Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt. Här fortsätter genomgången av psykoterapi, som inleddes i förra avsnittet.

Med förra avsnittet har vi betat av både psykoanalys och beteendeterapi i form av operant betingning. I avsnittet om avslappning i beteendeterapi tittade vi också på hur man kan minska rädslan med olika former av träning. Men det finns fler former av psykoterapi som tillämpats på stamning. De ska vi gå igenom nu.

Psykodrama

Makarna Jacob och Zerka Morenos bidrag till psykoterapin heter psykodrama och är en blandning av improvisationsteater och gruppterapi. Handlingen fokuserar särskilt på en person, den så kallade protagonisten, som spelar sig själv. Den personen börjar med att beskriva scenariot; en traumatisk händelse, en misslyckad relation, eller något annat som behöver bearbetas. Övriga deltagare tilldelas andra roller. Något manus använder man inte, däremot brukar någon få vara regissör.

Genom övningen får man möjlighet att återuppleva en situation och låta den få ett annat förlopp. Man kan säga det som aldrig blev sagt eller åtminstone se situationen med nya ögon. Övningen liknar mer en teaterrepetition än ett framträdande. Regissören avbryter ibland och tar om scener och använder sig av olika metoder för att locka fram nya insikter hos deltagarna. Alltihop tar någonstans mellan en och två timmar att genomföra och efter det känner sig alla förlösta, upprymda och utmattade på samma gång. Van Riper skriver:

When successful, much emotion is displayed, acted out, and cathartic effects are very evident. By being actor, director and spectator in the psychodrama, the person also achieves real insights concerning his interpersonal relationships and the very hidden feelings which have been releaved.

Det framgår inte vad en person som stammar skulle ha för nytta av det här. Inte heller redovisar Van Riper några resultat av behandlingen. Uppenbarligen har resultaten inte varit värda att rapportera.

Personcentrerad terapi

Psykoanalysen växte och förgrenade sig, men fick allt oftare utstå kritik. Vid mitten av 1900-talet hade det uppstått ett antal nya inriktningar inom psykoterapin, varav man kan placera de flesta i två grupper: behaviorism och humanism. Behavioristerna kritiserade psykoanalysen för brist på objektivitet. Humanisterna å sin sida, imponerades varken av psykoanalytikernas långsökta diagnoser eller av behavioristernas kompromisslösa krav på objektivitet och fokus på beteenden. Abraham Maslow, känd för sin behovspyramid och en av grundarna till humanistisk psykologi, beskrev sin inriktning som tredje generationens psykoterapi (där Freud och Skinner stod för de första två).

För den humanistiske psykologen är vår egen upplevelse det som verkligen räknas. Tankar, känslor, värderingar och ideal är i högsta grad relevanta. Abstrakta uttryck som ”finna meningen med livet”, ”förverkliga sig själv”, eller ”bli en hel människa” har alla en konkret innebörd. Psykisk ohälsa anses vara ett tecken på att man inte varit ärlig mot sig själv, att det uppstått en spricka mellan den fasad man visar upp för omvärlden och den person man är inombords.

En av de första att skriva om detta var amerikanen Carl Rogers, mannen bakom personcentrerad terapi. Rogers menade att vi alla har en inneboende förmåga att själva hitta svaren vi söker. Det är inte psykologens uppgift att ge råd eller ha synpunkter. Det räcker, menar Rogers, att klienten känner sig bekräftad och uppskattad, så hittar han eller hon sina egna svar. Psykologens roll är just att hjälpa klienten att hitta sina svar, eller att hitta sig själv bland sina krav på sig själv.

Rogers behandling är en form av samtalsterapi. I behandlingsrummet kan allt vädras och begrundas i förtrolighet. Inga tankar eller känslor är för konstiga. Allt möts av acceptans och genuint intresse. När inget man säger möts av anstöt eller förfäran kan tråkigheterna rinna ut av sig själva, och snart har man bekänt mer än man trodde var möjligt. I den trygga miljön börjar behandlarens accepterande attityd smitta av sig på patienten, som gradvis försonas med sig själv och finner sina egna svar.

Personcentrerad terapi är alltså väldigt indirekt – det är hjälp till självhjälp. Behandlaren sitter mest och nickar och hummar och upprepar det man säger. Ibland kommer det en klargörande fråga. Ibland blir det pinsamt tyst. För patienten kan det vara frustrerande att inte få några råd, men om behandlaren påverkar patienten är det ju inte patientens egna svar som kommer, utan behandlarens.

Carl Rogers var inte främmande för att arbeta med stammande patienter och fick genom en fallstudie i sin första bok stort inflytande på psykoterapeutisk stamningsbehandling. Van Riper berättar aldrig riktigt hur Rogers terapi användes på stammande, men följande Rogers-citat ger en ledtråd:

The curious paradox is that when I accept myself just as I am, then I can change.

Stamningsbehandling baserad på Rogers handlar förmodligen om att få den stammande att acceptera sig själv – och indirekt sin stamning. Och inget ont i det. Det är ofta nödvändigt med en attitydförändring för att man ska komma någonstans med sitt tal. Paradoxen är att man måste våga stamma mer för att stamma mindre.