Jag är nu klar med det experiment jag skrev om i mitt förra inlägg. I själva verket var det tre experiment efter varandra. Det första gick ut på att rikta en magnetspole mot olika ställen på huvudet och fyra av en elektrisk stöt. Håller man spolen på precis rätt ställe och i rätt vinkel, kan man framkalla en ofrivillig muskelryckning i till exempel ett finger. I det här fallet var stöten så svag att muskelryckningen (som mättes i lillfingret) varken syntes eller kändes, men den uppfattades med EMG (elektromyografi).

Syftet med studien var att ta reda på hur stark stöt som krävdes för att framkalla en muskelryckning, både hos stammare och andra. En tidigare studie har nämligen visat att det finns en skillnad — att stammare behöver en starkare stöt för att framkalla muskelryckningen. Vad skulle det kunna betyda? Jag har ingen aning. Kanske var det symptomatiskt att jag själv inte kände ett dugg av den muskelspänning EMG-apparaturen registrerade?

I det andra experimentet användes videokamera, mikrofon och EMG. Den här gången var elektroderna kopplade till tre ställen runt munnen. Forskarna hade sedan valt ut ett antal överjävliga ord för att framkalla stamning – vilket de gjorde. Resultatet blev en videosignal, en ljudsignal och tre EMG-signaler som kan studeras tillsammans, för att se exakt vad som försiggår i musklerna runt munnen när man stammar.

I det tredje experimentet fick jag prova på att läsa högt med olika slags hörselåterkoppling. Jag stakade mig igenom texten ungefär lika snabbt oavsett om apparaturen vad på eller av, så för mig var det ingen större framgång, men forskarna menade att det för vissa hade stor verkan. Jag har tidigare upplevt med DAF att effekten dels avtar med tiden, dels inte upprätthålls i svåra situationer.

I ett senare inlägg kommer jag att rapportera om resultatet från höstens studier i Uppsala.