Väl hemma igen ställdes jag inför ett nytt problem. Programmet hade haft ett starkt fäste i Stockholm i början av 00-talet, men när jag kom hem från England var aktiviteterna praktiskt taget nere på noll. Och den coach jag tilldelats bodde 50 mil bort och verkade måttligt engagerad. Lyckligtvis var vi fler från Stockholm med omnejd som just gått kurser och i samarbete med Stockholms stamningsförening drog vi igång nya McGuire-aktiviteter. Styrelsen fylldes av nytt blod från McGuire och föreningens studiecirkel i ABF-huset blev en naturlig knutpunkt för oss.

Kontaktförbud

Egentligen finns det en regel som förbjuder medlemmarna att prata med varandra mellan kurserna (undantagna är förstås coacher och andra ledare). Tanken med förbudet är att förhindra att negativitet sprids i gruppen – ett annars ganska vanligt problem i gruppterapi. Man påverkas, medvetet eller omedvetet, av hur det går för de andra i gruppen och deras inställning till metoden. Att se sin kompis falla tillbaka i okontrollerad stamning, eller ifrågasätta metodens förträfflighet, kan vara väldigt demoraliserande.

Kontaktförbudet ger kanske lite sekt-vibbar, men sedan regeln infördes har man sett en tydlig förbättring i statistiken. Fler blir bättre, enligt programmets interna mätningar. Som ny i programmet gör man bäst i att lägga sin skepticism på hyllan ett tag och ta till sig budskapet i sin helhet. Håll kontakten med coacher och andra ledare, men avböj kontakt från övriga medlemmar – speciellt de det går dåligt för. Och läs för allt i världen inga kritiska utsagor från avhoppade medlemmar!

I Sverige har vi varit dåliga på att efterleva kontaktförbudet. Det beror dels på vårt låga medlemsantal (vi var som mest ett tiotal aktiva, under de år jag var med), men också på att vi haft ett nära samarbete med Stockholms stamningsförening. När vi träffats i studiecirkeln har vi ju inte kunnat undgå att umgås. De få McGuire-coacher vi har i Sverige har av naturliga skäl inte kunnat bära hela ansvaret själva för våra gemensamma aktiviteter.

Den dagliga träningen

Hur mycket gruppaktiviteter det än finns beror det mesta på vad man gör själv, alltså i vilken grad man följer träningsprogrammet och utmanar sig i vardagen. Hur mycket gjorde jag? Ärligt talat skulle man nog kunna säga att jag var väldigt aktiv som medlem, men inte fullt så aktiv i min egen träning.

Därmed inte sagt att jag inte gjorde något. Jag använde tekniken hela tiden, i alla situationer. Jag undvek mindre och kom dagligen på olika sätt att utmana mig själv i vardagen. Det som saknades var grundträningen – uppvärmningen på morgonen, det dagliga nötandet av gatu- och telefonkontakter, teknikträningen med coacherna på telefonlistan.

Att jag inte tränade mer beror nog också på att jag upplevde att talet flöt så bra ändå. Jag var under några månader ganska fri från stamningen. Ett annat, desto viktigare skäl, är att andningtekniken inte gav de konsekventa resultat jag förväntade mig. När jag fick en blockering kändes det som att tekniken gjorde varken till eller från.

Till Amerika

Under våren fortsatte jag att avverka kurser på löpande band. I slutet av mars åkte jag till en kurs i Washington D.C. Saker brukar vara större i USA, men McGuireprogrammet i USA är – trots sin amerikanske upphovsman – förhållandevis litet. Med mina två kurser i ryggen ansågs jag praktiskt taget vara veteran. När det var dags för gatukontakter fick jag ansvar för att coacha en av de nya deltagarna. Det var mycket roligare att pressa någon annan att göra sina gatukontakter än att göra dem själv. Mannen jag coachade bjöd mig på middag efteråt, som tack för att jag varit så sträng.

När kursen i Washington var slut reste jag vidare till New York, där jag passade på att utnyttja McGuireprogrammets telefonlista. Medlemsskapet ger ju faktiskt en licens att ringa upp människor man inte känner på olika platser i världen och fråga om de vill ses. Jag fick två nya vänner i New York. En av dem spenderade jag en hel dag med och vi har kontakt än idag.

Kursen i USA gav mig självförtroende. Jag kände mig för första gången som en av de starkare deltagarna på kursen. Jag upptäckte också att det finns vissa kulturella skillnader mellan hur programmet drivs i olika länder, speciellt i graden av disciplin på kurserna. Om det engelska programmet står för tuff skoldisciplin är amerikanerna snarare lite för laid-back. Men vill man ha en liten, trygg och familjär grupp på kursen, så är det till USA man ska åka.

I nästa avsnitt fortsätter jag turnén med ytterligare en kurs på Irland, och ett nytt jobb sätter punkt för resandet.