Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Ett typiskt symptom på stamning är att man har svårt att komma igång, att ta sig förbi första stavelsen. Om man ska svara på en fråga, eller be om något, kan man ibland vara helt oförmögen att få fram ett ljud. Då är det lätt att man griper efter startbeteenden. Ett vanligt beteende i sammanhanget är att skjuta in något skräpljud som öööööh i väntan på att återfå kontrollen. Och det är faktiskt inte så dumt som det låter – fonationen kan göra det lättare att få igång talet.

Prefigering

Talet har tre beståndsdelar: andning, fonation och artikulation. Det är bara när dessa tre samverkar i perfekt harmoni som flytande tal är möjligt. Omvänt kan vi i regel spåra våra blockeringar till andning, fonation eller artikulation. Diafragman kan låsa sig i en konflikt mellan in- och utandning. Stämbanden eller läpparna kan sluta sig i krampaktiga blockeringar och strypa luftflödet.

Många behandlare har därför föreslagit tekniker för att få igång talet på ett mjukare och smidigare sätt. Vi såg i förra avsnittet hur ett passivt luftflöde kan förebygga blockeringar. Om man därtill lägger en kort fonation före första stavelsen, borde det teoretiskt vara ännu lättare att starta. Om både utandning och fonation har påbörjats innan vi börjar prata, behöver vi bara artikulera – steget till flytande tal förkortas.

Neil Arnott

Användningen av ett startljud, eller prefix, har jag valt att kalla för prefigering (eng. prefixing). En tidig förespråkare av tekniken var läkaren Neil Arnott, som levde på 1800-talet. Arnott trodde att stamning berodde på ofrivilliga blockeringar i strupen och föreslog därför prefigering med kort ä-ljud. Kombinerat med koartikulation verkar metoden varit ganska framgångsrik, för den blev snart vardagsmat i stamningsbehandling. Van Riper citerar ur en bok från 1861:

Dr. Arnott advises us to begin pronouncing or droning any simple sound, as the e of the English word berry whereby the glottis is opened, and the pronounciation of the following sounds is rendered easy. The words should be joined together, as if each phrase formed but one long word, nearly as they are joined in singing; if this be done, the glottis never closes, and there is, of course no stutter.

Jag har tidigare nämnt William Parry, som förespråkar en teknik han kallar för adronian speech, som är nästan identisk med Neil Arnotts teknik. Även på det teoretiska planet verkar de vara helt överens, även om Parrys förklaring är lite mer sofistikerad. Parry menar att stamning uppkommer eftersom Valsalvamekanismen aktiveras ofrivilligt hos personer som stammar.

Det verkar allmänt råda en enorm brist på vetenskapliga studier i ämnet talteknik. Van Riper kan bara hänvisa till enstaka fall eller erfarenheter från sin egen ungdom. Själv är han långt ifrån övertygad om teknikens varaktighet:

While at first we achieved some surprising fluency in this drunken-sounding speech because the initial ah did act as a distractor and timing signal, soon that ah began to become longer and longer, and soon we were repeating it clonically, then tremors crept into these repetitions and finally we were unable to even produce the ah.

Jag är inte fullt så negativ till prefigering som Van Riper, men å andra sidan har jag inte heller någon personlig erfarenhet av tekniken. Jag tycker det finns en sund logik bakom, men skulle hellre använda ett mer diskret m- eller n-ljud, som också föreslagits. De nasala språkljuden används i röstövningar som ett sätt att ”bottna” i ett naturligt avspänt tonläge. Ett m-ljud borde till och med kunna passera som ett tecken på eftertänksamhet.

Oktavrörelse

Vid sidan av prefigering nämner Van Riper en teknik som jag väljer att kalla för oktavrörelse (eng. octave twist), som går ut på att plötsligt höja eller sänka tonläget kraftigt på de ord man förväntar sig att stamma på. Effekten av oktavrörelsen ska ha upptäckts både av stammande själva och deras behandlare, som ibland till och med rekommenderat tekniken. Att jag återger det här beror mest på följande citat, där Van Riper berättar om några fall från hans egen bana som behandlare:

We have had seven stutterers who discovered this sudden shift of pitch by themselves, usually employing it to terminate an overlong prolongation or series of syllables. Despite the fact that they were terribly distressed by the behavior, we found the behavior very difficult to extinguish. It had been reinforced too often by being followed by the utterance of the word they had feared.

Jag ser två intressanta saker här:

  • Vi kommer på samma bisarra startbeteenden helt oberoende av varandra!
  • Startbeteenden som fungerar är svåra att utrota. Det spelar ingen roll om de väcker mer uppmärksamhet än stamningen, eller att man själv känner ett enormt obehag inför dem.

Min erfarenhet av stamning och röstlägen är att det faktiskt hjälper att byta till ett lägre röstläge om man börjar stamma. Det är också ett av de sanktionerade startbeteendena i McGuiremetoden.

7 reaktioner på ”Prefigering och oktavrörelser”

  1. Olika människor kan lösa en bok eller text och uppfatta budskapet olika.

    Jag vill vet hur du ser till William Parrys teorier. Hur relaterar du hans teorier tii din stamning eller om du vill relatera till stamning generellt.

