I maj 2007 var jag på min fjärde kurs, i Limerick på Irland. Min gamla rumskompis från första kursen debuterade som kursinstruktör, så jag åkte dit och hejade på. Det var roligt att träffa de andra från min egen kull. De flesta verkade fortfarande vara aktiva.

Det starkaste minnet från denna kurs är att Dave McGuire själv kom på besök. En av dagarna råkade jag stöta på honom när jag var ute och tog kontakter. Vi följdes åt en bit medan han hjälpte mig att ta mina sista. Under promenaden tillbaka till hotellet berättade jag om en bok jag nyligen läst – Mastery, av George Leonard – som handlar om hur man blir väldigt bra på något. Dave insåg snabbt att jag hade något att berätta och beredde tid för mig att hålla ett kort föredrag inför alla på kursen.

Jag får jobb

I början av sommaren fick jag ett nytt jobb. Det var ett lite större företag, med ännu större kunder. Men att börja precis före semestern var inte särskilt lyckat. Jag satt mer eller mindre ensam framför en dator på ett tomt kontor hela sommaren. Kanske hade jag kunnat komma in i gemenskapen och gjort arbetsplatsen till den naturliga plats för talträning som den måste vara, om inte sommaren kommit i vägen. Istället började jag snabbt falla tillbaka.

Arbetsplatsen förblev alltjämt en plats där mitt tal var bortom all kontroll. Det blev en plats jag associerade med stamning, med personer jag associerade med stamning. De jag behövde prata mest med var också de jag stammade mest med. Jag kände mig alltmer som en bedragare. Jag hade ju pratat riktigt bra på intervjuerna, visat lite glöd och gjort ett bra intryck. Väl inne förvandlades jag till en helt annan person – tyst och undvikande.

I programmet menar man att man måste ta tjuren i hornen i såna här situationer. Man ska ställa sig upp på kafferasten och berätta för alla om sin stamning och hur man arbetar med den. Det kallas att göra en disclosure. Jag gjorde aldrig någon disclosure på jobbet. Jag skyller på att mitt tal aldrig var starkt nog i den situationen. Tanken är ju att andningstekniken ska stabilisera talet så pass att man kan ge sig in alla situationer och känna att man har någorlunda kontroll. Men för mig fanns det alltid situationer där tekniken inte hjälpte.

Får man undvika?

Egentligen duger inte min ursäkt, för i McGuireprogrammet är det alltid är fel att undvika. Det är bättre att försöka och misslyckas än att helt undvika. Det är till och med bättre att för stunden återfalla i sina gamla trick och knep än att undvika. För ju mer man undviker desto mer ökar rädslan, och ju mer rädslan ökar, desto mer undviker man. Även ett litet undvikande kan få en snöbollseffekt.

Idag känns inte det här lika självklart längre. Jag håller inte med om att det alltid är bättre att försöka och misslyckas. Det är framgångar man behöver, inte misslyckanden. Att försöka och misslyckas är för mig inte en framgång, utan just ett misslyckande. Jag tror misslyckanden gör mer för att förstärka och befästa stamningen än att lösgöra oss från den.

Hur ska man göra då? Att undvika allt som är obehagligt är ju inte heller ett recept för framgång. Jag har brottats med undvikandefrågan i åratal och fått vänja mig vid tanken att det inte finns något riktigt tillfredsställande svar. Det handlar om att välja sina strider. Man ska inte ha kravet på sig att ”prestera” i varje social situation, men det är bra att sätta upp några personliga mål för att öka komfortzonen. För mig handlar det främst om att våga prata mer i mindre sällskap.

I nästa avsnitt berättar jag om hur programmets coach-utbildning går till.