I våras fick medlemsföreningarna ett påbud från förbundet om att varje förening skulle ha sin egen hemsida. Jag välkomnade beskedet och såg det som ett tillfälle att byta ut den bedrövliga sida vi haft, och ersätta den med ett modernt bloggsystem som är tillräckligt lättarbetat för att alla i styrelsen ska kunna gå in och uppdatera. Idealet för mig som webbansvarig är nämligen att hemsidan ska uppdateras av andra. Det är ju bara onödig tidsspillan om varje uppdatering måste gå via mig.

Jag valde som vanligt WordPress som bloggsystem och hittade ett trevligt grön-svart tema som jag modifierade något för att passa syftet. Efter många kvällar är nu Stockholms stamningsförenings nya hemsida klar. Domännamnet blev stammardu.se.

På hemsidan kan man hitta det mesta som fanns tidigare, men ambitionen är förstås också att hålla den uppdaterad med det senaste. Vi har till och med diskuterat att inte bara rapportera vad som händer, utan att skriva mer personliga inlägg på framsidan. Föreningen är ju trots allt vi i styrelsen. De andra 90 ser vi aldrig röken av.

Den 3-4 oktober inbjöd Stamningsförbundet representanter från sina lokalföreningar att delta i en workshop om kroppspråk och retorik, eller egentligen kommunikation i största allmänhet. Förutom att workshoppen i sig var intressant fick jag tillfälle att prata med flera intressanta människor under helgen.

Jag åkte med ordföranden i Stockholms stamningsförening, Kenneth Hjelm, som är en förebild för alla som gått McGuireprogrammet i Sverige (och säkert för många andra också). Kenneth har alla de förmågor som vi stammare vill ha. Han är bra på att berätta. Han säger precis vad han tycker. Han kan ryta till och skälla ut människor. Han kan vara lyhörd och ödmjuk utan att vara undfallande. Han kan ge order och leda en grupp. Och sist men inte minst har han varit så disciplinerad med talträningen att hans problem med stamningen idag begränsar sig till oron för att den ska komma tillbaka.

Under helgen delade jag rum med Jörgen, ordföranden för Gästriklands stamningsförening, som också han gått McGuire en gång i tiden. Jörgen berättade om sin erfarenhet av stamningterapi i McGuire och med DrFluency. Han menade att båda hade hjälpt, men att han fortfarande hade problem med stamning, och inte minst på arbetet, vilket är precis vad jag upplever själv.

Ett par gånger pratades jag också vid med logopeden Åke Byström, som jag träffat på tidigare i olika andra sammanhang. Åke är bland annat känd som grundare av TALAkademin, som introducerat en populär självhjälpsmetod för vuxna stammare i Sverige. Metoden bygger helt på flytträning, och har så vitt jag vet inga inslag av icke-undvikandeterapi. Grundtanken är helt enkelt att komma över stamningen genom att bli en bättre talare.

Förra gången jag träffade Åke Byström minns jag att han hade en idé om att prova talträning med webbkamera, vilket jag nu förde på tal igen. Idén är att den som taltränar spelar in och skickar videoklipp med talövningar till en handledare, som kommenterar och ger nya uppgifter i ett eget videoklipp. Samtidigt kan man bifoga de texter och bilder som behövs för övningarna. Fördelarna är förstås att man inte behöver bo nära varandra, eller ens vara uppkopplade samtidigt. Vi kom överens om att prova ett tag.

Idag den 22 oktober är det internationella stamningsdagen. Igår var Sveriges Radio på plats under talträningen på ABF-huset för att intervjua några av oss. Det är jag, Tore och Viktor som får ge exempel på hur vi stammare låter. Jag var närapå helt oförberedd på intervjun och det kändes som jag skulle behövt samla tankarna lite innan, men jag är i stort sett nöjd med min egen insats och med repotaget i sin helhet. Programmet sändes i P1-morgon.

Uppdatering: Intervjun finns inte längre att lyssna på.

Som nybliven ledamot i Stockholms stamningsförening närvarade jag en helg i början av april på riksförbundets årsmöte i Hallsberg. Det var andra gången för mig. Första gången var i Nässjö 1999, då jag höll ett föredrag om mina uppgifter som förbundets webmaster för församlingen. Då var jag ironiskt nog rädd för att stamma.

Mitt nya engagemang i föreningslivet motiveras främst av nyfikenhet. Årsmötet var för mig en nyttig påminnelse om att vi tycker olika och engagerar oss av olika anledningar. Mina intressen är att arbeta tillsammans mot ett bättre tal, att utbyta kunskap och erfarenheter, och att informera allmänheten. Andra tycker om att prata handikapp- och diskrimineringsfrågor, eller åka på konferenser och sociala träffar. Vad som är rätt beslutar vi gemensamt.

Men helt demokratiskt var det faktiskt inte. Jag var förvånad över att man tillämpade principen ”gapa högst och vinn” på ett årsmöte för stammare. Det borde varit votering i varje fråga.

Som väntat blev budgeten den stora punkten på agendan. Med så olika intressen är det svårt att komma överens om hur förbundets pengar ska användas. Vi har årlig budget på cirka 1,5 miljoner, varav det mesta är statsbidrag. Under 2007 gick mindre än 2% av det till att informera om stamning — en siffra som jag skulle vilja se tiodubblas (minst). Arbete pågår med en ny folder om stamning. Ett bra initiativ, men är det inte oroväckande att det är den största nyheten på informationsfronten?

En glädjande nyhet från årets möte var förbundets namnbyte från Sveriges Stamningsföreningars Riksförbund (SSR), till vad vi borde heta: Stamningsförbundet.

Den andra stora nyheten är att vi fick en ny webmaster. Efter fruktlösa diskussioner om att köpa tjänsten utifrån, trädde en tjej fram och erbjöd sig göra jobbet. Det är ett stort och viktigt jobb att göra om hemsidan, så jag väntar med spänning på att få se resultatet.

Jag har blivit ledamot i Stockholms Stamningsförening. Igår var det årsmöte i föreningen, och det var en möjlighet för mig att återigen få se hur det går till i det svenska föreningslivet kring stamning.

Varför har man egentligen stamningsföreningar? Hur hjälper föreningarna dem som stammar? Jag tycker det finns två bra skäl att organisera sig kring stamning:

• att ha gruppträning tillsammans
• att sprida information om stamning

SSF är bra både på det ena och det andra. Förra året kunde föreningen erbjuda flera intressanta föreläsningar och en speaking-circles-grupp som ses en gång i veckan. Det saknas dock information om stamning på hemsidan, och det tryckta material man erbjuder behöver uppdateras. Arbete med det pågår i projektet Talcirkeln.

Det finns ett tredje skäl att organisera sig kring stamning som lyfts fram av många inom riksförbundet:

• att låta stammare träffa andra som stammar för socialt umgänge

Tyvärr är det alldeles för många som använder den här typen av engagemang som ursäkt för att inte arbeta med sitt tal. Istället för att ta ansvar och bestämma sig för att göra något åt stamningen, skyller man på intolerans och diskriminering och smider planer om hur man ska förändra attityderna i samhället…

Stamningsföreningar erbjuder oss känslan av att vara normala. Det är omvälvande att för första gången träffa andra som går igenom samma sak. Samtidigt är det nyttigt att få se hur olika vi är, och att få höra hur olika vi stammar. Men saknas det motivation att arbeta tillsammans för förbättra talet, finns det knappast en sämre miljö att vistas i för en person med ambitionen att arbeta sig fri från stamningen. Faran med stamningsföreningar är att de kan bli en bitter verklighetsflykt för de som resignerat.

Det mesta av mitt engagemang går även fortsättningsvis till McGuire. Under det här året är planen att lägga grunden för pånyttfödelsen av McGuire-programmet i Sverige. Fortsättning följer! 🙂

Under vintern och våren har jag engagerat mig i flera sällskap. Framförallt har jag anslutit mig till The McGuire Programme. Jag har känt till metoden i många år, men varit skeptisk till den andningsteknik de använder. Jag har dock övertygats, både av mina egna enorma framsteg och av andras berättelser. Fråga mig gärna om McGuire.

Vidare har jag återupptagit kontakten med Stockholms Stamningsförening, som har en studiecirkel där vi tränar på att tala inför grupp. Dessutom är jag ny medlem i Toastmasters, och deltar både i den svenska och engelska gruppen.