Min andra slutsats om talträning handlar om att sträva mot det normala och bort från det avvikande. Det kan tyckas självklart, men de flesta taltekniker går paradoxalt nog i motsatt riktning. Jag argumenterar för att flytande tal inte ska uppnås till priset av nya avvikande beteenden.

2. Arbeta mot det normala

Om en teknik låter eller ser så avvikande ut att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i verkligheten ska man inte heller träna på den. Allt man tränar på i behandling ska man kunna tillämpa i verkligheten.

Nästan alla taltekniker har något avvikande över sig. Vare sig det handlar om att försiktigt glida in i svåra ord, att ”överraska” dem, att prata överdrivet rytmiskt eller melodiskt, att samordna uttalet med en rörelse, eller att andas på något speciellt sätt, så tillför man något som avviker från det normalt flytande tal man har i vissa situationer. Man skulle kunna säga att målet med många taltekniker är att införa ett nytt avvikande element, som slår ut den avvikande stamningen, och sedan därifrån närma sig det normala.

Upplägget är gammalt som gatan och används än idag – trots att erfarenheten visat att det inte brukar fungera särskilt bra på lång sikt. För även om man antar att tekniken verkligen har den långvariga effekt den sägs ha (vilket den väldigt sällan har) går det inte att fasa ut den och vänta sig att resultaten ska bestå.

Generellt kan man säga att ju mer tekniken närmar sig vårt normalt flytande tal, desto mindre verksam blir den. Och ju mer tekniken avviker från vårt flytande tal, desto svårare blir den att använda bland folk. Det är en trade-off mellan stamningens avvikelse och teknikens.

Erfarenhet från tidigare behandling visar i allmänhet att när valet står mellan stamningen och ett avvikande sätt att prata flytande, väljer de flesta stamningen (speciellt om man följer upp personerna några månader efter behandlingen). För en utomstående verkar det kanske konstigt, men det kan finnas många bra skäl att skrota en talteknik. Här är tre:

• Man upptäcker att taltekniken faktiskt inte hjälper i alla situationer. Förtroendet för tekniken försvagas varje gång man stammar trots att man pratar på ”rätt” sätt.
• Man vågar inte använda tekniken fullt ut i alla situationer. I den mån taltekniker kan ha en inlärningseffekt, bör den förstås användas hela tiden, överallt, i alla situationer. Är situationen extra känslig (tänk anställningsintervju, date eller tal på ett bröllop) behöver man snarare förstärka tekniken, istället för att gömma undan den.
• Negativa reaktioner från omgivningen (eller bara rädsla för dito) kan göra det svårt att behålla tekniken i vardagen. Man kan ju rimligtvis inte förklara sin talteknik för alla man träffar. Om tekniken fungerar märks det dessutom inte att man stammar – det låter bara som man gör sig till.

Om en talteknik låter så avvikande att man inte kan tänka sig att använda den fullt ut i de svåraste talsituationerna, vad har den då för nytta? Varför ska man ägna tid att träna på något man ändå inte kan använda?

Ett grundkriterium för taltekniker är därför att tekniken ska närma sig normalt tal och inte införa ett nytt avvikande element. Med det kravet eliminerar vi genast merparten av de taltekniker som använts i stamningsbehandling. De tekniker som blir kvar är kanske inte lika förföriskt effektiva i början som de vi tar bort, men de har bättre förutsättningar att hjälpa oss på lång sikt.