Stockholms stamningsförening har under ett par års tid arrangerat talträningsdagar några gånger om året. För oss som medverkar på dessa dagar innebär de ofta en välbehövlig uppryckning och inspiration att fortsätta arbeta med talet. Normalt delar vi in oss i två grupper, McGuire och Talakademin, de två största falangerna inom talträningsmetodik för vuxna stammare i Sverige. Dagens talträningsdag blev lite speciell, eftersom McGuire-gruppen var ensam.

Ingen hade på förhand tagit på sig ansvaret att leda gruppen, men jag hade några idéer på diskussionsämnen som jag tillämpade under dagen. Vi började som vanligt med att andas djupt med ögonkontakt. När vi andats ett tag började jag ställa frågor, långsamt och kontrollerat med full teknik, och ordet var fritt för den som ville svara. Det blev en bra övergång från att bara andas till att börja tala. Alla bidrog med svar och lyssnade på varandra.

Speciellt intressant blev det när jag frågade gruppen hur många som värmer upp med andning de flesta mornar. Bara 1 av 8  räckte upp handen. När jag sedan frågade hur många som tror att uppvärmningen skulle ge ett mer tillförlitligt tal, räckte alla upp händerna! Som vanligt finns det ett glapp mellan vad man tror hjälper och vad man gör — och inte minst hos mig själv. Det ledde in på en diskussion om varför vi inte värmer upp. De flesta har som mig problem med att skapa vanan.

Skeptisk som jag är frågade jag om någon verkligen upplevt att talet blivit stabilare efter en stunds djupandning. 7 av 8 ansåg att uppvärmningen hjälpte när de väl gjorde den (1 var osäker). Sedan hade vi en intressant diskussion om varför det hjälper, där flera bra teorier kom fram. Mitt intryck var att alla svarade uppriktigt. Vi känner varandra inom gruppen och det finns ingen rädsla att avvika eller att kritisera McGuire-tekniken.

När vi gått igenom checklistan hade vi en lång disksussion om behovet av nolltolerans mot okontrollerad stamning. Jag började med att förklara skillnaden på kontrollerad och okontrollerad stamning och hur viktigt det är att vi korrigerar varandra när man slarvar med tekniken. Några mindes en tid då vi (i svenska McGuire) var hårdare mot varandra och menade att det fungerade bättre än det gjort på senare år. Alla var rörande överens om att vi behövde skärpa oss och verkligen hjälpa varandra att använda tekniken. Givetvis gör vi det med omdöme och går inte för hårt fram om någon har en dålig dag.

På eftermiddagen gjorde vi telefonkontakter. Jag hade tagit med listor med telefonnummer till restauranger och hotell och vi delade in oss i små grupper och ringde för att fråga efter öppettider, menyer och annat vi kunde komma på. Ingen McGuire-dag skulle vara komplett utan någon form av tillämpning av tekniken i verkligheten. Jag ringde 15 samtal, vilket är mer än jag gjort på väldigt länge.

Som jag tidigare har nämnt här i bloggen har vi länge planerat för en McGuirekurs här i Stockholm, och nu är det äntligen dags! Kursen kommer att pågå den 23-26 april i Stockholm. Jag tar därför tillfället i akt att skriva mer informellt och personligt om vad som förmodligen är den mest effektiva behandlingsmetoden för vuxna stammare som finns idag. Att jag själv engagerar mig i detta beror på att jag vill se programmet växa i Sverige. Ju fler vi är, desto bättre kan vi hjälpa varandra.

Först en liten resumé. McGuireprogrammet tar sitt namn efter David McGuire, som själv växte upp med svår stamning. David gick i terapi hos den kände Joseph Sheehan (känd för sin isbergsmetafor och för sin tillämpning av närmande-undvikande-konflikter på stamning). Långt senare gick han i terapi hos en operasångare i Holland, som utvecklat en speciell metod för stammare. Därifrån kom betoningen på andning.

De fantastiska resultat som uppnås på kort tid delar McGuireprogrammet med flera andra metoder. Men alla som vet något om stamningsbehandling vet också att dessa snabba resultat nästan alltid leder till återfall. De flesta som går McGuire har också återfall (vi kallar det för turbulens). Men en av de saker som gör McGuire unikt är att man är så bra på att ge stöd efter behandlingen. Dels handlar det om ett mentorskap, där man får en personlig coach, som följer upp ens utveckling, ger råd, ser till att man använder tekniken rätt och vågar utvidga sin komfortzon. Dels får man tillgång till ett nätverk av andra människor, som alla har samma mål – att bli bättre talare. Dessutom uppmuntras man gå på flera kurser efter sin första, för att fräscha upp sin teknik och sina kunskaper, och för att hjälpa de som är nya. Genom att iträda rollen som coach utvecklas man också själv. Allt detta stöd efter första kursen är näst intill gratis.

I McGuire är vi noga med att påpeka att målet med behandlingen är vältalighet, inte flytande tal. Man behöver såklart ett mått av talflyt för att vara vältalig, men det finns många andra aspekter på vältalighet som vi också tränar, som artikulation, röstläge och -volym, ögonkontakt och pausering. Att enbart gå in för talflyt tror vi är kontraproduktivt. Man bör snarare ha attityden att talflytet är en välkommen sidoeffekt av det man gör för att tala väl.

