Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

I början av 50-talet kom en medicin mot schizofreni som hette klorpromazin. Det var det första läkemedlet i kategorin psykofarmaka, läkemedel mot psykiska sjukdomar. Lugnande medel fanns visserligen redan tidigare, men det var först med klorpromazin som man på kemisk väg lyckades reglera kommunikationen i hjärnan så träffsäkert att sjukdomens symptom minskades. Idag vet man att det är störningar eller obalanser i hjärnans kommunikationssystem som skapar dessa tillstånd och att de kan påverkas med såväl läkemedel som elektriska implantat.

Klorpromazin och dess efterföljare hade förmåga att ersätta kritiserade behandlingsformer som elektrokonvulsiv terapi, insulinchocksbehandling och lobotomi. Med tiden har psykofarmaka fått en allt bredare användning. Idag är det till exempel vanligt att personer med uppmärksamhetsstörningar eller tvångssyndrom tar mediciner. Medicinerna kompenserar en obalans i hjärnan och gör det möjligt att leva ett mer normalt liv. Psykofarmaka kan också sättas in tillfälligt mot till exempel depression eller ångest.

Bruket av verksamma läkemedel mot stamning kan också sägas ta sin början med psykofarmakan. Eftersom den rådande teorin var att även stamning var ett tecken på psykisk sjukdom, är det kanske inte så konstigt att även vi fick ta del av de nya läkemedlen. Sedan 50-talet fram till idag har man provat mängder av ångestdämpade, antipsykotiska och antidepressiva medel – ofta med blandade resultat, men ibland med avgjord framgång.

Dålig forskning

Van Ripers genomgång av läkemedel i stamningsbehandling består av korta sammanfattningar av en mängd studier där man testat effekten av ett stort antal substanser, varav de flesta återges i tabellen nedan. Undantagna är de läkemedel det inte gått att hitta någon information om alls (som antagligen är felstavade) och exempel på försök till medicinering före modern tid.

Alla är inte psykofarmaka; många är olika former av muskelavslappande, bedövande eller sömngivande medel. Många av studierna talar visserligen om goda resultat, men Van Riper är skeptisk. Nästan inga studier vid tidpunkten för hans bok var tillräckligt väl genomförda eller beskrivna för att man skulle kunna dra några slutsatser från dem. Några av bristerna är att

• doseringen (mängden medicin) inte angetts
• medicineringens längd inte angetts
• man har inte haft en kontrollgrupp (som fått placebo)
• utvärderingen av resultat har varit för subjektiv
• man haft ett för litet antal personer i studien
• man har inte testat medicinens effekt i verkliga situationer
• man har inte följt upp resultaten efter en tid

Kliniska studier har med åren blivit ett bra exempel – kanske det bästa – på användning av den vetenskapliga metoden. Idag vore det helt otänkbart att publicera en studie utan att åtminstone täckt in de fyra första av Van Ripers krav. Allra helst bör man förstås täcka in alla och några till.

En viktig princip idag är till exempel att varken deltagarna eller försöksledaren vet vad som är medicin respektive placebo. Först när testperioden är över avslöjas vem som fått vad och när. Deltagarnas indelning i försöks- och kontrollgrupp ska också vara helt slumpmässig och gärna skiftas under studien. Man ska också kunna hantera matematiskt att en andel av deltagarna lämnar studien i förtid, utan att det påverkar det statistiska resultatet. Till synes små brister i metodiken kan så tvivel i en annars väl genomförd studie.

En annan viktig princip är reproducerbarhet. Det spelar ingen roll hur väl studien är genomförd om den inte också är lika väl beskriven och därmed kan reproduceras av andra. Få av de studier Van Riper kunde hitta i början av 70-talet uppfyllde ens de mest rudimentära kraven på metodik och reproducerbarhet. Det var så illa Van Riper knappt ville befatta sig med ämnet:

In the light of these observations, we almost hesitate to review the litterature. We do so only in the hope that better studies may be done […]

I fåtalet fall där man varit mer vetenskaplig i sin metodik har man inte funnit någon effekt av läkemedlet, eller så har effekten funnits i samma grad i både testgruppen och kontrollgruppen. Eftersom stamning har en så tydlig psykologisk aspekt att nästan vad som helst kan hjälpa på kort sikt, är det extra viktigt att man ser en tydlig skillnad mellan testgruppen och kontrollgruppen.

Det blir alltså återigen tumme ner från Van Riper. Han ser åtminstone inte någon användning av mediciner som enda behandlingsform – möjligen kan vissa mediciner ha effekt tillsammans med annan behandling.

[…] we find little justification for their use as the sole method of therapy. Perhaps, for certain individuals, certain drugs can be used profitably as an adjunct to treatment procedures but to date at least pharmacology has not solved the stutterer’s problem.