    Vad anser du är kärnan i hans resonemang ? Tycker du att hans resonemang brister på något sätt ? Saknar du något i hans helhetssyn ?

    vänlig hälsning
    Peter

    Gilla

    Svara

    1. Jag beundrar William Parry för mycket. Hans bok Understanding and Controlling Stuttering är bland de bästa böcker som finns om stamning för den breda allmänheten. Den är fantastiskt välskriven, täcker det mesta och har en hög igenkänningsfaktor. Jag beundrar honom också för att han investerat tid och pengar i att utbilda sig till logoped på äldre dar – trots att han redan hade en framgångsrik karriär som advokat!

      Hans teoretiska och behandlingsmässiga bidrag är tyvärr inte lika stora som hans pedagogiska. Hans teori förklarar i detalj hur en slags blockering fungerar mekaniskt (eller pneumatiskt kanske man ska säga). Hans behandling består av fonationsövningar man gör hemma. Men jag vet att han varit på väg att utveckla sina tankar, att han haft seminarier och en ny bok på gång: Beating the Stuttering Block. Sist jag frågade skyllde han på att han varit väldigt upptagen, men det var flera år sedan nu.

      Gilla

      Svara

  2. Tack för att du försöker förklara.

    Jag ska erkänna att jag har inte haft det rätta tålamodet att läsa klart boken. Jag har inte gett boken den tid jag borde ge den. Det är beklagligt från min sida, det är främst jag som drabbas av det.
    Jag läser så länge det känns spännande sen rinner det ut i sanden. Men jag kommer att läsa den. Jag har läst det intro han lägger ut på internet gratis.
    Min bild är att vasalva mekanism är att bygga upp ett tryck och att använda detta trycket för att tala. Diafragma är ofta ett av 2 delar för att bygga upp ett tryck. Detta tricks har då följder vi har diskuterat.

    Gilla

    Svara

  3. ”Hans teori förklarar i detalj hur en slags blockering fungerar ”

    Vill du ge exempel på en blockering som har ett annat ursprung ?

    vänlig hälsning Peter

    Gilla

    Svara

    1. Om jag minns rätt är det så här: Genom att blockera luftflödet (vanligtvis vid stämbanden) och samtidigt pressa på med luft från lungorna bygger man upp ett lufttryck som stabiliserar bålen. Det kallas för en Valsalvamanöver. Vi gör det utan att tänka på det när vi pruttar, bajsar eller lyfter tunga saker. Det finns en naturlig koppling mellan strupen och rektum, så att båda kan slutas i en synkroniserad rörelse. Den kopplingen kallas för Valsalvamekanismen. William Parry tror att våra blockeringar är en inlärd reflex som utlöser en Valsalvamanöver, vilket förstås är helt oförenligt med att prata. Så metoden går ut på att lära sig kontrollera Valsalvamekanismen. Parry menar att man enklast gör det genom att fokusera avslappningen till rektum istället för strupen.

      Jag menar dock att blockeringar kan uppkomma på andra ställen än i strupen, som i bröstet eller läpparna. Möjligen kan man också tala om blockeringar redan i hjärnan.

      Gilla

      Svara

  4. ”William Parry tror att våra blockeringar är en inlärd reflex som utlöser en Valsalvamanöver”

    Det kanske är så Parry menade ? jag upplever det inte så. Jag upplever det som att vasalvamanövern är trickset som vi tog till för att försöka lösa vårt primära problemet. Medvetet, omedvetet, av en slump. Trickset fungerade inte i längden. istället har det lett oss till ett sätt att tala som vi inte vet hur vi ska ta oss ifrån. Hur första subrutinen skapades vet jag inte. Min känsla och övertygelse är att det är så jag drogs in i stamningen.
    Ovanstående är ju bara bilder och ord. Men min bild av min stamning har utvecklats med ditt begrepp ”subrutiner”. De finner narurliga plats i min bild av min stamning.

    Säg att vi har en störning gällande talet i hjärnans regler loop gällande signalsystemet. Hjärnan har en förmåga att kompensera, en förmåga att lära, att ta alternativa vägar. att anpassa sig till sina förutsättningar. Detta tycker jag känns troligt. Men eftersom vi inte förstår hjärnan fullt ut så är det bara spekulationer. Vi kan jämnföra med AI system och neurala nätverk. Men hjärnans biologiska/kemiska system har vi mig veterligen bristande kunskaper i. Allt jag säger nu är ju spekulationer baserade på hur jag känner och hur jag kan relatera till andra tekniska system. Hjärnan vet jag väldigt lite om.

    Just att diafragman har 2 uppgifter. Medverka till att skapa tal samt att stabilisera bålen. Diafragmansfunktion är till viss del styrd av känslor. Just stabilisering av bålen kräver ett lärande system för att skydda kroppen mot skador och hot. Bildligt talat så skapar kanske hjärnan nya subrutiner i detta avseende. På något sätt känns det som att utvecklingen i något läge (mer eller mindre) har blandat in subrutiner som inte hör till talskapandet.

    Jag tolkade Parry som att han är ganska ödmjuk till att ta fram en lösning på problemet.

    Jag tror att vägen in till en blockeringsproblematik med rädsla är här. Hur stamningen utvecklas vidare är en annan fråga. Här tycker jag att Harrisons resonemang tar vid ganska bra.

    Jag kanske är för enkelspårig. Men det är min bild just nu.
    Just bildspråk ser jag som centralt. Det tror jag många söker. en trovärdig bild. En bild som håller en prövning. en bild man kan anpassa sig till och träna mot.

    Kanske är det en utopi att denna bild en dag ska finnas.
    kanske finns denna bild först när någon kommer på exakt vad som sker i hjärnan under stamningens livscykel

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar