Det här är en del i min genomgång av Charles Van Ripers bok The Treatment of Stuttering (1973). Se innehållsförteckningen för tidigare avsnitt.

Tidigare berättade jag om hur effekten av stamningsbehandling är svår att bedöma på kort sikt, eftersom den stammandes inställning och förväntningar kan avspegla sig i resultatet. Dessa förväntningar skapas oftast genom olika former av indirekt suggestion. Till skillnad från direkt suggestion, som är en avsiktlig del i viss behandling, är indirekt suggestion ofta både oavsiktlig och omedveten. Van Riper förklarar fenomenet så här:

Essentially what happens is that the stutterer becomes convinced that he will stop stuttering and become fluent.

Det är många saker som kan skapa denna övertygelse:

  • känslan av handlingskraft som uppstår i beslutet att delta i behandlingen
  • uppmuntring från andra i arbetet med stamningen
  • investeringen i tid, arbete och pengar
  • personkemin med behandlaren
  • inflytandet från andra deltagare i gruppterapi
  • behandlarens kvalifikationer och anseende
  • behandlarens talflyt (om han tidigare stammat)
  • rekommendationer från tidigare deltagare
  • tilltron till ett tekniskt hjälpmedel eller en medicin

Den starkaste suggestionen är dock känslan av att få mer kontroll över talet. När vi märker att behandlingen hjälper uppstår en bonuseffekt som skapar en positiv spiral. För vissa personer kan det kanske räcka för att uppnå ett varaktigt resultat. Om tron på metoden är tillräckligt stark och hela tiden får ny näring, spelar det mindre roll vad metoden går ut på.

Tyvärr är det dock långt fler som med tiden faller tillbaka i sitt gamla stamningsbeteende. Vad det beror på är ett ämne för sig, men någonstans tappar man förtroendet för metoden när man märker att den inte hjälper i alla situationer. De positiva suggestionerna börjar gradvis utmanas av negativa suggestioner. Stamningsreflexen kan åter ge sig tillkänna i situationer vi tidigare associerat med stamning, eller i samtal med personer vilka vi tidigare stammat mycket med, vilket effektivt underminerar förtroendet för metoden.

Van Riper går igenom tre exempel på indirekt suggestion — alla hopplöst föråldrade idag: klassisk övningsbehandling, kommersiella stamningsskolor vid förra sekelskiftet, och stamningsproteser. Vi kan se dem som historisk kuriosa, men faran med indirekt suggestion är precis lika aktuell nu som förr.

Klassisk övningsbehandling

De första formerna av andnings- och taltekniker för stamningsbehandling växte fram ur föreställningen att personer som stammar har något fel i andningsapparaten, strupen eller munhålan. Övningarna gick därför ut på att lära sig att andas och tala på nytt. Man tränade avslappningsövningar, andningsövningar, artikulationsövningar, röstövningar, unisont tal, långsamt tal, rytmiskt tal och högläsning och trodde sig sakta men säkert arbeta bort stamningen. Van Riper berättar:

These speech drills became very popular in the 1800s. They kept the stutterers busy and involved. They could be practiced without triggering much stuttering, thus fostering the indirect suggestion that they were curative. They were easy for the therapists to administer and they doubtless produced some temporary relief for many stutterers and a cure for a few.

Tanken med övningsbehandlingen var att man med tillräcklig mängd träning i normalt tal skulle kunna ”träna bort” stamningen. Men som många upptäckt är sambandet mellan mängden högläsning och flytande tal i vardagen svagt. Istället menar Van Riper att den effektiva substansen i klassisk övningsbehandling är suggestion:

Much of the improvement shown as a result of long sessions in practicing normal speaking is probably due more to the increase in the stutterer’s self-esteem due to his involvement. He is making a commitment. He is working on his speech by doing all this reading and speaking. Surely these long hours of labor must be helping him.

Även om teorierna bakom övningarna visat sig felaktiga är det inte svårt att hitta moderna motsvarigheter för metodiken. Andningsövningar är som alla vet en viktig del i McGuiremetoden. Jag kan intyga att de hjälper, men också att de inte ger någon varaktig effekt. De hjälper för stunden och skapar känslan av att man gjort något nyttigt åt sin stamning.

