I min serie om framtidens stamningsbehandling berättar jag om teknik som jag tror kommer att användas i framtiden för att behandla stamning hos ungdomar och vuxna. Om du missade del 1 beror det på att jag inte skrivit den än. Del 1 kommer att handla om medicinering, den behandling som jag tror kommer att vara först på marknaden. Del 3 kommer att handla om stamceller. I det här avsnittet berättar jag om en metod som skulle kunna användas för att ”operera bort” stamning.

Kirurgi

I min genomgång av Van Ripers bok tog jag bland annat upp operationer och elchocker, båda klumpiga och missriktade försök att behandla stamning. Men om vi kombinerar dem blir det genast mer intressant. Hjärnkirurgi + elstötar = deep brain stimulation (DBS), en elektrod som opereras in i hjärnan och sänder svaga elektriska impulser till delar där aktiviteten behöver ökas. På svenska kallas tekniken för ”permanent elektrostimulering i hjärnan,” men jag använder förkortningen DBS här nedan.

Det låter kanske som science fiction, men DBS är en godkänd och etablerad behandling sedan över 10 år tillbaka. Och det mest intressanta är att det används framgångsrikt för motoriska störningar, till vilka stamning borde räknas. Behandlingen har så här långt använts mest för Parkinsons sjukdom, skakningar (essentiell tremor) och ihållande muskelsammandragningar (dystoni). Enligt en utmärkt informationssida från Cleveland Clinic i USA blir de flesta Parkinson-patienter markant bättre efter ingreppet:

The vast majority of people (over 70%) experience a significant improvement of all their symptoms related to Parkinson’s disease. Most people are able to significantly reduce their medications.

Forskarna tror att implantat i hjärnan snart kommer att kunna tillämpas lika rutinmässigt på en rad andra sjukdomar, som kronisk depression, Tourettes syndrom, epilepsi och förvärvade hjärnskador (till exempel stroke) och kanske på sikt autism och Alzheimer. Stamning passar in utmärkt bland dessa. Parkinson, Tourettes och stroke är alla sjukdomar som av olika skäl ofta nämns tillsammans med stamning. Och fördelarna är många:

• Behandlingen är inte destruktiv i den meningen att man skär bort eller på annat sätt inaktiverar delar av hjärnan. Man lägger till istället för att ta bort.
• Den elektriska stimuleringen kan justeras i efterhand, utan nya ingrepp.
• Implantatet kan lätt slås av om det skulle krångla. På-och-av-funktionen kan också användas för att undersöka vilken skillnad implantatet gör, eller för att kunna testa annan behandling.
• Ingreppet kan ske i vaket tillstånd.
• Behandlingen har funnits så länge så att man med säkerhet kan säga att effekten är bestående.

Att man kan vara vaken och prata under operationen får nog betraktas som en förutsättning för en kirurgisk stamnings­behandling, men det är inte desto mindre fantastiskt. Se bara på snutten med violinisten Roger Frisch, som led av ofrivilliga skakningar i ena armen (essentiell tremor). Tack vare att operationen kunde utföras medan han spelade fiol, kunde man pröva sig fram till precis rätt position för implantatet. En annan intressant aspekt i detta fall är att man ännu inte vet vad essentiell tremor beror på. Man behöver kanske inte veta den exakta orsaken till stamning för att operera bort den?

Tryck på en knapp och bli glad

Metoden går också att använda i svåra fall av kronisk depression, där varken samtalsterapi eller medicin hjälper. Den här snutten, som jag klippte ut från dokumentären Visions of the Future handlar om Diane, som blev så försvagad av depression att hon inte ens kunde lämna hemmet. Implantatet gav henne en ögonblicklig återhämtning till ett normalt känsloläge efter 20 år i ett depressivt tillstånd. Det är intressant att se hur humöret kan påverkas bara genom att trycka på en knapp. Vem skulle inte vilja ha en sån knapp ibland?

