I del 7 och 8 visade jag hur kostal andning, den speciella andningstekniken i McGuireprogrammet, grundar sig på missförstånd och vilda spekulationer. Det är så illa att även det mest grundläggande motivet till andningstekniken (distinktionen mellan den krurala och kostala diafragman) faller i bitar när man tittar närmare.

Men spelar det egentligen någon roll? En stor majoritet av de som går en McGuirekurs uppnår ju ändå ett fungerande flyt med kostal andning. Det gjorde också jag. Jag kan personligen intyga att den teknik man lär sig på kurserna gör skillnad och jag har pratat med åtskilliga andra som hävdat samma sak. Räcker inte det?

Låt oss bortse från kursbokens förklaringar och istället titta på andningstekniken som den är. Hur lär man ut den? Hur effektiv är den? Hur förklarar man effekten? Och framförallt, är effekten bestående? Det är ämnena i det här och nästa avsnitt.

Kostal andning

Att andas ”kostalt” (uttrycket är unikt för McGuireprogrammet) betyder egentligen bara att man andas ”med bröstet” istället för ”med magen”, det vill säga med interkostalmusklerna istället för med diafragman. Bröstkorgen häver sig framåt och utåt åt sidorna medan mage och axlar är stilla. För att bröstandningen ska bli ett effektivt medel mot stamning finns det emellertid några fler saker att tänka på.

• För det första ska inandningsrörelsen vara så stor som möjligt – man behöver alltså andas ut ordentligt innan man andas in.
• För det andra ska det vara ett fullt andetag – mycket djupare än man behöver för att prata.
• För det tredje ska andetaget ske i en jämn och snabb rörelse.
• För det fjärde andas man genom munnen (djupa och snabba andetag låter för mycket om man andas genom näsan).
• För det femte ska talet följa direkt på inandningen, så att man inte stannar upp och tvekar efter sitt djupa andetag. Allt handlar om att inte hålla tillbaka.

På kurserna tränar man bröstandningen hela tiden. Man lär sig ”hålla igång” andningen genom att ta ett djupt andetag lite då och då under dagen, så att man alltid är förberedd inför nästa talsituation. Ju mer kostal andning desto bättre, sägs det. Enda tillfället man inte ska andas kostalt är när man äter – djupa och snabba andetag kan vara farligt med mat i munnen!

Ibland hör man medlemmar hävda att bröstandningen ”tränar upp den kostala diafragman” – som om den skulle vara försvagad. I själva verket är ju den kostala diafragman inte inblandad i den andning man lär ut. Intrycket är att de fysiologiska förklaringar man använder i programmet inte nödvändigtvis beskriver verkligheten, men får deltagarna att känna att de gör något nyttigt.

Mekaniskt tal

Samtidigt som man tränar in bröstandningen lär man sig också ett mekaniskt sätt att prata. Man andas in, säger några ord, andas ut kvarvarande luft och tar en paus. Sedan om igen och igen tills man avslutat meningen. Förloppet från en paus till en annan kallas i programmet för basic cycle of speech. Låt oss kalla det för talcykeln.

När man fastnat på ett ord och griper efter olika sätt att komma vidare, är det lätt hänt att momenten i talcykeln hamnar i fel ordning. Man kanske andas in och försöker igen. Man andas in igen och igen, tills man nästan spricker. Eller så andas man ut och försöker pressa ut ordet på sista luften. Talcykeln kan ses som ett försök att eliminera alla andningsrelaterade trick och påminna oss om vad som är rätt ordning.

Den största nytta jag själv haft av detta är insikten om vad jag ska göra när jag fastnar. Jag ska inte försöka pressa mig igenom ordet. Jag ska inte andas in igen. Jag ska inte ta en paus. Jag ska andas ut, ta en paus, andas in, och försöka igen – i precis den ordningen. Att det finns en paus i cykeln gör att man har tid att formulera sig och förbereda sig inför nästa fras – eller tillämpa något av programmets godkända trick för att få ut ordet.

En av instruktörerna på min första kurs deklarerade att om vi bara kunde lägga en enda sak på minnet, så gjorde vi klokt i att välja talcykeln. Jag är beredd att hålla med. Det är det mekaniska talet, inte bröstandningen, som gör skillnad för talflytet. Om man andas med bröstet eller magen tror jag är oväsentligt, och att börja prata direkt på ett enormt andetag tror jag är kontraproduktivt. Men att få grepp på talcykeln tror jag är viktigt för alla som har ingrodda trick som involverar andningen.

Man ska dock vara medveten om att mekaniskt tal verkligen låter mekaniskt. Det dödar allt som gör talet levande och spontant, och det krävs mod och disciplin för att upprätthålla tekniken i vardagen. Men jag är ändå positiv till talcykeln, speciellt när den används för att träna bort ineffektiva startbeteenden. Det mekaniska talet kan för en person med svår stamning vara ett sätt att närma sig det normala.

Checklistan

Det finns förstås fler exempel på teknik och metodik i programmet som jag inte nämnt. Det viktigaste är samlat i den så kallade checklistan, som tragglas om och om igen på kurserna. Den innehåller punkter som

• centrera och klargöra [syftet med det man vill säga]
• formulera [innan man börjar prata]
• etablera ögonkontakt
• snabb inandning
• bestämt första ljud
• djup och avspänd röst
• artikulera och uttala [tydligt]
• andas ut kvarvarande luft

Bortsett från den speciella andningtekniken är det mesta bekant från annat håll – och inget fel i det. Det är bättre att prata med avslappnad röst än med spänd röst. Det är bättre att artikulera tydligt än otydligt. Det är bättre att ha koll på vad man ska säga innan man öppnar munnen. Och det är bra att bli påmind om allt detta, för det är saker man lätt glömmer i kampen att få fram orden. Vältalighet handlar ju inte bara om talflyt.

I nästa avnitt försöker jag svara på frågan om hur effektiv tekniken är när man lägger ihop alla delar och vad man kan vänta sig långsiktigt. Jag spekulerar också om vad som kan förklara effekten.