En sympatisk aspekt av McGuireprogrammet är hur medlemmarna hjälper varandra framåt. Man utnyttjar gruppträningen fullt ut, genom att låta nya medlemmar vägledas av andra, mer erfarna. Man lär sig själv på djupet genom att lära andra.
Att coacha någon innebär förstås ett stort ansvar. För att veta hur man ska agera i sin mentorsroll behöver man själv få vägledning andra, ännu mer erfarna och kunniga medlemmar – därav den hierarki som finns i programmet. Från botten till toppen ser det ut ungefär så här:
- Studenter (eng. grads, students) – alla som slutfört minst en kurs
- Primärtränare, coacher (eng. primary coaches) – studenter som gått primärtränarutbildningen
- Kursinstruktörer (eng. course instructors) – primärtränare som gått kursinstruktörsutbildningen
- Instruktörstränare (eng. staff trainers) – kursinstruktörer som gått instruktörstränarutbildningen
- Regionsledare (eng. regional directors) – ledare för verksamheten i ett eller flera länder
- Dave McGuire
Primärtränarutbildningen
Trots mina svårigheter att få tekniken att fungera på jobbet var mitt tal ändå märkbart starkare under hela 2007. Jag pratade mer, utvidgade min komfortzon och kände mig överlag som en rätt lyckad medlem. Redan mot slutet av mitt första år i programmet började jag känna lusten att själv bli coach, eller primärtränare, som vi säger här i Sverige. Efter fyra kurser med mer och mer ansvar kändes primärtränarutbildningen som nästa steg. Och kanske skulle möjligheten att få coacha någon annan göra mig ännu mer motiverad att lägga ner den tid för grundträning som jag trodde mig behöva (man ber ju inte sin student att göra något man inte gör eller har gjort själv). Så på hösten reste jag till Galway på Irlands västkust för att under två dagar försöka certifiera mig.
Under kursen bedöms man i smyg varje gång man öppnar munnen. Det räcker inte med att prata med kontroll – man ska också kunna uttrycka sig tydligt, kortfattat, artikulerat och kunna ge rätt råd vid rätt tillfälle. För bedömningen står ett antal ledare, som alla måste ha uppnått graden kursinstruktör. Kursen avslutas med ett omfattande skriftligt examensprov som täcker den teori som finns i boken. Klarar man det har man demonstrerat att man kan teorin bakom metoden utantill.
Det märks att de som går utbildningen hör till de mest motiverade och engagerade medlemmarna. Ändå är det bara runt hälften som klarar både den muntliga utvärderingen och det skriftliga provet. De som kuggas får vänta ett år på nästa tillfälle, eller försöka ta certifieringen i en annan region. De som klarar sig anses redo att coacha nya studenter från de ordinarie kurserna. Själv blev jag kuggad på mitt första försök 2007, men tog revanch året efter.
Ansvaret som primärtränare
När man väl blivit coach gäller det att leva upp till sin nya roll i programmet. Listan på skyldigheter är lång. Man ska föregå med gott exempel, använda god teknik och inte undvika, svara på samtal från studenter, hålla kontakt med regionsledaren, delta på kurser, hjälpa till att organisera aktiviteter, och inte minst ge sig tid för minst två nya studenter varje år.
Alltihop kräver en hel del tid och engagemang, och de som väljer att axla ansvaret gör det av en anledning. Det kan vara så enkelt som att man blir hög på att hjälpa andra. Eller att man känner en tacksamhetsskuld till programmet och vill ge något tillbaka. Eller att man tilltalas av tanken att göra ”karriär” i programmet. Oavsett vad blir man en viktig kugge i programmets maskineri.
Coachutbildningarna hör faktiskt till mina bästa minnen från programmet. De var fantastiskt väl genomförda, väldigt utvecklande och väl värda sina resor – trots att jag aldrig fick tillfälle att utnyttja kunskaperna.
Ämnet för nästa avsnitt är uppföljning. Hur definierar man framgång i McGuireprogrammet och hur många blir egentligen bättre?
Stamning 