Det här är en gammal blogg om stamning som jag, Gustaf Liljegren (gustafl@bahnhof.se), skrev under åren 2007-2014. Ursprungligen låg sajten under en annan domän. Nu har jag restaurerat bloggen, så att innehållet ska vara tillgängligt även i fortsättningen. Speciellt de delar som handlar om stamningsbehandling tror jag kan vara intressant för nya läsare. I dagsläget finns det ingen ambition att skriva några nya inlägg.

Var börjar man?

Innehållet presenteras nu på ett bättre sätt än någonsin tidigare, med en konsekvent kategorisering av inläggen, en tydlig meny, högupplösta bilder, fler korsreferenser, och anpassningar för läsning på mobila enheter. Ändå kan det nog vara svårt att veta var man ska börja. För nya läsare följer därför en kort beskrivning över vad som finns att läsa i stora drag och några tips på texter som jag i efterhand tycker blev läsvärda.

Det finns två längre serier av inlägg. Den första (och största) är min genomgång av Charles Van Ripers klassiska bok om stamningsbehandling från 1973. Boken må vara gammal, men i viktiga avseenden är den lika aktuell idag och ger en djup insikt om utmaningarna med att behandla stamning. Ingen diagnos har tillnärmelsevis så många behandlingsalternativ som stamning, och Van Ripers systematiska genomgång rustar oss med förmågan att direkt kunna avfärda behandlingar som redan prövats och förkastats. Min genomgång slutar tyvärr före beskrivningen av författarens egen behandling, som lagt grunden för den moderna stamningsbehandlingen hos logoped.

Den andra serien beskriver mina erfarenheter från McGuireprogrammet, ett kommersiellt behandlingsprogram med aktivitet över hela världen. I de tolv avsnitten berättar jag uppriktigt vad jag tycker är bra och dåligt med metoden. Se det som konsumentupplysning.

Utöver det finns det en liten serie där jag berättar om min första, andra och tredje slutsats om talträning. Man lär sig något av varje behandlingsförsök – och för mig har det varit många genom åren. Jag tycker slutsatserna håller än idag.

Till sist finns ett inlägg som heter Trick och knep, där jag tar upp något väldigt grundläggande i stamningsupplevelsen – känslan av att behöva ”komma i synk” innan man kan ta sig ur en blockering. Jag berättar om den så kallade tajmningseffekten, som verkar vara närvarande i praktiskt taget alla tal- och andningstekniker, liksom i de startbeteenden vi tillgriper spontant för att lösa upp blockeringar.

I väntan på nya ambitiösa avsnitt i min serie om stamningsbehandling kommer här en kort läsarfråga. Frågan är inte alldeles färsk, men svaret kan kanske vara intressant för andra. Kanske kommer jag att föreviga fler läsarfrågor här senare.

Hej
jat heter [namn] och studerar på [en högskola].Vi håller på med ett arbete om stamning i samband med en kurs om barns språkutveckling. Jag hittade dig genom att googla …
jag skulle vara jätte glad om du kunde ge mig lite feedback på hur om stamning påverkar läsinlärningen? Om så, i vilken omfattning? Eller om du kan tipsa på litteratur som tar upp ämnet.
Tackar på förhand
/[namn]

Det är känt att stammande barn i allmänhet presterar något sämre i skolan, men det anses bero på svårigheten att prata i klassrummet. Någon koppling till läsförståelse, som är så signifikant att den behöver studeras ytterligare, verkar det inte finnas.

Oliver Bloodstein, författare till A Handbook on Stuttering, ägnar flera kapitel om vad som är känt om stammande, förutom att vi stammar. I femte upplagan från 1995, som jag har, nämner han 8 kontrollerade studier om stammande barns förmåga att läsa tyst. I enstaka studier tycker man sig se ett samband mellan stamning och dyslexi, men samman­taget är det ingen signifikant skillnad mellan stammande och andra. Ska man skriva något sammanfattande tycker jag inte man behöver nämna att vissa forskare i vissa studier haft vissa stammande med viss dyslexi.

Personligen tror jag att jag utvecklat min förmåga att skriva (och indirekt att läsa och förstå) för att kompensera allt jag inte kunnat säga. Stamningen kan alltså ha påverkat min läsinlärning positivt, men jag vet inte hur vanligt det är.

Å andra sidan finns det också stammande barn som ger upp i skolan för att man inte kan delta på lika villkor. Så var det för mig i vissa ämnen, men det vet jag inte heller om man studerat.