Kommersiella stamningsskolor

Innan stamningsbehandling blev en sak för personer med speciell utbildning var stammare utlämnade till enskilda behandlare. Omkring år 1900 uppstod det ett antal kommersiella stamningsskolor, där bot mot stamning utlovades mot betalning. Själva metoden var alltid hemlig, men ofta handlade det om andnings- och talövningar ackompanjerade med direkt suggestion i form av mäktiga löften om ett liv utan stamning.

Stamningsskolorna försvann successivt i takt med att logopedyrket etablerades, men Van Riper berättar om hur han själv som ung övertygades att skriva in sig på flera av dem. Motivationen för dessa inlägg är dock att finna eventuella guldkorn och förenande drag i framgångsrik behandling, och här hittar jag inget.

Stamningsproteser

Fram till cirka 1950 registrerades det ett antal patent på så kallade ”stamningsproteser”. Van Riper ger exempel på olika metallbitar man har i munnen, eller band runt halsen eller bröstet, som alla ansågs skapa förutsättningar för flytande tal. Och säkert gjorde de det — medan man vande sig.

Två varianter av tidiga stamningsproteser.

Det här för kanske tankarna till McGuireprogrammet, där nya medlemmar får rådet att använda ett bälte kring bröstet. Det finns dock en viktig skillnad. Bältet anses inte ha något direkt samband med graden av stamning, utan används för att göra det lättare att känna när man följer tekniken.

Att Van Riper grupperat stamningsproteser bland suggestionsrelaterade behandlingar är egentligen nog så talande. Med det är också intressant att uppfinnarna faktiskt bemödade sig med att ta patent på dem. Vem skulle vilja kopiera dem?

4 reaktioner på ”Indirekt suggestion”

  1. ”Tyvärr är vi inte alla lika lättlurade, för det är långt fler som med tiden faller tillbaka i sitt gamla stamningsbeteende. Vad det beror på är ett ämne för sig”

    Ja, det ämnet är det centrala för mig. Du använder ordet lättlurade. Jag förstår hur du menar. Om man är för orolig för att uttrycka sig retoriskt fel eller otydligt, så undviker man ämnen likt detta. Men då lär man sig ingenting nytt.
    Du berör ämnet. Det tycker jag känns positivt.

    Som du skriver detta är ett ämne för sig. Jag skulle gärna vilja att du nu eller senare utvecklade dessa tankar mer.

    mvh Peter

    Gilla

    Svara

  2. Ordvalet var förstås ironiskt menat. Men jag undrar ibland om det inte är lättare att lyckas för de stammare som har en högre mottaglighet för suggestioner, som inte ifrågasätter allt och kräver bevis, som jag gör. För mig handlar det om att spara tid och besvikelser genom att lära mig om vad som fungerat och inte tidigare.

    Jag har inget svar på hur man undviker att falla tillbaka. Men det vanligaste skälet till återfall i stamningsterapi, åtminstone om man ser det i ett historiskt perspektiv, är helt enkelt att metoden mest haft en suggestiv, distraherande eller övertygande effekt. Ingen av dessa är någon stabil grund för varaktiga resultat.

    Gilla

    Svara

  3. ”Ordvalet var förstås ironiskt menat. Men jag undrar ibland om det inte är lättare att lyckas för de stammare som har en högre mottaglighet för suggestioner, som inte ifrågasätter allt och kräver bevis, som jag gör. För mig handlar det om att spara tid och besvikelser genom att lära mig om vad som fungerat och inte tidigare.”

    Ordvalet lättlurad känns för mig naturligt att ersätta med , olika typ av bagage, ryggsäck. I bagage kan du naturligtvis inkludera arv och miljö. Efter att ha läst Harrissons bok så kändes det intressant att höra en öppenhjärtlig intervjuv där han öppnar sig själv som människa. Jag refererar till den video snutt som Åke hade hittat på Internet. Man förstod att han hade en mognad och integritet redan i tonåren. Han hade zoner där han inte stammade. Han hade kuraget att i tonåren säga , Nej jag stammar inte jag tvekar. Det känns som att det redan där fanns en grogrund till att komma till rätta med problematiken. därmed inte sagt att vi andra har det svårare. Som Harrison påpekade så kan stamning ofta ses som ett symptom på något annat. Visst kan det vara så. Man kommer in i cykliska mönster. Vad jag exakt menar med det vet jag inte men det har med undvikande att göra.

