Som medlem i McGuireprogrammet får man ibland försvara metoden från elaka tvivlare. Det är ingen lätt uppgift, för det man lär sig på kurserna är svårt att skilja från andra vanliga trick och knep. Jag slog nästan knut på mig själv i mina försök att försvara metoden – både inför mig själv och andra. Jag hade ju fått så mycket tillbaka: gemenskap, vänner, en ny attityd, ett stabilare tal, en ny livsgnista. McGuireprogrammet erbjuder sina medlemmar så mycket som är positivt att den återkommande kritiken mot andningstekniken bara verkar småsint och orättvis.

En placeboeffekt

Idag, när jag fått distans och kan skilja bra från dåligt, inser jag att belackarna hade rätt om kostal andning. Bröstandningen ger visserligen en välkommen distraktionseffekt i början, men det är ju snarast definitionen på ett trick, eller startbeteende som jag brukar kallar det. Det är samma temporära effekter som alltid, på bekostnad av ett nytt avvikande beteende.

Jag har pratat med mängder av medlemmar om detta och enigheten är stor även bland de aktiva: andningstekniken blir med tiden mindre potent. Ändå fortsätter programmet att marknadsföra just andningstekniken som nyckeln till ett kontrollerat flytande tal. Om den inte hjälper har man helt enkelt inte gjort tillräckligt – eller som Dave McGuire själv uttrycker det i sin bok:

If you do not use this method intensely enough, your stammering will develop a resistance and this method will not work. If you do not use this method long enough, your stammering will develop a resistance and this method will not work.

Han jämför stamningen med ett bakterieangrepp: om medicinen inte ges i tillräcklig dos och tillräckligt länge, kan bakterierna mutera och medicinen blir verkningslös. Men om bakterier utvecklar resistens genom mutationer, hur förklarar man att stamning utvecklar resistens till en andnings- eller talteknik? Kan stamningen mutera?

Nej, den flyktiga effekten hos kostal andning beror snarare på att effekten redan från början är en placeboeffekt. Det är olika former av indirekt suggestion och distraktion som i gruppformen multipliceras till nya höjder. Det är effekten av att göra något nytt och oprövat, det är den handlingskraftiga känslan av att ”ta itu” med sin stamning, det är de plötsliga framstegen man gör på kursen, det är de inspirerande ledarna och deras framgång, det är de övriga deltagarnas stöd och kämpaglöd, det är den övertygande anatomiska förklaringen, det är medlemsavgiften man betalt. Och så vidare.

Känslan av kontroll

Hur förklarar jag då den andel som lyckas i McGuireprogrammet – de som behåller framstegen år efter år? Min förklaring är att de lyckas etablera en koppling mellan andningstekniken och känslan av kontroll. Bröstandningen blir en mental trigger. Varje gång de tar det djupa andetaget, påminns de om den positiva känslan de hade efter första kursen. Känslan av kontroll kompenserar sedan för benägenheten att stamma.

Studerar man programmets lyckade fall lite närmare, finner man alltid samma paradox. Å ena sidan tycks tekniken blivit alldeles oväsentlig – man ser dem nästan aldrig använda den i spontant tal utanför programmet. Å andra sidan intygar de gärna hur disciplinerade de är med träningen. De går upp tidigare varje morgon för att göra andningsövningar och repetera checklistan. Så har de gjort i åratal, när vi andra i bästa fall lyckats hålla vanan en månad. Hur kan man förklara deras imponerande disciplin?

Förklaringen är förstås att träningen ger dem något tillbaka. Den befäster kopplingen mellan trigger och mentaltillstånd, som vi andra aldrig lyckas etablera. Kanske hör de som lyckas bäst till en grupp av individer som är mer mottagliga för suggestioner, och inte tänker så mycket på hur och varför.

Slutsatser om talträning

Efter att ha lämnat programmet började jag formulera några slutsatser om talträning, som riktmärken för framtida behandling. De två första slutsatserna är delvis en reaktion på mina erfarenheter från McGuireprogrammet. Så här lyder den första:

Metoder som bygger på att förändra talet har en felaktig utgångspunkt, baserar sig på orealistiska förväntningar, och kräver en orealistisk träningsinsats. Träningens fokus bör istället vara att förändra stamningen.

Här ringar jag in den gamla konflikten mellan fluency shaping och stuttering modification. Erfarenheten av McGuire har fått mig att byta sida till det senare. McGuire lånar ju dock från olika håll och i metoden finns också typiska inslag av stuttering modification, som frivillig stamning och olika stamningsupplösande tekniker.

Min andra slutsats om talträning lyder så här:

Om en teknik låter eller ser så avvikande ut att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i verkligheten ska man inte heller träna på den. Allt man tränar på i behandling ska man kunna tillämpa i verkligheten.

Här beskriver jag det olyckliga sambandet mellan talteknikers verkningsgrad och avvikelse från det normala. Mer effektiva tekniker tenderar att vara mer avvikande och därmed svårare att använda ute bland folk. McGuireprogrammet har sin beskärda del av avvikande beteenden och av dessa är kostal andning mest problematisk. Bröstandningen ordineras utan att ge mer än en provisorisk grund, på vilken medlemmen förväntas bygga ett luftslott.

Nästa avsnitt är det sista i min serie om McGuireprogrammet. Då ska jag avslöja om jag skulle rekommendera metoden till någon idag.