Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Större delen av 1900-talet dominerades av olika psykologiska teorier om stamning. Utgår man från att grundorsaken till stamning är psykologisk består behandlingen i att övertyga den stammande om att han eller hon inte behöver stamma, att det är normalt att stamma, eller att stamningen bara är en konsekvens av att man försöker undvika att stamma. Van Riper använder begreppet semantic therapy som samlingsnamn på dessa metoder. En av de första att tillämpa dem var Wendell Johnson, känd psykolog och talpedagog med fokus på stamning.

Johnson ansåg att stamning börjar som en överdriven reaktion på normala upprepningar i talet, och sedan byggs på i en ond cirkel. Därför, menade Johnson, bör terapeutens uppgift vara att övertyga oss om att det inte är något fysiskt fel på oss, att vi kan prata om vi bara vågar släppa kontrollen.

Van Riper beskriver Johnsons terapi som en Sokratisk dialog, vilket bland annat innebär att man formulerar sig i retoriska frågor istället för påståenden. Johnson gav den stammande utrymme att tänka själv, men gav honom samtidigt ett alternativt sätt att se på stamningen. Sedan manövrerade han skickligt patienten mot sin egen verklighet genom att blottlägga bristerna i patientens argumentation och få honom att argumentera mot sig själv. Allt som behövdes var rätt ord på rätt plats.

Till sin hjälp hade Johnson en ny idéströmning som kallades General semantics, som grundats av Alfred Korzybski på 1930-talet. Korzybski betonade att vår upplevelse av världen alltid är begränsad. Våra sinnen tillåter oss bara att förnimma små fragment av den objektiva verkligheten. Han menade också att vårt språkbruk, hur vi formulerar oss, påverkar hur vi tänker. Ett verb som ”att vara” bör därför användas med stor försiktighet, eftersom vi inte kan vara säkra på hur saker och ting egentligen är.

Med general semantics i bakfickan hävdade Johnson att hans patienter kanske hade fel om sin stamning, att deras upplevelse bara var en subjektiv tolkning, inte den objektiva sanningen. Följande utdrag från Van Ripers bok berättar om hur Johnsons patienter lärde sig tänka och uttrycka sig mer deskriptivt om sin stamning, och om hur stamtalsterapin kunde förstärkas med intryck från verkligheten:

Stutterers were sent out to observe how often normal speakers could be disfluent without reacting by misevaluation or avoidance. They were urged to talk more and react less. They were persuaded to talk and think descriptively rather than evaluatively. This routine of constant questioning, observing, testing, analysing, re-evaluating was designed to help the stutterer gain the conviction that he was basically a normal speaker.

Ett bra exempel på hur Korzybskis tankar influerat vårt språk är det bannlysta ordet ”stammare”, som många idag anser vara kränkande. ”Stamning är inget man är, utan något man gör”, skrev logopeden Lennart Larsson i riksförbundets informationshäften. Det är general semantics i praktiken.

Korzybskis idéer har bidragit till nya psykologiska inriktningar som KBT och NLP. Och samma idéer hittar man hos fristående tänkare som John Harrison och Bob Bodenhamer. De sistnämnda herrarna har i samma anda försökt att bannlysa ordet ”stamning”.

Van Riper kan inte haft någon uppfattning om något av detta när han skrev sin bok 1973. Själv har jag inte heller någon bestämd uppfattning om varken KBT eller NLP. Jag tror aldrig jag har kommit igenom en hel NLP-bok, trots att jag börjat på flera stycken. Om KBT vet jag att det används framgångsrikt på fobier, men rädsla för stamning är ingen fobi. Att träna bort en rädsla för något som sällan eller aldrig besannas är något helt annat än att träna bort en rädsla för något som besannas varje dag.