Jag andades med djupa, regelbundna andetag medan Roy mittemot förklarade hur man gradvis tar kontroll över sin stamning. Det var min första McGuire-kurs, men ämnet vi pratade om låg helt utanför kursboken. Roys välvilliga råd till mig är en av de saker jag minns bäst från min första kurs. Jag minns hur hans händer målade upp en bild av två staplar i luften framför mig:

• en hög stapel för alla de situationer då jag förlorat kontrollen över talet och lagrat in stamningen som ett minne av förlägenhet, frustration eller hopplöshet.
• en betydligt lägre stapel för de talsituationer som jag minns som tillfredsställande eller rentav lustfyllda.

Typ så här:

Staplarna symboliserar talsituationer som vi minns endera som negativa eller positiva. Det är alltså inte den faktiska graden av stamning och talflyt som illustreras, utan det inlagrade minnet av stamning och talflyt. De flesta som stammar har lärt sig att associera vissa ljud, ord eller situationer med stamning. Vi kan alla peka på situationer då minnet av stamning har avgjort om vi stammat eller inte. Och vi har nog alla lekt med tanken att om vi bara kunde glömma bort att vi stammar, så skulle vi nog prata som andra!

Men tyvärr påminns vi ju om stamningen varje dag. Dessutom utlöser den negativa känslor som vi av naturliga skäl vill undvika. Det är lätt att glömma en händelse om den inte påverkar oss, men känslan av att förlora kontrollen över talet när man ska säga något är väldigt obehaglig, hur många gånger man än upplever den. Alla situationer då vi inte kunnat säga vad vi velat, på det sätt vi velat, sparas automatiskt i vårt minne och plockas fram i medvetandet i liknande situationer i framtiden. Det är en naturlig skyddsmekanism som utlöser för att göra oss vaksamma på en potentiellt farlig situation. Ironiskt nog är det ju alls bra att varje gång man ska säga något viktigt påminnas om mängder av tidigare situationer då man stammat.

Det här är skälet till att jag inte tror på metoder som utgår helt från att förändra attityden till stamningen. Mina negativa tankar bygger på obestridlig erfarenhet av tidigare misslyckanden och triggas automatiskt i situationer där jag tidigare stammat. Det går inte att glömma bort tankarna på stamning, eller låtsas som att de inte finns. Det enda sättet är att gradvis bryta ner dem genom att utmana dagens sanningar om vad man kan och inte kan: kort sagt att se sig själv lyckas i situationer där man tidigare misslyckats.

Det är här staplarna kommer in. Målet för en hållbar stamningsbehandling bör vara att öka andelen positiva erfarenheter av att prata, samtidigt som man försöker minimera effekten av negativa erfarenheter. Ingenting kan vara mer övertygande än vår egen upplevda verklighet (vare sig den är positiv eller negativ). När vi själva upplever att vi kan behålla kontrollen över talet i en svår situation förändras vår självbild. Den är den känslan som bryter ner stamningen. Den är den känslan man ska samla på och försöka uppleva så ofta som möjligt.

Tyvärr är det ofta motsatsen som händer istället. Varje gång jag försöker prata får jag bekräftat att jag inte kan. Den är den känslan som befäster stamningen, som håller oss kvar i eländet.

Men anta att jag genom att använda en talteknik får en ökad kontroll över mitt tal. Effekten är visserligen temporär, men den räcker för att inleda en positiv spiral. Jag börjar prata mer på jobbet, ringa mer samtal, vågar vara mer social. I de flesta situationer känner jag att jag behåller kontrollen över talet. Vad händer då med sanningen att jag inte kan prata? Sanningen förändras. Inte för att jag intalar mig att jag har förändrats, utan för att jag faktiskt har förändrats. Så här kan det se ut efter en tid:

Här ser det jämt ut, men det är knappast något jämnviktsläge. De gamla tankarna finns kvar och påverkar mig fortfarande. Jag har precis lika stor anledning att hålla fast vid tron på min oförmåga att prata, som tron på min nyvunna förmåga. Samma känsla av osäkerhet kan fortfarande infinna sig innan jag går in i talsituationer. Minsta problem kan utlösa förvirring och paralysera mig då min gamla verklighet ställs mot den nya.

