det är totalt fem nya medlemmar hittills i år! Att det finns så många som på egen hand hittar programmet och är beredda att åka utomlands för en kurs talar för att det gott och väl finns ett behov av kurser i Sverige också. I Danmark har man på kort tid byggt upp en stor organisation, med flera personer på instruktörsnivå.

Kursen i Oslo leddes av Daniel, en ung dansk som jag träffat vid två tillfällen tidigare i år. Den stora händelsen för mig var att få äran att visa Johan, en av de nya från Sverige, hur man pratar med 100 personer på stan inom loppet av 3-4 timmar. Nästa dag visade Johan mig hur man pratar med 140!

Diskussionen med Tommy var mycket givande. Vi bestämde att hålla en McGuire-kurs i Stockholm under första halvan av 2009. Vi bestämde också att instruktören ska prata endera norska eller engelska (eftersom det inte finns några svenska instruktörer, och eftersom många svenskar inte förstår danska). Mer om detta i kommande inlägg.

Jag har just avslutat min sjätte McGuire-kurs i Köpenhamn. Månaderna innan kursen hade jag börjat falla tillbaka i min gamla stamning, så det fanns verkligen ett behov av uppryckning. För att bli fri från min stamning behöver jag förändra hela min livsstil. Så stora förändringar är svåra, men inte alldeles omöjliga.

Efter första McGuire-kursen är det viktigt att hålla fast vid det noggranna, långsamt mekaniska sätt att prata på som man lär sig på kursen. Det är svårt. Speciellt eftersom de flesta som går en McGuire-kurs känner att de får bättre kontroll över sitt tal än någonsin tidigare. De flesta börjar snart slarva med det mekaniska talet och faller gradvis tillbaka i sitt gamla stamningsbeteende.

Det som skiljer McGuire-programmet från många andra kommersiella stamningsterapier är att vi ser dessa återfall som en naturlig och för många nödvändig del av utvecklingen. Det finns till och med ett ord för det: turbulens. Många av oss behöver en period av turbulens efter den första kursen för att bli övertygade om att det mekaniska talet måste användas hela tiden, i alla situationer.

Först när man pratat mekaniskt i flera månader och känt att man kan behålla kontrollen över talet i alla situationer, kan man långsamt börja experimentera med ett mer spontant tal.

I McGuire-programmet kan man utbilda sig till personlig coach, för att kunna ge råd och stöd till de som är nya. Det är viktigt att de som bli coaches själva är duktiga, både på att prata och på att ge rätt råd i rätt situation. Det är mycket man behöver läsa in och kraven är hårda både muntligt och kunskapsmässigt. Lyckas man, har man rätt att kalla sig Certified Primary Coach i två år (om man deltar på minst en kurs varje år).

Jag genomgick utbildningen på Irland i slutet på september (min tredje resa till Irland i år!). Det gick bra, men inte tillräckligt bra. På den skriftliga tentan — som varade i 3½ timme och ändå kändes för kort — skulle jag behövt några poäng till för att lyckas. Jag hoppas jag kan göra om provet snart.