Jag som många andra som gått McGuire delar gärna in mitt liv i före och efter första kursen. Visst, jag stammar en del fortfarande, och ibland stammar jag helt okontrollerat, men jag unviker saker i långt mindre grad än tidigare. Jag har fått en bättre livskvalitet. Det enskilt viktigaste jag vunnit genom McGuireprogrammet är beviset att det går att göra något åt stamning – något man skulle kunna sammanfatta i ordet hopp. Jag har sett andra gå från svår stamning till vältalighet, och jag vet numera att jag kan göra detsamma.

Tyvärr har vi inte haft det fungerande supportnätverk man har i länder som England och Irland, som är programmets starkaste fästen, eller i Danmark och Norge, som är våra närmaste grannar. I Danmark har programmet vuxit sig starkt på bara några år, tack vare ett fåtal personers engagemang. Det är med regelbundna kurser man hittar de engagerade själar som är beredda att ge av sin tid för att bygga upp rörelsen.

McGuire är som jag sa en kommersiell behandling – det kostar alltså pengar. I Skandinavien är medlemsavgiften 9500 NOK. Vad får man för det? Man får en extremt intensiv och omvälvande 4-dagarskurs. På kursen får man lära sig en teknik som gör talet mer tillförlitligt, man får lära sig om stamningens psykologi, och man kan med erfarna deltagares hjälp tvinga sig själv till stordåd (som att prata med helt okända människor på stan). Min uppfattning är att de flesta som går kurserna är extremt nöjda. Det brukar vara en närmast religiös stämning på avslutningen.

Men som vi brukar säga när vi skiljs: första kursen är bara början. I McGuire lämnas man inte åt sitt öde när behandlingen är över. Tvärtom. Det är efter kursen det riktigt svåra börjar – att hålla kvar de framsteg man gjort. Därför får man gå på hur många kurser man vill, utan att betala något (med undantag för andra kursen, då man betalar en mindre dagsavgift). Man får också en egen coach att hålla kontakt med och tillgång till ett världsomspännande nätverk av medlemmar. Att åka på kurser utomlands har för mig varit en bra ursäkt för att resa. Genom dessa resor har jag fått mängder av bekanta i olika länder.

Alla som vill skapa sig en egen bild av programmet kan förstås söka på nätet. Och jag själv svarar gärna på frågor om vad vi gör och hur vi tänker. Mer information om kursen och McGuire finns på den nya webbsidan.

Förra året registrerade jag på eget bevåg domännamnet mcguireprogramme.se och började sätta upp en webbsida för oss svenskar. När jag senare presenterade webbsidan för Tommy Pettersen, Regional Director (RD) för Skandinavien, var han till en början skeptisk, men den gamla skandinaviska sidan på mcguirenorge.com var i behov av upprustning, så vi kom överens om att jag skulle göra jobbet.

Kraven på den nya sajten var dock väldigt speciella. Först behövde vi lösa domänfrågan. Vad skulle den nya webbplatsen ha för adress? McGuire-programmet i Skandinavien har verksamhet i tre länder: Danmark, Norge och Sverige. Det finns ingen toppdomän för Skandinavien, och det skulle vara orättvist att bara använda en av landsdomänerna. Och förutom att toppdomänen ger webbplatsen en nationell tillhörighet, indikerar den också vilket språk den är skriven på, vilket ledde oss in på nästa fråga: vilket språk skulle vi skriva på? Skandinaviska?

Det enda rätta var att ha en domän för varje land och att varje domän skulle vara skriven på motsvarande språk. Vi registrerade två nya domäner, mcguireprogramme.no och mcguireprogramme.dk. Den svenska domänen, som jag registrerat, överförde vi efter konstens alla regler till Tommys konsultbolag i Norge.

Problemet nu var att jag inte ville underhålla tre helt separata webbplatser med nästan identiskt innehåll. Dessutom är ju våra språk så lika att vi kan dela relevant innehåll. Lösningen blev att köra allt på samma server och låta blogg/CMS-verktyget visa olika sidor beroende på vilken domän besökaren använder. Den funktionen fanns inte naturligt i verktyget jag valt, vilket krävde en modifieringar i programkoden. Även kravet att kunna översätta gränssnittet efter domän krävde egna modifieringar.

Och nu är det klart. Resultatet finns att beskåda på mcguireprogramme.se. Vi är sex personer som har behörighet att skriva på sajten. Jag och Mikael från Sverige, Tommy från Norge, och tre personer från Danmark. För er som är nyfikna på McGuire kommer detta att vara det självklara stället att hitta information på.

Förra veckan fick jag veta att jag klarat mig på den staff training på Irland jag var på tidigare i höst. Därmed kan jag nu titulera mig Certified Primary Coach i McGuire. På svenska brukar vi kalla det för primärtränare eller personlig coach.