Det sägs att om två vanor är lika starka vinner den vana man haft längst. Frågan är om tankevanor fungerar på samma sätt. Det skulle innebära att den röda stapeln gradvis återfår dominansen om jag slutar göra framsteg när staplarna är lika höga. Hjärnforskare brukar dock framhäva hjärnans plasticitet, alltså dess förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Nya intryck anses ha större påverkan på våra tankar och känslor än tidigare intryck. Det talar istället för att den gröna stapeln borde växa. Min och andras erfarenheten från stamningsbehandling är dock att de negativa tankarna inte förändras lika snabbt som talet. Man tänker fortfarande på stamning trots att man inte längre stammar. Tendensen är att den röda stapeln växer.

Det är skälet till att jag inte tror på metoder som utgår helt från talteknik. Man behöver taltekniken för att komma igång, men om man inte samtidigt arbetar på sina attityder om vad som är möjligt – genom att pressa sig att göra saker man tidigare undvikit – blir framstegen endast temporära.

Men låt säga att jag förstått allt det här när staplarna är lika höga och lyckas behålla motivationen att kämpa vidare. Då kan det på sikt bli så här bra:

Jag har träffat många i McGuireprogrammet som inte längre tycks ha några större problem med stamning, som åker på kurserna mest i preventivt syfte och för att de får en kick av att hjälpa de nya. Man varken hör eller ser att de använder någon speciell teknik när de pratar. Faktum är att tekniken verkar ha spelat ut sin roll, men det är inte vad som sägs. Var och en får upptäcka sanningen på egen hand. Den officiella versionen är att vi integrerar tekniken i vårt normala talbeteende.

Så kan det också vara till viss del, men jag tror samtidigt att samma personer skulle klara sig lika bra om de provade en helt annan talteknik. Min erfarenhet är att det inte är tekniken som upprätthåller framstegen, utan övertygelsen att man kan prata och att det är kul att prata. Tekniken är bara vägen dit.

Idag har DN en alldeles utmärkt artikel om självdisciplin av Johan Bahlenberg. Den berör flera saker jag själv funderat på, som tendensen att ständigt överskatta min självkontroll, och att leva med dubbla personligheter. Boken Predictably Irrational av Dan Ariely fanns redan på min önskelista, och jag har fått ännu en anledning att läsa den.

Tidigare i bloggen noterade jag hur olika människor tycks ha olika grad av självkontroll. Vissa har en förmåga att arbeta målmedvetet för att uppnå mål som ligger flera år framåt i tiden, utan någon större belöning på vägen. Att läsa på universitet, att investera i aktier eller starta eget, är typiska exempel på handlingar där man skjuter upp belöningen till senare och därmed går emot sina naturliga impulser. Det är handlingar där man, ofta med ett mått av risk, hänger sig åt något som kan förbättra ens förutsättningar längre fram.

Det är inte alls naturligt att utsätta sig för risker eller att arbeta mot långsiktiga mål. Det naturliga är förstås att leva i nuet och endast tillfredsställa basbehoven som de kommer. Vill vi leva naturligt bör vi undvika risker och i varje uppgift söka minsta möjliga ansträngning. Men det är bara genom att stå emot dessa kortsiktiga impulser vi kan utvecklas på lång sikt.

Den naturliga impulsen för en person som stammar är att undvika. Vi undviker ord eller situationer, för att slippa uppleva känslan av maktlöshet när vi förlorar kontrollen över talet. Vår omgivning sätter normen för hur vi själva borde kunna tala, och hellre än att sänka kraven på vårt eget tal använder vi olika trick och undvikandebeteenden för att dölja stamningen. Det ger en kortsiktig belöning, men på lång sikt begränsar det vår rörelsefrihet. Ju mer vi undviker, desto mindre vågar vi göra.

I effektiv stamningsbehandling innebär självdisciplin inte bara att härda ut tråkiga andnings- och talövningar. Det innebär också att gå emot sin natur och göra saker man känner ett enormt obehag inför, men som ger långsiktiga belöningar. Att erkänna för sin omgivning att man stammar. Att faktiskt visa att man stammar. Att identifiera och arbeta bort negativa tankemönster och undvikandebeteenden och aktivt söka sig till situationer man tidigare flytt från.

Själv har jag, tack vare McGuireprogrammet, gjort stora framsteg med min stamning. Men det hjälper inte att bara lära sig vad som hjälper – man måste göra det också, hela tiden. När man väl lärt sig vad som hjälper blir kampen mot stamningen ett av våra dåliga samveten. Det får samma status som ”ät nyttigare och motionera mer” – självdisciplin i sin mest vardagliga betydelse.

