Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Sista avsnittet i tredje kapitlet ägnar Van Riper åt långsamt tal. Att han själv är skeptisk till nyttan av tekniken avslöjar han redan i första meningen:

Another hoary old method for producing temporary fluency has recently been exhumed from the grave where it belongs.

Långsamt tal i övningsbehandling

Långsamt tal och korta fraser var en viktig ingrediens i den klassiska övningsbehandlingen på 1800-talet, och Van Riper hade själv stött på tekniken i de kommersiella stamningsskolorna. Stammande kunde ordineras flera timmars högläsning varje dag i långsamt tempo, för att träna in det långsamma talet. En annan vanlig metod var att börja med ett extremt långsamt och utdraget tal och därifrån gradvis närma sig en normal talhastighet.

Resultaten var ofta nedslående. Det var svårt att behålla det långsamma talet i alla situationer, även efter en massiv träningsinsats. När övningsbehandlingen förkastades under första hälften av 1900-talet försvann därför också det långsamma talet som träningsmetod och talteknik.

Det dröjde ända till 60-talet innan långsamt tal åter blev på tapeten i stamningsbehandling. Psykologen Israel Goldiamond hade av en slump upptäckt DAF-apparatens effekt på stammande. Metoden var från samma stund given: börja med extremt långsamt tal, och öka sedan gradvis hastigheten genom att förkorta DAF-apparatens fördröjning.

Goldiamonds arbete inspirerade en ny generation logopeder att arbeta med långsamt tal, men många var också skeptiska. Visserligen fick man med DAF ett objektivt sätt att mäta och kontrollera talhastigheten, men tillvägagångssättet (att börja med onaturligt långsamt tal och sedan gradvis öka talhastigheten) var en förkastad relik från 1800-talet. Van Riper citerar en samtida behandlare, som skrev så här:

Why should Goldiamond wish to spend long periods in training the stutterer in the acquisition and shaping of a new form of speech until it approximates normal speech, when we already know empirically that all stutterers are capable of perfectly fluent speech, albeit under special conditions?

Min slutsats

Van Riper verkar framförallt skeptisk till att man ska kunna behålla det långsamma talet när man väl tränat in det, och han vänder sig mot den mängdträning stammande ofta utsattes för. Jag är beredd att hålla med honom. Men jag ser ändå flera förlåtande drag i långsamt tal som talteknik. Den positiva effekten av att prata långsamt kan knappast anklagas för att vara en distraktionseffekt, till skillnad från tekniker som bygger på att ”attackera” svåra ord eller samordna uttalet med en rörelse av något slag. Det tycker jag talar för att långsamt tal har en mer bestående effekt.

Att tala långsammare är också en av de få saker vi kan göra som har omedelbar verkan utan att låta särskilt avvikande, eller på annat sätt ta uppmärksamheten från vad vi säger. Tvärtom kan en lägre talhastighet förbättra allmänintrycket, eftersom vi därmed kan formulera oss bättre och artikulera tydligt.

Jag har själv nytta av att prata långsammare, men jag inser också att långsamt tal måste åtföljas av andra taltekniker för att komma ur blockeringar. Jag vet inte vilka dessa andra tekniker är, men jag vet att det inte spelar någon roll hur långsamt jag pratar när problemet är att komma igång. Långsamt tal kan i viss mån förebygga blockeringar, men inte hantera dem när de uppkommer.