Extra roligt är det för att mina poäng, såväl skriftligt som muntligt, var väldigt höga. På den skriftliga tentamen hade jag hela 96%, vilket var bäst av alla (drygt 30 deltagare). Det är en personlig seger, eftersom jag alltid brukade placera mig i det absoluta bottenskiktet i skolan.

Det första som händer nu är att jag hamnar på McGuire-programmets internationella telefonlista, vilket gör att jag kan bli uppringd av medlemmar från andra länder. Då gäller det att kunna hålla sig till tekniken, ge kloka råd och vara ett gott föredöme. När som helst kan jag också tilldelas uppgiften att coacha en ny medlem, som just gått sin första kurs. Gissningsvis blir det då någon från Sverige.

Jag hittade en gammal textfil med en anteckning jag skrev den 22 januari 2007. Det var drygt en vecka innan jag reste till Dublin och min första McGuire-kurs. Jag försökte formulera på engelska vad jag såg som grundläggande förutsättningar för att lyckas bryta ner stamningen:

What is the most important thing? The most important thing is that I can TRUST my speech. It doesn’t need to be perfect, but I have to trust that I can say whatever I want to say, with whatever words I want, totally intelligible and without much effort in the moment of speaking. If that can be achieved in a short time (days), I believe it’s possible to become an eloquent speaker.

Det anmärkningsvärda med den här anteckningen är att den stämmer så exakt med vad jag fortfarande tror — efter mina 8 kurser i McGuire. Det är precis så här det fungerar. Man behöver bygga upp en tilltro till sitt tal för att kunna bryta de vanor och tankemönster som håller en kvar i stamningsbeteendet. Tilltro till talet får man genom att känna att man har kontroll i situationer man tidigare stammat i eller undvikit helt. Känslan av kontroll är en förutsättning för att lyckas.

Vissa menar att det är precis tvärtom. Släpp loss, slappna av och låt talet komma av sig självt! Vi kan ju prata flytande i vissa situationer, så något fysiskt fel kan det väl inte vara? Nej, det är vår strävan efter att kontrollera det som är automatiskt som framkallar stamningen, säger man.

Men faktum är att hur mycket vi än försöker slappna av, är stamningen med oss så länge rädslan finns där. Och rädslan för stamning är stark, eftersom den bygger på verklig erfarenhet. De flesta av oss har en lång historia med minnen av stamning och rädsla för att stamma. Rädslan för stamning är i ljuset av vår tidigare erfarenhet rationell och går inte att rubba enbart med tankens kraft. Det enda sättet att bryta ner rädslan är att ersätta erfarenheten av stamning med erfarenheten av att ha kontroll.

Hur man får kontroll är ett avsnitt för sig, men det är där tal- och andningsteknik kommer in.

Jag var på Irland igen förra helgen. Precis som förra året anordnade Irlands McGuire-organisation en så kallad staff training i Galway på Irlands västkust. Det var en lyckad helg med krävande övningar från morgon till kväll. För min egen del var ambitionen att uppnå graden Certified Primary Coach (CPC). Alla som genomgår McGuire-programmet får en egen CPC, en personlig rådgivare i stamningsärenden som man kan ringa när som helst. Alla som blir CPC stammar själva, men har kommit en bra bit mot ett kontrollerat tal med McGuire-metoden.

Jag vet inte hur det gick för mig än, men det känns som det gick bättre än förra året. Vi behöver verkligen fler med CPC-grad i Sverige, men att bli coach känns också viktigt för min egen utveckling. Inget är så disciplinerande som uppgiften att coacha nya medlemmar. Som CPC får man inte stamma okontrollerat eller själv undvika de skrämmande situationer man ber nya medlemmar utföra. Det underminerar trovärdigheten både för en själv och för hela metoden.

Givetvis har även en CPC bra och dåliga perioder. Har man en dålig period finns alltid möjligheten att dra sig tillbaka från ansvaret att coacha någon annan, för att arbeta upp sitt eget tal. Då arrangerar man så att eleven får en ny coach.

Jag har personligen haft många av mina bästa stunder i programmet när jag fått ansvaret för nya medlemmar under kurser. Det är disciplinerande i bemärkelsen att jag själv presterar så mycket bättre i åsynen av en ny medlem. Känslan är att man vill göra sitt bästa, man vill vara övertygande och visa hur långt man kan komma genom att träna hårt på rätt saker. Att bli CPC innebär att få samma ansvar och möjlighet även utanför kurserna.

Det återstår bara att vänta och se hur det gick…

Den 21-22 september träffades 13 personer från Sverige, Danmark och Norge på Kungsholmen i Stockholm för att träna McGuire-teknik och -teori tillsammans. Det blev totalt 18 timmar under helgen. Under den tiden hann vi med grundteknik, presentationer, telefonkontakter, gatukontakter, en teaterövning och en gemensam middag.

Alla verkade nöjda med helgen och såg fram emot nästa tillfälle. Vi som arrangerat fick värdefulla erfarenheter inför den kurs vi ska hålla i Stockholm nästa år. Dessförinnan kommer vi förmodligen att ha en informationskväll om programmet. Vi kommer också att sprida information i media och kommunicera med intresserade via en ny webbplats. Kort sagt rör det på sig under ytan…