Bra självdisciplin är en av flera förutsättningar för att lyckas arbeta bort sin stamning. Jag kommer i framtida inlägg att undersöka om det går att förbättra sin självdisciplin i vuxen ålder och hur man i så fall bär sig åt.

Jag har länge varit intresserad av att börja med teater, som ett sätt att utveckla min uttrycksfullhet. För en person som stammar mycket är det naturligt att prata så lite som möjligt, att bara säga det nödvändigaste, med så få ord som möjligt. Men förutom att ordknappheten i sig ger ett tråkigt, lakoniskt intryck blir andra delar av kommunikationen – kroppspråk, ansiktsuttryck och intonation – också lidande. Som stammare får man helt enkelt inte tillräcklig övning i att härma att andra människors uttryck. Att spela teater tror jag är den bästa övningen.

Yoostar är goda nyheter för alla som vill spela teater, men inte har tid, lust eller mod att regelbundet ta sig till en lokal. På sikt kan det bli lika stort som Guitar Hero, med vilket det jämförs. Och till skillnad från Guitar Hero, som jag tycker är helt meningslöst, lär man sig faktiskt något man har nytta av med Yoostar, samtidigt som man kan ha väldigt roligt. Kolla in videon på förstasidan.

I höst får vi se om Yoostar håller vad det lovar. Om inte, tror jag i alla fall att idén är här för att stanna.

Ikväll har jag varit på ABF-huset och tränat spontana föredrag med de andra i tisdagsgruppen. Efter det satte jag mig med Viktor på ett kafé på Kungsgatan och filosoferade om vårat favoritämne. Viktor är också med i McGuire och vi har många gemensamma erfarenheter om stamning. Vi har båda en svacka i talet, men rätt olika åsikter om vad vi ska göra åt det. McGuire-metoden är krävande och vi känner båda att vi inte har tillräcklig inre motivation att arbeta så hårt med talet som vi skulle behöva. Vi vet vad som hjälper men vi gör det inte.

Förändringsarbete är svårt och tar tid, oavsett vad det gäller. Min linje har hittills varit att man ska göra så gott man kan och fortsätta sätta mål, även om man hela tiden bryter dem. Viktor menar att man ska följa sin natur. Han sätter inga mål alls, för misslyckandena leder bara till besvikelser. Om man inte hoppas något blir man inte besviken.

Vissa personer som går McGuire genomgår en enorm förändring på kort tid och lyckas sedan behålla förändringen. Många av våra kursinstruktörer tillhör denna klick, som gått från otroligt påfallande stamning till inspirerande talare (i vilka retoriska sammanhang som helst). Vad är det de har som jag och Viktor saknar? De har förmågan att upprätthålla motivationen över tid. På engelska kallas det commitment.

Jag var själv enormt motiverad när jag gick min första McGuire-kurs. Jag hade just nekats ett jobb jag väldigt gärna ville ha — bara på grund av stamningen. Jag hade kommit till den punkt i livet, efter åratal av förnedring, där jag var beredd att göra vad som helst för att bli av med problemet. Men nu kan jag inte längre uppbåda samma motivation. Jag har ett jobb jag trivs med och även om jag nog sitter fast i min karriär på grund av stamningen är jag ändå tillräckligt tillfreds för att inte kämpa som jag gjorde i början.

När Viktor antydde att våra misslyckanden kan bero på vår allmänna läggning kom jag att tänka på begreppen ögonblicklig och fördröjd tillfredställelse (eng. instant and delayed gratification). Det är något jag tror allt mer på, ju mer jag tänker på det. Människor tycks ha en läggning åt endera det ena eller andra hållet, och de som är lagda åt det senare premieras i samhället. Dit hör våra toppolitiker, höga tjänstemän i näringslivet, framgångsrika entreprenörer, elitidrottsmän, och så vidare. Det är den grupp människor som arbetar hårt mot ett bestämt mål, år efter år, för de vet att det ger resultat på sikt. Vi andra tar genvägar som tillfredställer målen kortsiktigt, men som inte leder någonstans långsiktigt.

Detta tänk kan man applicera på nästan allt. När jag undviker en situation på grund av att jag är rädd att fastna i en blockering, fungerar det på kort sikt, men på lång sikt bryter jag ner förtroendet för min talförmåga. En person som är lagd åt fördröjd tillfredsställelse sätter det långsiktiga resultatet i första rummet. Det spelar ingen roll hur det går i en enskild situation.