    ”Jag har inget svar på hur man undviker att falla tillbaka. Men det vanligaste skälet till återfall i stamningsterapi, åtminstone om man ser det i ett historiskt perspektiv, är helt enkelt att metoden mest haft en suggestiv, distraherande eller övertygande effekt. Ingen av dessa är någon stabil grund för varaktiga resultat.”

    Själv har jag aldrig tänkt i de banorna. Jag har aldig kännt mig så säker på mitt tal att jag har haft något att förlora. jag har mer känslan, har jag tagit mig dit en gång så kan jag ta mig dit igen.
    För mig är helhetsbilden eller hexagonen som Harrison beskriver central. Jag tror inte att någon talteknik i världen hjälper om vi inte har vår hexagon i harmoni. Som Harrison antyder Hela livet påverkar, inte bara stamningen.

    Eftersom du sysslar med programmering så förstår du liknelsen att se hexagoner som objekt och att arv sker mellan olika hexagoner. Detta är naturligt individuellt men det påverkar. Det påverkar olika personer olika. Antag tex jag känner mig väldigt klen och svag under min uppväxt samtidigt som jag stammar. Antag att jag växer kraftigt och påbörjar en framgångsrik träning inom kampsport.
    Antag att jag kände mig korkad och misslyckad i teoretiska ämnen. Om jag lär mig studieteknik, om jag får ro och lust att studera. om jag förstår att jag kan på mina vilkor.
    likväl om jag inte kan hantera kommunikation, jag förstår inte de sociala koderna så är det värdefullt om jag skulle ha beredits plats i någon miljö där man tillåts att vara och växa under trygga former. Man lär sig hur människorna utanför fungerar ,resonerar och agerar.

    Precis som Harrison antyder, man måste utmana sig själv på rätt nivå. Hela tiden.
    Det är inte något man bara väljer att göra. Du Gustav har berört detta i dina resonemang. Det är naturligtvis en kärnpunkt. Jag känner ingen som har direkta svar kring dessa frågor.

    Jag frågar dig pga att dina försök till svar tillför mig information. Kanske inte svar men kvalitativt mervärde.

    I skrivande stund så reflekterar jag. Man kvalitetssäkrar allting i dagens läge. Jag syftar på begrepp som 5S, lean production, 6 sigma, ständiga förbättringsloopar PDCA.
    Hur kan man kvalitetssäkra ett arbete med sin stamning ?

    Skämt och sido. jag känner att jag skulle behöva ett kvalitetssystem att lyta mig mot för att reducera min männskliga faktor. Det blir lite ombytta roller men på något sätt känns det som att vi tillsynes och sist hamnar i det som du kallade det positiva grupptrycket i Mcuire. Ett problem är att det är självvalt. Vi kan på gott och ont lämna det när vi vill. men vem vill köpa grisen i säcken ?

    mvh Peter

    Gilla

    Svara

  4. Suggestion generellt:

    ”avsiktlig psykisk påverkan som sker utan deltagande av kritiskt logiskt tänkande hos den person som påverkas.”

    Den primära påverkan sker ju under vår uppväxt. Hur ska vi förhålla oss till vår stamning. Hur ska vi förhålla oss till vår omgivning. Hur ska vi förhålla oss till skammen. Hur denna påverkan egentligen sker, på vilket sätt och med vilka drivkrafter mm är intressant.

    En viktig aspekt gällande genetisk benägenhet är att den alltid ligger och lurar. Förmåga att bemöta via miljö. via erfarenhet är ofta en kunskap som försvinner med generationer. Åtminstone har det varit så i min släkt.

    Sambandet hur det primära påverkan har skett och hur man kan bryta upp och förändra eller byta ut. Detta känns naturligtvis centralt.

    Jag är egentligen intresserad av konstruktiva ideer att använda att praktisera.

    Men hur den primära påverkan eller kalla det primära suggesionen ser ut eller har påverkat individen (arv och miljö) påverkar naturligtvis hur direkt och indirekt suggesstion påverkar individen senare i livet.

    Jag ska inte bli långrandig i ämnet. Detta är så centralt så det engagerar.
    mvh Peter

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar