Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

I filmen The King’s Speech får prins Albert vid ett tillfälle läsa högt ur en bok med musik skrålande i öronen. Den berömda monologen ur Hamlet, som strax innan varit helt omöjlig att ta sig igenom, går plötsligt att läsa stamningsfritt. Det är den effekten som är ämnet för det här avsnittet.

Numera är det inte musik som används för att maskera rösten, utan ett neutralt brus. På fackspråk kallas det för Masked Auditory Feedback, eller MAF kort och gott. Det är den äldsta och enklaste formen av förändrad hörselåterkoppling som använts i stamningsbehandling. Genom att helt enkelt eliminera hörselåterkopplingen kan de flesta av oss prata mer flytande.

Som alltid när man upptäckt ett nytt fenomen som tillfälligt förbättrar talflytet, har man velat använda effekten i behandling. Men den bestående effekten av MAF är kort, när man tagit av sig lurarna. Flertalet behandlare verkar snabbt ha insett att MAF inte hör hemma i någon övningsbehandling. Möjligen kan det användas som ett hjälpmedel – som en protes.

Teknisk utveckling

Som hjälpmedel betraktat blev MAF användbart först när apparaterna kunde göras tillräckligt små. Tidiga prototyper var så klumpiga att batterierna fick bäras på ryggen. På 60- och 70-talen blev de framförallt mindre och mer användarvänliga, men den grundläggande konstruktionen har bestått.

Ett viktigt tillägg i designen var strupmikrofonen, en liten platt mikrofon som man fäster på halsen med band eller tejp. Med denna kan det maskerande bruset triggas av den egna rösten, så man slipper stänga av bruset manuellt varje gång man pratat klart. Vissa apparater har dessutom utrustats med speciella öronsnäckor med hål i, som släpper igenom omgivande ljud bättre.

Förutsättningar

Vad krävs det för att MAF-effekten ska vara optimal? För det första ska man förstås inte höra sig själv, men bara det är lättare sagt än gjort. Även om vi håller för öronen hör vi oss själva. Ljudet färdas inte bara genom luften utan också genom ben och annan vävnad inuti huvudet.

Man kan alltså inte simulera MAF bara genom att hålla för öronen, eller täppa för öronen med något. Det krävs ett ljud som på bästa sätt överröstar ljudvågorna inne i huvudet. I de flesta studier rapporterar man att man använt lågfrekvent brus (50-100 Hz), och det är inte är så konstigt. Rösten vi hör när vi håller för öronen transporteras genom vävnader som resonerar bäst med lågfrekventa ljud. Bruset man använder är därför i sig ganska lågfrekvent, som det dova bruset av ett avlägset vattenfall.

Bruset kan användas kontinuerligt, eller varje gång man känner att man ska stamma, eller varje gång man stammar. Bäst effekt uppnås vid kontinuerligt brus, men då stör det förstås konversationen eftersom man inte hör vad andra säger. Mitt intryck är att MAF borde passa bäst vid föredrag, när man kan ha bruset på konstant.

Förklaringar

Det är svårt att veta varför MAF fungerar, när det fungerar. Vissa har placerat MAF-effekten i samma fack som viskning (att prata utan stämbandston) och pantomim (att bara röra läpparna). Andra har pekat på att stammare ofta uppvisar en generell ovilja att höras. När vi inte hör oss själva kanske vi lurar hjärnan att tro att ingen annan gör det heller. Vi riskerar i alla fall inte nederlaget att höra oss själva stamma.

Ytterligare andra har avskrivit effekten som distraktion. Det ligger nära till hands att tro att Van Riper ska göra det också, men här bjuder han på en överraskning:

We are certain that some distractive effects are present as they are in all therapy but not so sure that they constitute the essential influence in promoting fluency.

Nej, tvärtom verkar Van Riper ganska övertygad att man med MAF kommit stamningens orsak på spåren. Långt innan man upptäckte MAF-effekten, hade man noterat att det finns påfallande få döva som stammar. Kan det finnas ett samband?

Under arbetet med den här artikeln har jag även studerat erfarenheter av MAF på internet, och konstaterat att effekten åtminstone verkar vara ihållande. Flera personer vittnar om att apparaterna hjälpt dem i åratal. Det talar för att det rör sig om något mer än bara distraktion.

MAF enligt Van Riper

Van Riper experimenterade själv med MAF i sitt arbete och i boken redogör han detaljerat för sina erfarenheter. I början verkar arbetet mest handlat om att träna upp ett flytande tal med hjälp av apparaten, men han insåg snart att träningen inte hade någon bestående effekt:

We soon found that when we used it solely to create speech entirely free from stuttering, little transfer of that fluency to other speaking situations took place.

De flesta patienter kände dessutom ett starkt motstånd mot apparaten – ett motstånd som bara växte ju mer de använde den:

The continuous loud noise gave them headaches; the earmolds reduced their hearing even when the sound was switched off; others treated them as though they were deaf; or they tended to talk too loudly or at too high pitch levels […]

I hopp om mer samarbetsvilja lät han patienterna aktivera bruset själva när de kände att de skulle stamma. Men effekten blev inte tillnärmelsevis så stor som innan, när bruset var konstant. Dessutom visade det sig vara överraskande svårt för patienterna att förutse när de skulle stamma.

Något bättre gick det när bruset kopplades till stamningen, istället för förväntningen att stamma. Bruset förmådde ofta lösa upp blockeringar eller stavelserepetitioner, men här uppstod istället problemet att många inte identifierade sina startbeteenden som stamning. De fortsatte med sina öh och liksom lika mycket som innan och aktiverade bruset först när de kunde säga ordet.

Lyssna mindre och känn efter mer

Erfarenheterna ledde så småningom in på ett nytt spår:

[…] if we can bypass or attenuate self-hearing and emphasize somesthesia in the monitoring of ongoing speech, we may be able to help the stutterer to speak more fluently.

Han argumenterar för att vi bör försöka lyssna mindre och känna efter mer under pågående tal. Istället för att spetsa öronen och lyssna på hur vi låter, bör vi förlita oss på olika former av känselintryck, närmare bestämt

• det proprioceptiva sinnet, som gör att vi kan känna var olika kroppsdelar befinner sig
• det kinestetiska sinnet, som gör att vi kan känna riktning och hastighet i en rörelse
• det taktila sinnet, som gör att vi kan känna beröring.

Tillsammans kallar man dessa för somestetiska sinnen. Van Riper menar att vi som stammar i högre grad än andra övervakar talet med hörseln istället för känseln. Genom att koppla bort (eller överrösta) hörselåterkopplingen med MAF, kan vi kanske utveckla en större mottaglighet för känselintrycken. Per Alm (1995) sammanfattar det så här:

Vid stamning gör man felaktiga rörelser med talorganen, och om man blir mer medveten om vad man gör kan stamningen minska. Vid maskerande brus […] och DAF […] tvingas man att lita mer till känseln i talorganen än till hörselintrycken. Styrningen av talrörelserna blir därför mjukare.

Nästa avsnitt handlar om fördröjd hörselåterkoppling (DAF).