Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.
Fler frågor än svar
Det mesta av första kapitlet beskriver olika former av oavsiktliga effekter av behandling. Men vad är det för effekt vi egentligen söker? Kan någon metod angripa stamningen direkt istället för indirekt? Vad innebär det att angripa stamningen direkt?
Jag vet inte. Finns det någon som vet? Det har varit dystert att inse att vad man än gör kan effekten förklaras med suggestion, distraktion eller en kombination av båda. Det är falska resultat som leder till återfall, som leder till motivation, som leder till ansträngningar, som leder till falska resultat, som leder till återfall…och om igen i en evig rundgång. Är det värt att kämpa alls?
Men så nattsvart är det inte för alla. Vissa lyckas faktiskt behålla framstegen, år efter år. Hur går det till? Vad är det som håller kvar framstegen? Stämmer det, som jag tror, att det är tilltron till talförmågan som befäster det flytande talet? Men varför kunde jag då inte behålla framstegen när jag kände tilltron?
Det känns som Van Riper börjar sin bok med att dra undan mattan för det mesta av all tidigare behandling. Av de saker jag gått igenom ur första kapitlet finns det egentligen inget jag tror helt på. Här nedan har jag valt ut tre metoder jag skulle vilja kommentera utan Van Ripers hjälp.
Semantisk terapi
Det är svårt att inte tilltalas av en metod där man ”löser” stamningen intellektuellt, med rationella argument. Problemet är bara att rädslan för stamning också är rationell. Den tillrättalagda verklighet en KBT-terapeut kan erbjuda kan knappast konkurrera med den råa verklighet vi upplever varje dag. Jag har själv blivit nekad arbete minst en gång, bara på grund av min stamning. Den rädsla och ångest jag kan känna inför en talsituation är inte irrationell, som en fobi. Mina undvikandebeteenden är inte irrationella, som tvångsbeteenden. Överdrivna kanske, men inte irrationella.
Ett annat problem med Johnsons metod är att det med åren visat sig att hans teori om stamningens ursprung varit fel. Själv hävdade han fram till sin död 1965 att stamning inte beror på någon medfödd felkoppling i hjärnan, att vi inte har någon inneboende svaghet i styrningen av talet. Då var det fortfarande en öppen fråga, men så är det inte idag. Forskare studerar inte längre om orsaken är neurologisk eller inte, utan på vilket sätt den är neurologisk. Med dagens syn på stamning faller mycket av Johnsons resonemang.
Vad blir kvar? Jag vet faktiskt inte. Säkert bidrog Johnsons arbete till att den psykologiska aspekten på stamning blev accepterad, och att stammarens egna upplevelser lyftes fram. Om John Harrison säger jag ungefär detsamma. Han har satt ord på mycket av det jag känt och kunnat beskriva psykologin bakom stamningen på ett levande sätt. Det har varit givande läsning, men jag kan inte säga att det hjälpt mig prata mer flytande.
Nya sätt att andas eller prata
Om det fanns en talteknik som var effektiv, varaktig och på sikt ledde till ett naturligt tal, skulle den vara allmänt känd. Den skulle användas av alla logopeder på alla logopedmottagningar, och någon annan form av behandling skulle inte behövas. Men 150 års experimenterande med andnings- och talteknik har inte resulterat i någon undergörande teknik. Inte heller finns det någon samlad uppfattning om vad som fungerar bäst. Det tyder på att ingen teknik fungerar utan att man samtidigt arbetar på andra sidor av stamningsproblematiken.
Den stora nackdelen med andnings- och talteknik är att resultaten nästan alltid bygger på suggestion och distraktion, vilket brukar leda till återfall när tekniken satt sig. Men jag tror ändå att den suggestiva effekten kan vara något positivt, så länge man är medveten om risken att överskatta metoden. Man behöver få känna att tekniken hjälper redan från början, men det måste också finnas en realistisk strategi för att behålla framstegen. En talteknik bör inte heller skilja sig särskilt mycket från det tal man vill åstadkomma på sikt. Det utesluter många tekniker som bygger på distraktion, även om dessa initialt kan vara mer potenta.