Psykologiska studier på barn har visat att läggningen för ögonblicklig och fördröjd tillfredsställelse kan påvisas i väldigt unga år. Barn som sparar sin veckopeng (eller sitt godis) är samma barn som gör sina läxor, får höga betyg och senare kvalificerade jobb. Varken jag eller Viktor gjorde våra läxor i skolan.

Att vara lagd åt fördröjd tillfredställelse är ett viktigt karaktärsdrag för oss som arbetar med vår stamning. Vad gör man om man inte är det? Finns det något hopp överhuvudtaget? För min del har jag alltid trott på förändring. Möjligheten att bli en bättre version av mig själv har varit min livsgnista. Och jag tror än idag att jag en dag kommer att kunna uttrycka mig som jag vill. Oavsett läggning är ändå hoppet den viktigaste förutsättningen för att lyckas. Utan hoppet har man ingen motivation till förändring.

Det är som att försöka tappa vikt när man är född att lägga på sig, eller att bygga muskler när man är född med turbometabolism. Det går, men det är mycket svårare än för vissa andra. Men att inte ens försöka tycker jag är ovärdigt. Vi har som människor ett enormt privilegium att förvalta. Vi lever bara en gång och meningen med livet är att utvecklas.

Utanför det kliniska rummet har Harrisons idéer alltid varit välkomna. Budskapet, att stamning bara är en mental tankeknut som kan lösas upp genom att observera och förändra sig själv inifrån, har inspirerat åtskilliga genom åren. Harrison har berättat historer om människor (inklusive han själv) som botat sig själva genom att genomskåda sin stamning, eller med mentala trick arbeta bort den rädsla som triggar igång stamningen. Han har givit oss en viktig modell (hexagonen) som kan hjälpa oss att förstå hur stamningen kan skilja sig så mycket från en situation till en annan.

Harrison har under många år givit ut ett kompendium med samlade essäer under namnet How to conquer your fears of speaking before people. Den 12:e upplagan har just kommit ut, nu med titeln Redefining stuttering: What the struggle to speak is really all about.

Jag själv och många andra har dragit viktiga lärdomar av det Harrison skrivit om stamningens psykologi. Och trots att Harrison insisterar på att det inte finns någon genetisk faktor (vilket är fel) förringar det inte värdet av det han skrivit om hur stamningen fungerar psykologiskt. Min erfarenhet av att rekommendera Harrison till andra är att de som läser hans material genomgår en positiv attitydförändring. Och det är precis vad man behöver för att våga börja exprementera och expandera sin komfortzon.

I McGuire-programmet använder vi främst två delar ur boken. Dels den första delen med speaking circles-övningar och dels hexagonen.

Ibland stöter jag på uppfattningen att stamning är något vi gör, snarare än något som händer. Jag har alltid tyckt att det är otroligt stötande när någon påstår att jag själv framkallar min stamning. Men idag, när jag fått ganska god kontroll över mitt tal, är jag kanske beredd att ändra uppfattning.

Frågan är avgörande för hur man betraktar sin stamning. Å ena sidan kan man hävda att stamning är något vi gör, för att en person som stammar kan lära sig tala flytande. Å andra sidan är det onödigt provocerande att uttrycka sig så, eftersom stamning är en ofrivillig reaktion — inte något vi gör medvetet. Vi pratar inte mer flytande för att vi anstränger oss att inte stamma (tvärtom).

Nej, för en person som stammar okontrollerat kan stamningen mycket väl förefalla vara djävulens verk. För hur kan man anklagas för att själv framkalla stamningen, när den är så bortom all kontroll? Det är en förolämpning.

Idag är jag på väg att befria mig från stamningen. Sällan eller aldrig är den bortom all kontroll. Hur har det förändrat min syn på stamning som något jag själv ger upphov till? Hur förklarar jag att stamningen bara hände tidigare, i samma situationer som jag idag pratar flytande? Vad är det i mitt beteende och mina tankar som har förändrats?

Man tvingas byta åsikt när man kommit en bit på väg och ser att graden av stamning kan minskas med hårt arbete. Påståendet att stamning är något vi gör må vara provokativt, men budskapet är att vi kan lära oss att prata och tänka på ett sätt som inte framkallar stamning.