Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

I början av 50-talet upptäckte man att det går att framkalla stamning hos personer som inte stammar genom att fördröja hörselåterkopplingen. Experimentet går till så att personen pratar i en mikrofon och hör sig själv i hörlurar. Men istället för att höra sig själv i realtid är signalen fördröjd någon tiondels sekund. Tekniken fick namnet Delayed Auditory Feedback (DAF), fördröjd hörselåterkoppling.

De flesta som blir utsatta för det här får mer eller mindre svårt att prata. Vanliga symptom är stavelserepetitioner, förlängningar, förändring av tonhöjd eller röststyrka, sluddrigt tal, uteblivna stavelser, och problem att hitta ord.

Någon noterade att det lät som stamning och blev nyfiken på vilken effekt experimentet kunde ha på personer som stammar på riktigt. Det man fann höll forskarna vakna i åratal framöver. Märkligt nog verkade experimentet ha motsatt effekt på riktiga stammare! Många av oss talar faktiskt bättre när vi hör oss själva med en liten fördröjning.

Intrycket att normaltalande börjar stamma medan stammare börjar prata normalt, hjälpte till att lägga grunden för olika teorier om hörselåterkoppling. Man spekulerade i att personer som stammar har fel på hörselåterkopplingen, och att fördröjningen kompenserar för felet.

Vare sig man stammar eller inte finns det stora skillnader i hur olika personer reagerar på DAF. Vissa påverkas inte alls, medan andra är väldigt känsliga (eller mottagliga). Kanske, menar Van Riper, har skillnaden något att göra med i vilken grad man förlitar sig på känselintryck eller hörsel under pågående tal. Personer som är vana att förlita sig på hörseln skulle i så fall vara mest mottagliga för effekten.

Behandling med DAF

I ett tidigare avsnitt såg vi hur DAF kan användas till att träna långsamt tal. När man pratar med DAF är det naturligt att vilja förlänga vokalerna för att ”vänta ut” ekot av sig själv. Långa vokaler har ofta varit något som eftersträvats i stamningsbehandling, så det är ingen överraskning att tekniken kommit till användning på det området.

Men både Van Riper och andra är skeptiska mot metoden. För det första formar man inte något naturligt tal på detta sätt; stavelserna tenderar att bli lika långa, vilket gör att talet låter monotont och onaturligt. För det andra kan ekot från apparaten missbrukas som en startsignal. I så fall, menar Van Riper, kan man lika gärna ha en metronom i örat.

Såvida man inte tänkt använda DAF-apparaten som en permanent lösning, bör man också fråga sig om det är en meningsfull form av övning. Avspeglar sig träningen i verkliga situationer? Van Riper citerar en forskare som provat metoden på sex stammare under nio månader. Resultatet är nedslående:

Reading in a fluent prolonged manner under DAF did not generalize to speaking situations without DAF.

Utöver träning i långsamt tal var det på Van Ripers tid få behandlare som hade funnit någon praktisk användning av DAF. Några använde tekniken till att hjälpa patienter att stamma mindre forcerat, en tillämpning som Van Riper är mer positiv till:

Delayed auditory feedback does seem to prevent the usual forcing and struggle so characteristic of stuttering. It also seems to create conditions which help the stutterer to move onward in the speech sequencing or at least to facilitate some change in his stereotyped behaviors.

DAF enligt Van Riper

I avsnittet om MAF såg vi hur Van Riper använde MAF till att göra styrningen av talet mindre beroende av hörselsinnet och mer beroende av så kallade somestetiska sinnen (känselintryck). Tillämpningen av DAF är nästan identisk: istället för att anpassa talet efter DAF-apparaten menar Van Riper att man ska prata i normal takt och försöka låta så naturlig som möjligt. Ju mer man kan ignorera ekot från apparaten desto bättre.

The stutterer should aim eventually to be able to talk no differently under delay than he does when no delay is present. He should not be using the ”DAF voice.”

På det sättet, menar han, kan man träna upp förmågan att ”lyssna” med känseln istället för med öronen. Det är viktigt att man inte anpassar talet till apparaten och därmed kompenserar fördröjningen på fel sätt:

In training, we have found it essential to weaken and prevent the other types of coping reactions and to insist upon, and to reinforce, somosthetic monitoring.

Den här tillämpningen av DAF skiljer sig både från andra behandlare och från det som brukar känns mest naturligt: nämligen att använda DAF för att kontrollera tempot. Men det är tydligt att det här är ett av Van Ripers favoritområden, och kanske ett av de områden där hans egen erfarenhet som behandlare är som störst.

Träning i känselintryck

Van Riper märkte att han med samma person kunde framkalla såväl talflyt som stamning med DAF-apparaten. Genom att mixtra med fördröjning och volym upptäckte han att varje individ hade sin unika signatur: en inställning för maximal stamning och en annan för maximalt talflyt. Båda lägena användes i behandling:

If we need to give our stutterers the feeling of fluency under stress, we use the critical setting of delay and gain which yields that fluency. If, on the other hand, we need to train the person to resist disruption through adaption and desensitization techniques, we use that delay or gain which tends to create blockages or disruptions.

Med dessa ytterligheter som grund går det att systematiskt träna upp förmågan att ignorera DAF-apparaten. Det görs genom att

• avbryta patienten då och då, och gradvis göra allt fler och längre avbrott
• gradvis gå från det läge på apparaten som ger maximalt talflyt, till läget som ger maximal stamning
• gradvis höja volymen i det läge som ger maximal stamning.

På detta sätt, menar Van Riper, går det att forma en ökad känslighet för talorganet. Och här skriver han något som står i stark kontrast till hans vanliga skepticism, nämligen att effekten av träningen är bestående och lätt överförs till verkliga situationer. Här är några citat:

Through training in selective attention, a marked carry-over in fluency to ordinary speaking occurs.

By fading out the delay in gradual steps, it is possible to teach the stutterer to monitor his speech primarily by somosthesia even when he is not hooked up to the apparatus.

It is our impression that this proprioceptive, tactile, kinesthetic monitoring transfers very easily, probably because normal speakers seem to rely primarily upon it rather than upon self hearing […]

Det här är utan tvekan det mest optimistiska budskapet hittills i genomgången av behandlingar. I nästa avsnitt ska jag berätta vad jag själv tror om behandling genom förändrad hörselåterkoppling.