Klassisk övningsbehandling
Jag tror inte att vi som stammar behöver speciella träningsprogram för att träna upp sunda andnings- och talvanor. Visst kan min förmåga att artikulera snabbt och felfritt ha begränsats något av att jag undvikit många talsituationer, och visst kan jag i min kamp mot stamningen ha lärt in felaktiga reflexer som påverkar mitt tal även när jag talar flytande — med det är i så fall detaljer. När jag känner tilltro till talet är mitt tal inte mer avvikande än någon annans.
Jag tror inte heller att tilltron till talet kan övas upp med andnings- och talövningar, åtminstone inte varaktigt. Så vad blir kvar? Jag tycker det finns några små guldkorn i den klassiska övningsbehandlingen, som Åke Byström brukar sammanfatta i orden ”ju bättre man talar desto mindre stammar man.” Det handlar om väldigt grundläggande saker, som hjälper alla, alltid. Här är några saker som hjälper mig:
- Prata med luft i lungorna. Får du en blockering, andas ut innan du andas in igen.
- Sänk röstläget. Hitta din naturliga grundton och använd den.
- Tala högre. Man behöver grundgas för att inte få motorstopp.
- Sakta ner. Man hinner formulera sig, artikulera, koartikulera och man drabbas inte lika lätt av blockeringar.
Med detta har jag tagit mig igenom första kapitlet. Andra kapitlet handlar om metoder om bygger på avslappning.
Stamning 
hej Gustaf,
Du nämner Åke Byströms och Talakademins arbete.
Mycket av det de gör är sunt förnuft. Gamla kända kunskaper i en tankvärd och modern förpackning.
Men enligt mig så har de också nytänkande. De besitter vissa enligt mig helt unika begrepp. Åke har personligen förklarat några av dessa begrepp för mig. Det finns mer under utan än vad man vid första anblicken kan ana.
Begreppet ”viloandningsrytmskänsla” kan tendera självklart.
Åke har förklarat för mig gällande sin syn hur olika typer av andning påverkar psyket. Det väckte mitt intresse.
Självklart skulle jag vilja att Åke lade mer tid på att dokumentera sina tankar och ideer i skrift. Personligen tror jag att det är det bästa sättet att optimalt få ut sina tankar och ideer till allmänheten. Till de som behöver den. Givetvis är dialogen det optimala. Men det gäller att få till en dialog i praktiken. I teorin fungerar det alltid.
mvh Peter
GillaGilla
”Om det fanns en talteknik som var effektiv, varaktig och på sikt ledde till ett naturligt tal, skulle den vara allmänt känd. Den skulle användas av alla logopeder på alla logopedmottagningar, och någon annan form av behandling skulle inte behövas.”
Jag tycker att du generaliserar och förenklar för långt.
Dessa taltekniker och behandlingar kanske finns. Talakademin eller Mcuire kankse har dessa kvaliter. Men metoderna kanske bygger på deltagarnas fulla engagemang.
Den springande punkten är då, hur deffinierar vi engagemang.
Hur ska man själv agera och bete sig för att passa en behandling. Ja detta kan diskuteras länge.
Talakadmin och Byström brukar ofta dra paraleller till idrottsvärlden och vilja, förmåga och inställning till träning. Att ifrågasätta är nyttigt men i lagom dos. Man måste ibland testa för att erfara.
Inga enkla frågor. du har själv varit inne på förmåga att tänka långsiktigt att tänka helhetstänk.
tålamod och tillit är då nyckelord.
Talakademin har en bred och nyfiken kunskapsbas. De använder något de kallar för learning without teaching.
Jag relaterar delvis till yoga träning. Lärarna tränas till att vara lärare. Dvs tränas i ett förhållningssätt. de har generationer av kunskap bakom sig.
Jag väljer att komma till träningen de utnyttjar dem. Det är precis likadant i boxningsträning.
Frågan är vad driver en att utsätta sig för denna typ av träning. Var finns belöningen.