Det finns faktiskt ett och annat som är värre än stamning. För en tid sedan såg jag en intressant brittisk dokumentär om personer med Tourettes syndrom. Syndromet karaktäriseras av olika former av tics, såväl motoriska som verbala. Här är ett utdrag:

Jag upplevde att det fanns åtskilligt att känna igen sig i:

• Väldigt personliga symptom.
• Upplevelsen av att förlora kontrollen.
• Inlärda beteenden som med tiden blivit ofrivilliga.
• Graden av svårighet varierar från en situation till en annan.
• Bra och dåliga dagar, eller perioder.
• En befogad rädsla att avvika och dra oönskad uppmärksamhet till sig.
• Självpåtagen isolering och svårighet att hitta en partner.
• Fördomar och brist på kunskap hos allmänheten.
• Komplicerad orsaksbild och fortfarande ingen definitiv förklaring.

Nu ska det sägas att de flesta personer med Tourettes inte alls uppvisar så här påtagliga problem. Det kommer tyvärr inte riktigt fram i programmet. Jag kan förstå om personer med lindrig Tourettes tycker en dokumentär som den här gör mer skada än nytta för folkbildningen. Å andra sidan är det kanske lika svårt att hitta en person med ”typisk” Tourettes som att hitta en person med ”typisk” stamning.

Tänk dig att det kom en påkostad Hollywood-film med välkända skådespelare om en persons svåra kamp mot sin stamning. Tänk dig att man för en gångs skull lyckats göra ett trovärdigt och balanserat porträtt av en stammande person. Tänk dig att filmen blev en publiksuccé och vann priser. Vad bra det skulle vara för alla oss missförstådda stammare; äntligen lite fokus på vårt problem! Men en sån film kommer förstås aldrig att göras. Eller? Jo! Nu har det hänt!

The King’s Speech handlar om kung George VI av England, alltså nuvarande drottningens far. George VI var kung under andra världskriget, men filmen handlar tydligen om åren före kriget, när han motvilligt blir kung och de dilemman han ställs inför som en alltmer offentlig person som stammar.

Den blivande kungen spelas av Colin Firth och drottning Elizabeth (nuvarande drottningens mor) av Helena Bonham Carter. Och som av en händelse är Derek Jacobi – som spelade stammade romersk kejsare i Jag, Claudius – också med i filmen.

George VI är en av dem som brukar hängas ut som kända stammare. Hans berömda tal till nationen under de stormiga krigsåren är något som ibland lyfts fram som exempel på behärskad stamning. Och när jag lyssnar på honom kan jag inte annat än beundra hans förmåga att behärska tempot och vänta ut de blockeringar han får.

Filmen har premiär i Sverige den 4 februari 2011. Tills dess får vi nöja oss med att se trailern.

Jag tror inte längre att jag kan träna bort min stamning. Det har tagit 20 år att inse och acceptera det här, men nu är jag framme. Det känns som jag kan släppa det nu. Hej då talträning. Hej offermentalitet!

Jag har visserligen träffat många inspirerande personer som faktiskt lyckats träna bort sin stamning, men jag har träffat ännu fler för vilka det är en ständig berg-och-dalbana och dåligt samvete för att man inte tränar tillräckligt. Vissa kämpar hårt men lyckas ändå inte. Andra kämpar inte fullt så hårt men lyckas ändå. Det är uppenbart att det finns personliga egenskaper, medfödda och förvärvade, som avgör vilka som lyckas och inte.

När jag till sist insåg att jag inte skulle kunna upprätthålla disciplinen för resten av livet, la jag talträningen åt sidan. Förr resonerade jag på ett annat sätt. Jag menade att det trots allt var bättre att försöka än att inte göra något alls, för talträning har ju trots allt en temporär effekt. Men idag inser jag att dessa ständiga motgångar också har sitt pris, liksom mina självpåtagna krav att upprätthålla en träningsinsats som jag i längden inte kan hålla.

Jag är ett offer i det genetiska lotteriet. Jag har en obotlig åkomma och frågan är inte hur jag kan träna bort den, utan hur jag kan leva med den (och i förlängningen om det är värt att leva med den). Jag behöver anpassa mitt liv mer efter stamningen än jag redan gör. Jag behöver inse att jag faktiskt är handikappad och ställa motsvarande krav på min omgivning.

