I förra avsnittet kritiserade jag den orsaksteori som presenteras i McGuireprogrammets kursbok. Som medlem kan man kanske tycka att kritiken missar målet, för på kurserna diskuteras aldrig frågan om stamningens orsak. Det är en icke-fråga. Man är där för att göra något åt sin stamning, inte för att förstå den bättre.

Men för att förstå varför man sitter i långa rader och andas bröstandning i flera timmar behöver man ändå förstå något om McGuires orsaksteori, för den är grundbulten för såväl teori som praktik på kurserna.

Buk- och bröstandning

När McGuire berättar om den krurala och kostala diafragman i sin bok, kopplar han dem till buk– och bröstandning. Den krurala diafragman sägs användas vid bukandning och den kostala vid bröstandning. Men som jag berättade i förra avsnittet är uppdelningen i kostal och krural inte relevant när man pratar om andning, eftersom båda delarna agerar synkront. Så vad är det då egentligen för skillnad på buk- och bröstandning? Låt oss titta närmare på hur andningen fungerar anatomiskt.

Bukhålans innehåll är mjukt men praktiskt taget okomprimerbart, som en vattenballong. När diafragman drar ihop sig och trycker ned bukhålans tak innebär det i praktiken att inälvorna måste röra sig framåt (för de kan inte röra sig nedåt, bakåt, eller åt sidorna, på grund av bäcken och ryggrad). Det är därför magen rör sig ut och in vid bukandning. Och omvänt: om magen inte rör sig när man andas, så kan man vara säker på att inte heller diafragman rör sig särskilt mycket. Bukandning kännetecknas alltså av aktiveringen av (hela) diafragman.

Näst efter diafragman är interkostalmusklerna mellan revbenen våra viktigaste andningsmuskler. Vi har inandnings- och utandningsinterkostaler på olika sidor av revbenen. När inandningsinterkostalerna drar ihop sig breddas och höjs bröstkorgen, så att lungorna blir större och drar in luft. Utandningsinterkostalerna har motsatt effekt. Bröstandning kännetecknas av aktiveringen av interkostalmusklerna.

I McGuireprogrammet lär man sig att ”andas med bröstkorgen”, medan mage och axlar förblir stilla. Eftersom magen är stilla vet vi att också difragman är det. Det är alltså inte den kostala diafragman man använder mest när man andas ”kostalt”, utan de interkostala musklerna mellan revbenen.

Man kan själv skaffa sig en känsla för vilka muskler som är verksamma under kostal andning genom att andas djup bröstandning en hel dag, som man gör på kursena. Är man ovan börjar det efter några timmar värka i sidorna av bröstkorgen, där interkostalmusklerna har störst spelrum.

Rädslans betydelse

Det är uppenbart att förväntansångest spelar en stor roll för när och hur mycket vi stammar, och McGuire ägnar många sidor i sin bok åt detta. Mycket är bra, men jag protesterar när han tar upp ämnet i den anatomiska diskussionen och argumenterar för att diafragman är ”känslornas fysiska centrum”. Resonemanget lyder ungefär så här: det känns ju faktiskt i bröstet när man är arg, gråter, skrattar eller har ångest – därför måste diafragman vara känslornas centrum. Och så hänvisar han till de gamla grekerna.

Avsikten med att förlägga känslornas centrum till diafragman (istället för limbiska systemet i hjärnan) tycks vara att han vill kunna hävda att diafragman drar ihop sig reflexmässigt vid känslan av ångest inför en talsituation (som blinkrefelexen, tolkar jag det som). Här tycks han mest stödja sig på den studie jag beskrev i förra avsnittet, där man upptäckte ett samband mellan stamning och aktivering av diafragman.

Senare har även McGuire medgett att det saknas bevis för att diafragman har den avgörande betydelse för stamning som den tillskrivs i McGuireprogrammet. I en ordväxling från 2007 med den danska logopeden Lise Reitz uttrycker han sig så här:

On the basis of the research conducted to date, it is not possible to make conclusive statements about the role of the diaphragm in stuttering. The ideas which are proposed in [my book] are extensions of the published literature and it is freely acknowledged that some of them are intuitive and speculative in nature.

McGuire fortsätter med att intyga hur goda hans källor trots allt är. Men det är i regel inte källorna det är fel på; felet är att han övertolkat sina källor. Den som skrapar lite på ytan kommer att finna det jag själv funnit, nämligen att McGuireprogrammets orsaksteori – och därmed det mesta i metoden som har något med andning att göra – bygger på en rad felaktigheter.