Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Realitetsterapi

Realitetsterapin formulerades 1965 av den amerikanske psykiatern William Glasser. Idag räknas metoden till KBT. Jag har svårt att hitta något som verkligen står ut i förhållande till annan KBT-terapi; terapeuten är aktivt engagerad i en dialog med klienten, man pratar om nu istället för då, man frågar hur istället för varför, man pratar om beteenden mer än känslor, man hjälps åt att upprätta mål för vardagen – allt detta är mainstream idag. I en beskrivning på nätet hittar jag denna arbetsgång beskriven:

1. Terapeuten vinner klientens förtroende.
2. Klienten får utvärdera sitt nuvarande beteende inom sitt problemområde.
3. Klient och terapeut resonerar sig fram till ett alternativt framtida beteende.
4. Klienten ”skriver kontrakt” på att följa planen.
5. Klienten följer planen och terapeuten följer upp hur det går.

Glassers arbete verkar ha fått mest gehör i skolvärlden, där den används framgångsrikt på stökiga elever och terroriserade lärare. Van Riper skriver att terapin verkar ha attraherat en och annan som låtit stamningen styra alldeles för mycket:

[…] this psychotherapy seems to appeal most to those avoidance-prone, timid stutterers who feel lost and helpless, those who have withdrawn from others and live miserably within the walls of their avoidance prison, the ones with very low self-esteem.

Gestaltterapi

Gestaltterapin utvecklades under 40- och 50-talen, av makarna Fritz och Laura Perls. Båda var skolade i Freuds psykoanalys, men den terapi de själva skapade är på flera sätt en motpol till psykoanalysen. Istället för att gräva efter bortträngda minnen från barndomen, arbetar man med upplevelsen här och nu, i själva behandlingsrummet. Istället för att söka efter det fördolda i upplevelsen utgår man från upplevelsen precis som den är. Istället för att mest lyssna och observera är terapeuten närvarande och pådrivande. Istället för att slappna av på en bädd aktiveras man med olika praktiska övningar. Van Riper beskriver det så här:

Essentially, it is an action therapy, the clients performing a series of experiments in self-awareness, recognition of conflicts, remembering, concentrating, verbalizing, and then reporting their reactions. Emphasis is places upon manipulating the self through contact, insight, and action. The person learns to change anxiety into excitement and to use the energies so released for constructive purposes.

Ett mål i behandlingen är att medvetandegöra hur vi gör för att vara de vi är. Alla våra invanda beteenden, känsloreaktioner och tankemönster är delar av vår helhet – en helhet som inte kan plockas isär och analyseras bit för bit utan att förlora sina utmärkande drag.

Lite förenklat kan man säga att gestaltterapi saknar det rådgivande elementet. Behandlarens roll är istället att på olika sätt locka fram värdefulla insikter om oss själva. När vi vunnit självinsikt är det upp till oss själva att avgöra vad vi vill göra med kunskapen. Att lära sig ta ansvar för sina val och handlingar är ett annat mål. Fritz Perls gestalt-bön ger en försmak av attityden i behandlingen:

I do my thing and you do your thing.
I am not in this world to live up to your expectations,
And you are not in this world to live up to mine.
You are you, and I am I,
and if by chance we find each other, it’s beautiful.
If not, it can’t be helped.

Gestaltterapeuter behöver inte vara legitimerade psykologer, men har i likhet med psykologer en flerårig utbildning bakom sig. I Sverige är det Gestalt Akademin i Skandinavien som står för utbildningen. Fritz Perls är också en av tre behandlare vars idéer Neurolinguistic Programming (NLP) vilar på.