Blandannat vet jag att det är den liknelsen och paralellen som Talakademin aktivt söker.
mvh Peter
GillaGilla
”Jag tror inte att vi som stammar behöver speciella träningsprogram för att träna upp sunda andnings- och talvanor. Visst kan min förmåga att artikulera snabbt och felfritt ha begränsats något av att jag undvikit många talsituationer, och visst kan jag i min kamp mot stamningen ha lärt in felaktiga reflexer som påverkar mitt tal även när jag talar flytande — med det är i så fall detaljer. När jag känner tilltro till talet är mitt tal inte mer avvikande än någon annans.
Jag tror inte heller att tilltron till talet kan övas upp med andnings- och talövningar, åtminstone inte varaktigt. ”
Du förvånar mig Gustaf. Andnings och talvanor är naturligtvis en del av ett träningsprogram. Precis enligt Harrisons hexagon. Har jag missupfattat något ? Du använder ordet tilltro. Jag vet vad ordet betyder. Förklara mer om du känner för det!
Du säger tilltro till mitt TAL. Är det bara det ?
Jag vill känna att jag konstruktivt kan påverka mitt sitt att vara och mitt sätt att känna och mitt sätt att tala. Det är centralt för mig. för mig handlar allt om att finna ett sätt att träna. Det optimala är naturligtvis att kunna träna i verkliga livet (ej träningsmiljö). Men jag ser det som det slutliga målet.
Tilltro är något man skapar. Om det inte finns så måste något göras åt det.Vad påverkar ens tilltro. till stor del ens medmänniskor.
Hur påverkar man själv sina medmänniskor. Vilka människor man ungås med påverkar naturligtvis. vilken roll man har påverkar. Även detta påverkar ens tilltro. Kanske är det så att ens omgivning har hög påverkan på ens tilltro. Jag tror att det är så. För mig är det ochså centralt att känna att jag känner mina reflexer.
mvh Peter
GillaGilla
Jag tycker man ska skilja på talteknik (inklusive andningsteknik) som för oss närmare ett naturligt tal (i betydelsen ”det tal vi vill uppnå på sikt”), och talteknik som för oss bort från det. Det framgick nog inte, men det var därför jag skiljde på nya sätt att prata och klassisk övningsbehandling (i brist på en bättre rubrik).
Den stora massan av taltekniker för oss bort från ett naturligt tal, men dessa tekniker är ofta mer verksamma på kort sikt (på grund av suggestion + distraktion). Att skriva orden i luften framför sig medan man pratar kan vara en potent talteknik, men den för oss bort från ett naturligt tal. Att prata långsamt och tydligt är kanske en mindre potent talteknik, men den för oss närmare ett naturligt tal. Den bästa taltekniken är den som också förbättrar intrycket av vårt flytande tal.
Den taltekniken, menar jag, är inte något vi behöver träna på, som man tränar en golfswing. Vi kan det redan. Om det krävs någon form av träning är det på mentala planet: att våga ta tid, att våga tala högre, att våga förändra sitt talbeteende inför de vi känner, inklusive oss själva.
I min tidigare artikel Minnet av stamning skrev jag att ”Min erfarenhet är att det inte är tekniken som behåller framstegen, utan övertygelsen att man kan prata och att det är kul att prata. Tekniken är bara vägen dit.” Det är det jag menar med tilltro till talet.
Min erfarenhet från McGuireprogrammet är att effekten av de intensiva kurserna avtar ju fler kurser man går, utan att talet mellan kurserna nödvändigtvis blir bättre (samma svar tror jag du skulle få vem du än frågar). Det har fått mig att inse att det inte är talet jag tränar upp på kurserna, utan tilltron till talet. I början är den suggestiva effekten av tekniken stor, men snart får man känna på att tekniken faktiskt inte hjälper i alla situationer, och då kryper de negativa suggestionerna fram och man förlorar återigen tilltron till talet. Med en ny kurs kan man uppnå ett nytt rus, men ju mer luttrad man blir, desto mindre blir ruset.