Att kunna påverka humöret med denna precision och pålitlighet ger kanske en alternativ möjlighet att angripa stamning med DBS. Nyckfullheten med stamning, att den kan komma och gå från en situation till en annan, eller i samma situation, är för mig hopplöst frustrerande och obegriplig. Jag kan närmast beskriva det som två lägen, ett där jag pratar spontant och obehindrat, och ett annat (för mig betydligt vanligare) läge, där jag ständigt måste parera stamningsreflexer, trycka bort negativa tankar och känslor baserade på tidigare erfarenhet, övervaka mitt beteende, övervaka lyssnarens reaktioner, reflektera över konsekvensen att jag stammar, planera användningen av trick, avbryta mig, vänta och komma i synk – och i allt detta försöka säga något vettigt.

Då vore det underbart att med teknikens hjälp direkt förflytta mig till det läge, eller den känsla, där talet flyter fritt. Kanske går det att fånga denna känsla digitalt, och programmera implantatet att återskapa den? Kanske hela tiden, eller bara när man behöver den. Samma effekt kanske kan uppnås med medicinering, men DBS har den obestridliga fördelen att vara en slutgiltig lösning: en permanent dämpning av stamningsreflexen.

”Brist på resurser”

Med så mycket som talar för metoden, måste det väl också finnas vissa oöverstigliga hinder, kanske faror med operationen eller bieffekter efteråt? Men jag har inte hittat mycket. Alla kirurgiska ingrepp är förstås förknippade med risker, men komplikationer till följd av DBS verkar vara sällsynta. Googlar man, hittar man studier där stamning i enstaka fall ökat efter ingreppet (hos Parkinson-patienter, hos vilka stamning kan vara ett av flera symptom). Men allt beror förstås på vilka delar av hjärnan som stimuleras, och det är väl osannolikt att Parkinson och stamning skulle kunna behandlas exakt lika.

Det stora hindret (förutom det uppenbara att DBS ännu inte tillämpas på stammande) är tydligen att det inte satsas tillräckligt med resurser på dessa operationer – ens på Parkinson-sjuka där man gång på gång visar fantastiska resultat. I Sverige har man bara gjort omkring 500 operationer sedan början på 90-talet. Om man inte ens satsar på metoden där den fungerar, hur ska då en liten grupp som inte kan prata för sig kunna övertyga beslutsfattarna att satsa i ett obeprövat område?

Vi är kanske få som är så desperata att vi skulle borra hål i huvudet för en chans till förbättring. Men jag tror det finns skäl att börja efterfråga den här behandlingen, om man som jag känner att man inte har något att förlora.

Jag är nu klar med det experiment jag skrev om i mitt förra inlägg. I själva verket var det tre experiment efter varandra. Det första gick ut på att rikta en magnetspole mot olika ställen på huvudet och fyra av en elektrisk stöt. Håller man spolen på precis rätt ställe och i rätt vinkel, kan man framkalla en ofrivillig muskelryckning i till exempel ett finger. I det här fallet var stöten så svag att muskelryckningen (som mättes i lillfingret) varken syntes eller kändes, men den uppfattades med EMG (elektromyografi).

Syftet med studien var att ta reda på hur stark stöt som krävdes för att framkalla en muskelryckning, både hos stammare och andra. En tidigare studie har nämligen visat att det finns en skillnad — att stammare behöver en starkare stöt för att framkalla muskelryckningen. Vad skulle det kunna betyda? Jag har ingen aning. Kanske var det symptomatiskt att jag själv inte kände ett dugg av den muskelspänning EMG-apparaturen registrerade?

I det andra experimentet användes videokamera, mikrofon och EMG. Den här gången var elektroderna kopplade till tre ställen runt munnen. Forskarna hade sedan valt ut ett antal överjävliga ord för att framkalla stamning – vilket de gjorde. Resultatet blev en videosignal, en ljudsignal och tre EMG-signaler som kan studeras tillsammans, för att se exakt vad som försiggår i musklerna runt munnen när man stammar.

I det tredje experimentet fick jag prova på att läsa högt med olika slags hörselåterkoppling. Jag stakade mig igenom texten ungefär lika snabbt oavsett om apparaturen vad på eller av, så för mig var det ingen större framgång, men forskarna menade att det för vissa hade stor verkan. Jag har tidigare upplevt med DAF att effekten dels avtar med tiden, dels inte upprätthålls i svåra situationer.

I ett senare inlägg kommer jag att rapportera om resultatet från höstens studier i Uppsala.

Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala genomför man i höst två studier om stamning, och man söker nu efter deltagare. Jag har anmält mig. Ämnet för studierna är muskelaktivitet vid stavelserepetitioner, samt användningen av Transkraniell magnetstimulering (TMS). Per Alm, som leder studierna, motiverar dem så här i sitt utskick:

Två tidigare forskningsstudier tyder på att stamning kan ha samband med hur olika talmuskler aktiveras vid tal, eller inte aktiveras. För att veta om de tidigare resultaten stämmer eller inte krävs dock fortsatta undersökningar.

TMS-experimentet går ut på att rikta en magnetspole mot huvudet och mäta hur mycket elektromagnetisk stimulering som behövs för att framkalla olika ofrivilliga muskelrörelser. Precis hur den vetskapen kan användas vet jag inte, men jag tycker det låter som första steget i ett större sammanhang. Kanske kan man med TMS förklara något om vad som händer i hjärnan när man stammar? Om det går att framkalla samma muskelryckningar som vid stamning, kan man kanske säga sig ha ”hittat” stamningen i hjärnan. Men det är min gissning.

Hur som helst påminde det mig om en kanadensisk dokumentär om hjärnan jag såg för ett tag sedan, där effekten av TMS demonstrerades. Effekten var att försökspersonen började sluddra när magnetspolen riktades mot den del av hjärnan som styr talmotoriken. Men kanske finns det mer att upptäcka. En av de stora auktoriteterna på området, spanjoren Alvaro Pascual-Leone, säger i programmet

One of the things that we have learned from TMS is that we can use it to map the brain, we can use it to understand how brain activity relates to behaviour. We can also use it to modify the brain. We can use it depending on the parameters of stimulation to actually increase activity in a part of the brain or to surpress activity in a part of the brain.

Går det att med elektromagnetiska impulser störa ut eller dämpa den del av hjärnan som stör talmotoriken när vi ska prata? Eller går det att förstärka aktiviteten i ”rätt” del av hjärnan, så att talmotoriken blir mindre sårbar?

Ingen vet, men en variant av metoden, som går under namnet repetitive TMS (rTMS) ger ett visst hopp. rTMS utvärderas idag som en alternativ behandling för bland annat stroke och Parkinson, båda sjukdomar där stamning kan vara ett av flera symptom. Till skillnad från TMS kvarstår effekten av rTMS en stund (ibland flera veckor) efter att man applicerat magnetstrålningen. Därför faller det sig naturligt att använda TMS i forskning och diagnos och rTMS i behandling.

Det går att hitta studier som visar en påfallande (om än tillfällig) förbättring hos Parkinson-patienter som fått rTMS behandling. Riktigt intressant blir det förstås om någon skulle duplicera denna behandling på stammande.

Nu handlar det ju inte om att ta fram ett nytt tekniskt hjälpmedel, utan om grundforskning. Men jag ser ändå detta som ett steg i riktning mot de elektriska hjärnimplantat för stammande som jag går och väntar på. Jag hoppas med det här inlägget få fler att delta i forskningen. TMS anses vara säkert och smärtfritt och som om det inte är nog att göra vetenskapen en tjänst får man dessutom betalt. Intresserade uppmanas anmäla sig på adressen stamningsstudier.uu@gmail.com.