Går man en McGuirekurs kan man räkna med att talet flyter bättre under kursen. I den meningen skiljer sig inte McGuireprogrammet från annan talträning. Det svåra med stamningsbehandling är ju att överföra och befästa framstegen i vardagen – efter behandlingen. Det finns mängder av behandlingar som fungerat bra kortsiktigt, men nästan ingen som kunnat ge stammare en långvarig lindring.

Det här förstår man innerligt i McGuireprogrammet. Jag vet ingen annan behandling som lägger så mycket krut på det långsiktiga arbetet.

• Man betonar om och om igen att kursen bara är början på ett långt arbete på egen hand.
• Man erbjuder medlemmarna att återvända på hur många kurser man vill och behöver till självkostnadspris.
• Man erbjuder en personlig coach att ringa i tid och otid.
• Man skickar med en kursbok som innehåller allt man gått igenom på kursen och mycket mer.
• Man ägnar hela sista dagen åt att förbereda deltagarna på verkligheten utanför. Man diskuterar strategier för att hantera situationer som kan uppkomma i familjen, i skolan eller på arbetsplatsen, när man kommer tillbaka och låter på ett helt nytt sätt.

Det är svårt att tänka sig hur man skulle kunna göra mer för att förbereda deltagarna på mötet med vardagen. Ändå blir just mötet med vardagen en käftsmäll för nästan alla.

Från Irland till England

Jag lämnade inget åt slumpen. Tre dagar efter min första kurs var jag redan på väg till min andra. Det är normalt att vänta några månader, men genom att gå två kurser på raken tänkte jag mig att jag skulle få en extra bra start. Kursen gick i Swindon, 13 mil väster om London.

Även om första kursen är en form av chockterapi, är man i alla fall väldigt omhändertagen och ompysslad av dussintals andra som varit med förr. Chocken på andra kursen består i att inte längre ha samma VIP-behandling. För många blir den omställningen lite för påtaglig. Själv kände jag att jag skulle behövt mer individuellt stöd.

Programmet erkänner att det finns skillnader bland stammare, men dessa skillnader ges praktiskt taget inget utrymme i behandlingen. Till exempel för man statistik på hur många av de nya deltagarna som har öppen respektive dold stamning, men vilken grupp man räknas till har ingen betydelse för vilken behandling man får. Alla får samma uppgifter, även om behoven ser olika ut. Alla ges samma mål, även om förutsättningarna är olika. Bristen på individanpassad behandling är en återkommande (och mitt tycke befogad) kritik mot McGuireprogrammet. Gruppterapi behöver inte betyda lika för alla.

Det blev inte riktigt den start jag hoppats på. Redan under dagarna mellan kurserna hade jag fått känna på att andningstekniken inte var så tillförlitlig som den först verkat. Jag använde den hela tiden, i alla situationer, men ändå ville det sig inte ibland. Gjorde jag något fel? Det finns många detaljer i tekniken som man lätt missar i början. Kanske var jag bara utmattad eller på väg att bli sjuk. Kurserna är ju extremt intensiva med träning från tidig morgon till sen kväll i flera dagar. Mängder av handskakningar och mingel plus flygresorna till och från kursen gör att man lätt blir sjuk efteråt – och när man är sjuk flyter talet som bekant sämre. Två kurser på raken var kanske ingen bra idé ändå?

Jag undviker gatukontakter

När jag insåg att tekniken inte gick att lita på kom rädslan krypande igen och jag började åter att undvika när det var dags för gatukontakter. Jag minns att jag kände ett förbryllande starkt motstånd mot gatukontakterna – trots min nya fina andningsteknik (som jag tränat på non-stop i snart en vecka). Och kanske ännu mer förbryllande: alla andra verkade känna samma sak. Varför hade vi ägnat så mycket tid åt att träna på andningstekniken om vi ändå inte kunde lita på den ute i verkligheten? Om tekniken verkligen fungerat skulle vi ju känt oss som ystra kalvar på grönbete. Nu kände vi oss snarare som kalvar på väg till slakten.

Jag började inse att tekniken i sig inte var särskilt avgörande för min förmåga att prata utanför kurslokalen. De som verkligen lyckats i McGuire pratar lika bra med som utan teknik. Flera av dem jag pratat med senare vittnar om att tekniken med tiden spelat ut sin roll. Det är andra saker som håller flytet kvar. Kanske tilliten till talförmågan, känslan av kontroll, förvissningen att man kan säga det man tänkt säga – kanske med lite stamning, men utan att hindras av stamningen.

Kursen i Swindon kändes vid hemresan som ett nederlag – mest för att jag inte lyckades göra alla de gatukontakter som förväntades av mig (prata med 100 främmande människor två dagar i rad). Men det fanns mycket att vara stolt över också och mitt förtroende för metoden hade inte rubbats. Jag var helt förvissad om att felet låg hos mig själv. Säkert hade jag bara missat någon teknisk detalj i utförandet. Säkert behövde jag bara mer träning.

I nästa avsnitt åker jag på fler kurser och hjälper till att återuppväcka det slumrande McGuireprogrammet i Stockholm.