Därmed inte sagt att jag inte rekommenderar McGuireprogrammet. Är man i samma situation jag var när jag gick min första kurs (arbetslös och jävligt motiverad) är en McGuirekurs det bästa som finns. Men man ska vara medveten om varifrån effekten kommer.
GillaGilla
Ok,
Jag tror jag förstår hur du menar.
tilltro och fånga det naturliga är exempel på bergrepp som jag är svåra. De krävs ofta diskussioner för att enas om dess begrepp. Därefter utvecklas ens deffinition naturligtvis.
Jag säger naturligtvis ett rungande JA till dessa begrepp.
Men vad betyder de egentligen. Du förtydligande en del. Jag förstår mer nu.
mvh Peter
GillaGilla
”McGuirekurs det bästa som finns. Men man ska vara medveten om varifrån effekten kommer.”
Jag har då och då upplevt känslan att ”kunna sätta mig över min andning” i talsituationer. Eller ska jag beskriva det som att vara ett med min andning. Denna känslan kan ibland tom triggas av rädsla. Kanske känner du igen känslan. Exempelvis så finns det stammare som kliver upp på en scen. Ikläder sig en ny roll eller ikläder sig en anspänning
Jag har aldrig av egen kraft kunnat skapa denna känsla per egen hand ?
Är det denna känsla eller kick man kan skapa iochmed Mcuire i början ?
mvh Peter
GillaGilla
Enligt mig berörs nu känpunkten i problematiken.
”kunna sätta mig över min andning i talsituationer. Eller ska jag beskriva det som att vara ett med min andning”
Jag har som sagt inte några bra ord att beskriva denna känsla. Men eftersom även du gustag i flera tidigare inlägg har berört samma eller närliggande känsla så känns det centralt eller iallafall inte helt onödigt att diskutera eller älta.
Sätta sig över en reflex !
Frågan är på vilket sätt vi sätter oss över en reflex. För reflexen fyller ett syfte för oss. Eller gör den inte ?
Där har vi en skillnad mellan störning i sjuklig(kliniskt fakta baserad) mening och psykologiskt betingad störning.
En reflex som är psykologisk betingad föder sig själv. Den fyller ett syfte. Observera att detta är en skillnad mot fobi.
Vi kommer osökt tillbaks till klassiska uttryck som att stammma är vad vi gör när vi undviker att stamma.
Egna reflektioner som skapas via Gustafs blogg. Osammanhängande kanske.
mvh Peter
GillaGilla
Eller också är det så att vi sätter oss över reflexen genom att byta system att tala med. Använder en annan del av hjärnan. Precis som Alm antyder. Är det det han antyder ?
Men att bevisa eller visa på detta är ett annat ämne.
Men om forskarna har kommit så långt i fråga om att kunna registrera hjärnans arbete och aktivitet i samband med stamnoing så borde ju det vara ett rimligt arbete eller mål ?
Personer att mäta på finns ju, både se som stammar, har stammat eller troligtvis kommer att börja stamma.
mvh Peter
GillaGilla
Man kan diskutera i oändlighet vad ett naturligt tal är, eller för den delen vad stamning är, men det är inte det jag menar. Jag menar det tal vi strävar efter, med alla dess kvaliteter i form av talflyt, volym, röstklang, frasering och så vidare. Idealtal är kanske ett bättre ord.
Jag tror man bör vara pragmatisk och se till lyssnarens intryck av vårt tal (eller rättare sagt hur vi föreställer oss lyssnarens intryck). Det kanske låter bakvänt, men det är ändå i det sammanhanget stamningsrädslan skapas. Om vi helt kunde bortse från lyssnarens intryck av oss skulle vi nog inte stamma lika mycket — men det kan vi inte. Och även om vi kunde, skulle det också vara avvikande. Det är naturligt att bry sig om hur andra uppfattar oss.
Den kick man får av sin första McGuirekurs har jag tidigare beskrivit här.
I de andra kommentarerna tycker jag du kommer farligt nära en diskussion om stamningens orsak. Don’t go there… 🙂
GillaGilla