Min viktigaste strategi mot stamningen i dagsläget är alltså att hitta praktiska sätt att anpassa mig efter den. Att inte längre ha kravet på mig att prata, eller delta i möten, eller använda telefonen, eller träffa nya människor. Helt enkelt att tillåta mig att välja och välja bort talsituationer efter dagsformen.

I min tredje slutsats om talträning argumenterar jag mot övningar där vi talar flytande, och för övningar där vi stammar. Det låter bakvänt, men denna slutsats är en konsekvens av min första slutsats, som handlar om att förändra stamningen. För att kunna förändra stamningen, behöver man ju lite stamning att förändra…

3. Träna i verkligheten

Att träna i situationer där man stammar för lite eller för mycket är ineffektivt. Talträningen bör förläggas till verkliga eller verklighetstrogna situationer där stamningen är måttlig.

Idén bakom mycket av 1800-talets övningsbehandling var att man skulle kunna träna bort stamning med flytande tal. Bara man fick uppleva flytande tal i tillräcklig mängd (oavsett situation) skulle stamningen så småningom ge vika (i alla situationer). Det flytande talet blev ett självändamål – det var beviset på att man gjorde ”rätt”. Genom att träna flytande tal i tillräcklig mängd, skulle det ”rätta” beteendet sätta sig i ryggmärgen. Stammande rekommenderades därför att träna flitigt på att läsa högt eller prata högt för sig själva.

Övningsbehandlingen orsakade ett gigantisk sisyfosarbete för stammande i hela världen. Om det överhuvudtaget finns något samband mellan mängden högläsning hemma och mängden stamning i vardagen, är det troligtvis en placeboeffekt. Man tror att den tid och energi man lagt ner på en övning har givit resultat och får därför ett ökat självförtroende, som i sin tur leder till ökat talflyt.

För inte så länge sedan trodde även jag att stamning kunde tränas bort på detta sätt, och att situationen man tränade i hade mindre betydelse. Jag tänkte mig att flytet från övningarna skulle kunna överföras till verkligheten genom inlärning och muskelminne. Men jag har ändrat mig. Jag tror inte man kan träna bort stamning i situationer som inte framkallar någon stamning, lika lite som man kan lära sig simma på land. Effektiv talträning sker i miljöer där man stammar och kan träna på att förändra stamningen.

De flesta av oss pratar flytande när vi är ensamma – därför ska man inte vara ensam när man taltränar. Idealet är en situation där man stammar måttligt, där man har ganska bra kontroll, men inte så bra att det inte är någon utmaning. Det ska inte heller vara så svårt att man känner sig helt vanmäktig. Ett annat ideal är att försöka efterlikna verkligheten så långt det går, för att göra steget från behandling till verklighet så kort som möjligt. Det allra bästa är att integrera träningen i verkligheten, så att man får sin dagliga dos träning utan att ägna särskild tid åt den.

I takt med att man lyckas uppnå mer kontroll i en situation, eller med en person, kan man börja laborera på samma sätt i andra mer utmanande situationer, så att man alltid har en lagom mängd stamning att jobba med. Svårare situationer får gå som de går tills de blir mer hanterbara.

Min andra slutsats om talträning handlar om att sträva mot det normala och bort från det avvikande. Det kan tyckas självklart, men de flesta taltekniker går paradoxalt nog i motsatt riktning. Jag argumenterar för att flytande tal inte ska uppnås till priset av nya avvikande beteenden.

2. Arbeta mot det normala

Om en teknik låter eller ser så avvikande ut att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i verkligheten ska man inte heller träna på den. Allt man tränar på i behandling ska man kunna tillämpa i verkligheten.

Nästan alla taltekniker har något avvikande över sig. Vare sig det handlar om att försiktigt glida in i svåra ord, att ”överraska” dem, att prata överdrivet rytmiskt eller melodiskt, att samordna uttalet med en rörelse, eller att andas på något speciellt sätt, så tillför man något som avviker från det normalt flytande tal man har i vissa situationer. Man skulle kunna säga att målet med många taltekniker är att införa ett nytt avvikande element, som slår ut den avvikande stamningen, och sedan därifrån närma sig det normala.

Upplägget är gammalt som gatan och används än idag – trots att erfarenheten visat att det inte brukar fungera särskilt bra på lång sikt. För även om man antar att tekniken verkligen har den långvariga effekt den sägs ha (vilket den väldigt sällan har) går det inte att fasa ut den och vänta sig att resultaten ska bestå.

