1993 var Dave McGuire i Amsterdam för att delta i en stamningsbehandling. Behandlingen leddes av en operasångare vid namn Len Del Ferro, som börjat behandla stamning med andningsövningar i grupp. Metoden kom att få stor inverkan på den behandling McGuire själv lanserade året efter. Del Ferro Institute finns kvar än idag och erbjuder en intensivbehandling på 5 dagar – numera under vägledning av Del Ferros dotter. Precis som McGuireprogrammet handlar Del Ferros metod om en kombination av teknikträning, attitydförändring och icke-undvikande.

Beror stamningen på andningen?

Det verkar som McGuire tagit intryck från Del Ferro också i frågan om stamningens orsak. 1990 gjorde Del Ferro ett inhopp som sakkunnig i en forskningsstudie med namnet Respiratory muscle incoordination in stuttering speech. Föga oväntat fann man avvikelser i hur de stammande försökspersonerna andades när de stammande. Forskarna tolkade resultaten som att stammande personer har en oförmåga att kontrollera luftflödet när de pratar, på grund av kaotiska samman­dragningar i andnings­muskulaturen. I texten används termen Psg för subglottic pressure, det subglottala trycket, alltså lufttrycket under stämbanden.

Psg varied substantially and sometimes chaotically from too high to too low, rendering normal speech impossible. During periods of fluency, Psg was much better controlled. We conclude that incoordination of the respiratory muscles is a major problem in stuttering, resulting in failure to control the pressure difference across the vocal cords.

För mig låter det häpnadsväckande okunnigt att påstå att stamning beror på att vi inte kan kontrollera andningsmotoriken. De kaotiska andningsrörelser man såg i den här och andra studier på stammande är förstås inte orsaken till stamningen, utan inlärda (ibland automatiserade) försök att återfå kontrollen över talet.

Dave McGuire verkar dock ha tagit forskarna på orden, för uppfattningen att stamning beror på bristande kontroll över andningsmotoriken finner man också i hans egen orsaksteori. Här citerar jag ur kursboken:

The diaphragm (probably the crural diaphragm) in ‘those who stammer’ is chronically contracting when it should be relaxing which disrupts the airflow (also a thing called ‘subglottic pressure’) causing primary blocking and, later, secondary avoidance and distraction behaviours.

Diafragman

Diafragman, eller mellangärdesmuskeln, är vår primära andningsmuskel. Den sitter som ett valv som avdelar brösthålan (med hjärta och lungor) från bukhålan (med magsäck, tarmar och andra organ). När muskeln spänns plattar den ut sig så att brösthålan blir större och bukhålan mindre. Lungorna, som sitter klistrade på brösthålans väggar, expanderar då och drar in luft (inandning). När diafragman slappnar av sker det omvända (utandning).

Traditionellt har man sett diafragman som en helhet, men numera delas den ibland in i en främre kostal och en bakre krural del. Den kostala delen fäster längs revbenens underkant och den krurala delen i ryggraden. Den kostala diafragman är betydligt större och delas ibland upp i höger och vänster halva.

Uppdelningen i kostal och krural brukar emellertid inte vara relevant när man pratar om andning, eftersom de två delarna agerar synkront när vi andas. Men här verkar Dave McGuire ha förstått saken på ett helt annat sätt. Han menar att människor normalt andas med den krurala diafragman, men eftersom den har en tendens att dra ihop sig reflexmässigt hos oss som stammar, borde vi istället lära oss att andas med den kostala diafragman:

The costal diaphragm, with its separate enervation, is not conditioned to contract uncontrollably during speaking. Therefore, using the costal diaphragm in speaking results in increased fluency.

Det finns ett antal felaktigheter i det här resonemanget:

• Det är den kostala diafragman som i kraft av sin storlek är vår huvudsakliga andningsmuskel. Den krurala diafragman bistår med ankarpunkter i ryggraden som stabiliserar rörelsen, men bidrar bara med en liten del av själva rörelsen.
• Båda delarna aktiveras alltid synkront när vi andas. När vi sväljer, rapar, kräks eller hickar kan de röra sig individuellt, men när vi andas är rörelsen synkron.
• Det går inte att viljemässigt styra över vilken del av diafragman vi använder.

Som belägg för sin tes berättar McGuire i sin bok om en forskningsstudie från 1982, signerad Andre De Troyer med flera. De Troyer är en ofta citerad expert på andningsmuskulaturen och jag har själv haft stor nytta av hans arbeten när jag läst på inför det här inlägget. Studien heter Action of costal and crural parts of the diaphragm on the rib cage in dog. Med hjälp av försök på hundar kunde forskarlaget konstatera att den krurala och kostala diafragman aktiveras av olika nervrötter (den ände på nervtråden som gränsar till ryggmärgen).

Poängen med studien är att etablera den (på 80-talet) nya bilden av diafragman som två muskler, kontrollerade av olika nervrötter och med lite olika effekt på bröstkorgen under andning. Poängen är inte att ifrågasätta den etablerade uppfattningen att diafragman agerar som en helhet när vi andas. Det finns en annan studie som utgår från De Troyers, som specifikt slår fast att de kostala och krurala delarna av diafragman alltid rör sig synkront vid andning. Den heter Unity of costal and crural diaphragmatic activity in respiration (1985).

Den anatomiska diskussionen fortsätter i nästa avsnitt, där jag också berättar om vad som egentligen händer under kostal andning.