För en tid sedan fick jag ett mejl från en läsare som hittat mina inlägg om McGuireprogrammet. Så här börjar det:

Jag tänkte höra med dig om vad du anser om McGuire-programmet. I vissa av dina tidigare inlägg på din blogg är du väldigt positiv, medans jag i andra, senare inlägg anar att du är lite mer kritisk.

Ja, man skulle kunna säga att jag med tiden fått ett mer komplicerat förhållande till McGuireprogrammet. Det finns mycket som är bra och jag tänker inte avråda någon från att gå en kurs. Men det finns också delar av metoden jag inte längre tror på och effekter av behandlingen som jag idag skulle förklara på andra sätt. Det har blivit dags att sammanfatta vad jag tror och tycker idag, så här några år efter att jag lämnat programmet.

Första kursen

Runt nyår 2006 satt jag och funderade på hur jag skulle kunna få ett jobb med min stamning. Före sommaren hade jag sagt upp mig hos min tidigare arbetsgivare – ett litet konkursmässigt IT-bolag där jag blivit kvar alldeles för länge. Att bli kallad på intervju var ingen konst. Jag blev kallad på praktiskt taget varje jobb jag sökte och många andra, men intervjuerna ledde aldrig till jobb. Jag blev alltmer övertygad om att det var stamningen som fick arbetsgivarna att dra öronen åt sig.

En arbetsgivare sa det rakt ut: det gick inte att ha mig ute bland kunder. Stamning är inte konsultmässigt. Men om jag kunde hitta något sätt att träna bort eller åtminstone dölja stamningen bättre, så var jobbet mitt. Det var droppen. Jag erbjöds en attraktiv anställning i innerstan, med en lön som var nästan dubbelt som hög som den jag haft. Det fanns bara en hake: stamningen.

Vid den här tiden hade jag redan haft ögonen på McGuireprogrammet i några år. Jag tilltalades av gruppträningen och träningsdisciplinen, men kände mig skeptisk till den speciella andningstekniken. Det kändes inte alls lockande att lägga ännu ett avvikande beteende till repertoaren. Jag var rädd att den kostala andningen skulle bli svår att träna bort om den visade sig vara verkningslös. Men nu hade jag inte råd med några triviala invändningar. För att få ett jobb behövde jag mer talflyt, om så bara tillfälligt.

När jag reste till Dublin och min första kurs i januari 2007 var det i förhoppning om att den kostala andningen skulle vara en begränsad och försumbar del av metoden. Det är den inte. Andningstekniken är grunden för metoden och genomsyrar allt på kurserna. Det går inte att delta i någon form av McGuire-aktiviteter utan att använda andningstekniken.

Motståndet mot tekniken minskade dock snabbt på kursen. Jag bestämde mig för att ge det en chans. Varför betala tiotusen kronor (plus resa, plus boende, plus mat) om man inte gör sitt bästa? Eller: hur ska man kunna avfärda metoden om man inte följt instruktionerna? Det var bara att hoppa i och se var strömmen bar.

Redan på första dagen försvann merparten av alla mina ingrodda trick och avvikande beteenden som ackumulerats under alla år. Hela mitt gamla tal- och stamningsbeteende ersattes med ett ospontant, mekaniskt tal med enorma andetag. Det var en häpnadsväckande snabb förändring. Om det också var en förbättring var jag till en början inte lika säker på, men jag upplevde i alla fall en säkerhet i talet som var helt ny. Talet bar – även när jag för ett ögonblick glömde bort att använda tekniken!

Överlag är minnet från första kursen väldigt positivt. Efter fyra dagar var jag redan en inbiten anhängare och kände mig enormt taggad att börja använda metoden i vardagen. Så här sa jag på det spontana avslutningstal man förväntas hålla vid kursens slut:

I have known about the McGuire Programme for many years. I was bit skeptical at first, due to this costal breathing; I have heard many contradictory things about breathing. But I’m happy I took the chance. I’ve seen costal breathing working in many people now. I’ve seen it working in myself. I think I’ve done quite a bit of progress in the last few days. There are two main things that I have learnt here. The first is a technique that I can trust will work in every situation. The other thing is the confidence to use it. I feel I have the confidence to be an overt stutterer today. I can go out and tell people that I am a recovering stammerer.

Jag skruvar på mig när jag hör mig själv från den inspelade videon jag fick med mig från kursen. Väldigt snart skulle jag få känna på att min tilltro till tekniken var minst sagt naiv.

I nästa avsnitt åker jag på kurs i England och drabbas av mina första tvivel.