Generellt kan man säga att ju mer tekniken närmar sig vårt normalt flytande tal, desto mindre verksam blir den. Och ju mer tekniken avviker från vårt flytande tal, desto svårare blir den att använda bland folk. Det är en trade-off mellan stamningens avvikelse och teknikens.

Erfarenhet från tidigare behandling visar i allmänhet att när valet står mellan stamningen och ett avvikande sätt att prata flytande, väljer de flesta stamningen (speciellt om man följer upp personerna några månader efter behandlingen). För en utomstående verkar det kanske konstigt, men det kan finnas många bra skäl att skrota en talteknik. Här är tre:

• Man upptäcker att taltekniken faktiskt inte hjälper i alla situationer. Förtroendet för tekniken försvagas varje gång man stammar trots att man pratar på ”rätt” sätt.
• Man vågar inte använda tekniken fullt ut i alla situationer. I den mån taltekniker kan ha en inlärningseffekt, bör den förstås användas hela tiden, överallt, i alla situationer. Är situationen extra känslig (tänk anställningsintervju, date eller tal på ett bröllop) behöver man snarare förstärka tekniken, istället för att gömma undan den.
• Negativa reaktioner från omgivningen (eller bara rädsla för dito) kan göra det svårt att behålla tekniken i vardagen. Man kan ju rimligtvis inte förklara sin talteknik för alla man träffar. Om tekniken fungerar märks det dessutom inte att man stammar – det låter bara som man gör sig till.

Om en talteknik låter så avvikande att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i de svåraste talsituationerna, vad har den då för nytta? Varför ska man ägna tid att träna på något man ändå inte kan använda?

Ett grundkriterium för taltekniker är därför att tekniken ska närma sig normalt tal och inte införa ett nytt avvikande element. Med det kravet eliminerar vi genast merparten av de taltekniker som använts i stamningsbehandling. De tekniker som blir kvar är kanske inte lika förföriskt effektiva i början som de vi tar bort, men de har bättre förutsättningar att hjälpa oss på lång sikt.

Mina erfarenheter som stammare så här långt har lett fram till ett antal slutsatser om talträning. Dessa tänkte jag nu presentera en efter en. Den dag jag på nytt bestämmer mig för att försöka göra något åt min stamning, kommer jag att använda dessa slutsatser som vägvisare. I min första slutsats argumenterar jag för att talträning i grunden är fel sätt att arbeta på.

1. Arbeta med stamningen, inte med talet

Metoder som bygger på att förändra talet har en felaktig utgångspunkt, baserar sig på orealistiska förväntningar, och kräver en orealistisk träningsinsats. Träningens fokus bör istället vara att förändra stamningen.

Åtskillig stamningsbehandling går ut på att förändra sättet att andas eller prata. Men vi stammar inte för att vi andas eller pratar på fel sätt. Vi stammar för att vi har en medfödd svårighet att koordinera talmotoriken under social stress. Utgångspunkten för talträning är därför felaktig: vi behöver inte träna på att tala – vi har ju bevisligen förmågan att prata flytande. Vi behöver snarare träna på att förändra stamningen, så att den inte är lika begränsande.

Talteknik utgår från föreställningen att man genom att förändra något i talbeteendet får mer kontroll över talet. Risken är att man bygger upp en orealistisk förväntan om att tekniken alltid ska fungera – speciellt eftersom den kan fungera perfekt i början. Men ingen talteknik fungerar i alla situationer under en längre tid. Effekten man upplever i början kan vara en förväntanseffekt, som avtar vartefter man upptäcker att tekniken inte hjälper i alla lägen. Därutöver har många tekniker en avledande effekt, som minskar i takt med att det nya sättet att prata blir automatiserat. Om det utöver dessa oavsiktliga effekter kan finnas någon reell och varaktig effekt i taltekniker (i den meningen att hjärnan tränas i sin förmåga att välja flytande tal i situationer där den tidigare skulle valt stamning) är fortfarande en öppen fråga.

Min erfarenhet är också att talträning kräver en orealistisk träningsinsats. Det gäller inte bara i det hårda McGuireprogrammet. Oavsett metod är återfallen regel, inte undantag. För många slutar ansträngningarna med en känsla av oduglighet och uppgivenhet, när man inte lyckas uppfylla träningsrutinen – men i själva verket är man i gott sällskap.

Bra talträning för stammande är den som inte bara riktar sig till stammande, utan till vem som helst som vill förbättra sitt sätt att kommunicera tydligt och engagerande. Det är synd att förändra vårt naturliga tal, och ersätta det med ett uppstyltat och mekaniskt sätt att prata, när vi snarare borde framhäva och förbättra det naturliga tal vi har. Men denna talträning tycker jag personligen ligger utanför ämnet stamningsbehandling. Jag tror inte att man kan träna bort stamning genom att träna på att tala som en politiker.

Förespråkare för taltekniker menar ofta att man behöver flytta fokus från stamningen, och låta talflytet komma som en bieffekt av det nya sättet att prata. Jag tror numera att det är precis tvärtom. Fokusera rakt på stamningen och arbeta med att försöka förändra den, så att det flyter bättre. Jag tror att vägen mot flytande tal går via flytande stamning.

Det är mycket vi gör för att komma ur blockeringar. Det kan vara medrörelser, som att blinka, grimasera eller nicka med huvudet, eller det kan vara andningsrörelser som att andas in eller ut före det svåra ordet. Det kan också vara verbala trick, som att ta om delar av meningen man sagt, eller fylla ut med meningslösa ljud eller ord.

Alla vet vi att dessa trick fungerar bäst i början. När man vant sig vid dem (när den distraherande effekten är borta) brukar man få hitta på något nytt. Men som vi också vet försvinner inte det gamla beteendet automatiskt för att man börjar med något nytt. Hos en person med svår stamning kan därför dessa beteenden utgöra en majoritet av det som uppfattas som avvikande i sättet att prata.

Automatisering och avvänjning

Att vi håller fast vid gamla trick som inte längre fungerar har med det motoriska minnet att göra. Precis som när vi lär oss att gå eller cykla är det motoriska minnet också inblandat när vi lär oss att prata. För oss som stammar, omfattar automatiseringen av talmotoriken också en automatisering av olika beteenden för att hantera stamningen. Det som fungerar är det vi använder, och det vi använder programmeras in i hjärnan som subrutiner i vår källkod.

Fördelen med att automatisera en rörelse är att det frigör vår kapacitet för andra, viktigare saker. Men det som är automatiserat är också omedvetet, och många av de trick vi använder är omedvetna. Det kan vara obetydliga saker som spänningar i ansiktet eller ryckiga andningsrörelser – olika små rester av trick som en gång fungerat. Men även små saker kan uppfattas (och missuppfattas) av betraktaren. Som människor har vi en imponerande förmåga att fånga upp icke-verbala signaler hos varandra, även om vi inte alltid kan sätta fingret på dem. För att inte behöva uppfattas som ryggradslösa eller oärliga är det bra att försöka eliminera allt i vårt stamningsbeteende som inte fungerar.

Den goda nyheten är att när tricken väl medvetandegörs kan de vara överraskande lätta att arbeta bort. På McGuire­kurser sker detta ofta inom loppet av en dag, vilket är fantastiskt med tanke på hur ingrodda dessa trick kan vara. Det fungerar dels för att vi påpekar alla trick vi ser eller hör hos varandra och dels eftersom vi ersätter dem med ett nytt mekaniskt sätt att prata på. Därmed inte sagt att de försvinner för alltid. I perioder av ”turbulens” har både jag och andra märkt att trick man trodde sig ha utrotat kommer tillbaka och börjar utlösa av sig själva, vilket tyder på att de finns kvar som rörelseminnen i hjärnan.

Tajmningseffekten

Vad är det egentligen som gör att ett trick fungerar? Det är uppenbart att distraktion och suggestion kan stödja användningen av trick, men det verkar vara mer än så – något som en dag kanske kommer att förklara vad som händer när vi stammar. Ett gemensamt drag i alla ovan nämnda trick är att de först ger oss lite respit och därefter något att synkronisera uttalet med. Det är som att ”lyssna in sig” på regelbundna trumslag, att ”komma i takt”, så att man på förhand kan känna när nästa slag kommer. Först när denna känsla av förutsägbarhet infinner sig kan vi samordna de olika delarna i talapparaten i en gemensam ansträngning för att få ut ordet.

Genom att ta ett snabbt och djupt andetag för att förbereda sig inför ett svårt ord ger man sig själv en halv sekunds respit och etablerar en exakt tidpunkt för uttalet. Samma effekt uppnår vi genom medrörelser, där uttalet synkroniseras med slutpunkten i rörelsen. När vi fyller ut en mening med skräpljud eller onödiga ord, kan vi se det som att vi själva upprättar takten för att kunna uttala det svåra ordet på nästa ”taktslag”. Lägg därtill den distraherande effekten av att göra något nytt och den suggestiva effekten av att märka att det fungerar, och tricket hjälper oss åtminstone några veckor…

Men vad händer sen? När tricket blir en vana försvinner ju den distraherande effekten, och de stamningsutlösande tankarna och känslorna får åter plats i medvetandet. Det ruinerar talet och bryter ner vår tilltro till tricket. Då återstår bara denna tajmningseffekt, som visserligen hjälper oss, men är en lätt match för negativa suggestioner.

Det har länge varit känt att vi stammare stammar mindre när vi hör oss själva med en liten fördröjning. Delayed Auditory Feedback (fördröjd hörselåterkoppling) kallas det, eller DAF kort och gott. En förklaring till fenomenet är att fördröjningen gör det lättare att prata långsammare – åtminstone om man medvetet synkroniserar sin röst efter den fördröjda hörselåterkopplingen. Användning av långsamt tal är förmodligen den mest etablerade och accepterade delen i all talträning mot stamning.

Jag har alltid varit skeptisk mot DAF-apparater, av samma anledning jag är skeptisk mot mediciner mot stamning. Det känns fel att göra sig beroende av ett hjälpmedel, när jag vet att det finns många som lyckats utan. Men jag har med tiden ändrat åsikt, åtminstone om tekniska hjälpmedel som DAF.

Tiden var helt rätt när jag för ett par veckor sedan fick låna en DAF-apparat av en kompis. Redan någon vecka innan hade jag börjat röna framsteg med ett långsammare tal, och tanken var att DAF-apparaten skulle hjälpa mig att praktisera det långsammare talet även i svårare situationer.

För mig har alltid jobbet erbjudit de svåraste talsituationerna. Jag har aldrig, ens under mina bästa perioder i McGuire känt mig så bekväm med mitt tal att jag inte undvikit talsituationer på jobbet. Det har i perioder varit extremt ordfattigt från min sida, trots att jag vet att det på sikt påverkar mina karriärmöjligheter. Jag har många kundmöten. Lyckligtvis är jag sällan ensam representant för företaget och kan hålla en låg profil, men även där känner jag ibland att kunden ifrågasätter min kompetens, för att jag säger för lite, eller inte får fram det jag vill säga.

Det går inte att ha någon längre framgång med en stamningsbehandling om det fortfarande finns miljöer i ens vardag, eller personer i ens närhet med vilka talet fortfarande inte fungerar. Självförtroendet ökar bara om talet fungerar så väl att man känner att man talmässigt klarar alla situationer man normalt ställs inför. För mig har situationerna på jobbet inte kunnat hanteras enbart med hjälp av talteknik. Kanske behöver jag också ett teknisk hjälpmedel som DAF, för att kunna komma över svårigheterna med att prata på jobbet?

Jag har nu haft apparaten i ett par veckor. Första dagen visade jag upp den för några av mina kollegor, och kände genast att jag hade större kontroll över talet än någonsin tidigare med samma personer. Samma eftermiddag pratade jag med min närmaste chef, en person som jag stundtals har extremt svårt att prata med. Även det samtalet flöt på bättre än någonsin tidigare. Sedan dess har jag haft flera liknande erfarenheter med andra personer i min närhet.

Det finns fortfarande situationer på jobbet där inte ens DAF-apparaten fungerar. Kundmöten är ett exempel, men även i dessa fall märker jag en viss effekt. Att överhuvudtaget våga ta ordet och få något meningsfullt sagt i ett kundmöte med ett tiotal personer är en seger.

Största svårigheten är nog att komma över känslan att det tempomässigt monotona tal apparaten ger är mer avvikande än stamningen. Att prata med DAF-apparat kräver samma mod som att använda frivillig stamning. Det låter avvikande och det tar tid, men det gör också stamning. Skillnaden är att jag i fler situationer än tidigare vågar säga saker, för att jag vet att jag kommer att kunna få fram det.

Jag tror att apparaten hjälper mig på fler sätt än att sänka talhastigheten. Fördröjningen skapar illusionen av körläsning, vilket också visat sig ha effekt på stamning. Hörluren i örat gör att jag har lättare att höra när jag använder en bra röst, det vill säga en röst med ordentlig fonation. Det långsammare talet ger mig tid att fokusera på att artikulera rätt.

Nu återstår bara att se om effekten håller i sig.