I McGuireprogrammet lär man sig en andnings- och talteknik som på alla punkter är motsatsen till att hålla tillbaka. Man håller ögonkontakt, man andas djupt och snabbt, man pratar bestämt med en djup och stark röst, och man säger precis det man tänkt säga utan omsvep. Andningen, som till en början är överdrivet kraftfull och mekanisk, har effekten att svåra ord blir lättare. För de allra flesta som lär sig tekniken på våra kurser är det en fantastisk frihetskänsla att finna att tekniken hjälper dem, att de kan gå in i nästan vilken situation som helst och säga vad som helst.
Svårigheten (som i all stamningsbehandling) är att behålla framstegen. McGuireprogrammet erbjuder visserligen mer stöd efter behandlingen än någon annan behandling jag känner till, men det är ändå alltid en prövning att konfronteras med vardagen efter kursen. Jag har träffat många i programmet som gjort den långa resan från blyga stammare till sociala vilddjur, men i skuggan av dessa finns det många som går på kurs efter kurs utan att bli bättre mellan kurserna.
Inom programmet diskuteras dessa problem öppet. På kursen i Stockholm i våras hade vi en hel session för de erfarna medlemmarna där ämnet var just hur man behåller det flyt man arbetar upp på kurserna. Jag själv har blivit allt mer övertygad om att jag helt enkelt inte kan; att det är ett lönlöst livstidsprojekt att försöka lära sig andas och prata från grunden igen.
Kanske är min strävan inte bara lönlös, utan också onödig. På området talteknik för stammare kan man urskilja två skolor. Den ena säger ”Ut med allt det gamla! Gör om och gör rätt! Lär dig prata från grunden!” Den andra skolan säger ”Arbeta inte med talet utan med stamningen! Behåll ditt naturliga tal och lär dig stamma på ett sätt som inte hindrar dig.”
McGuireprogrammet hör till den första, mer radikala skolan. Vi lär oss att andas med bröstmusklerna (som antas vara mindre kopplade till stamningen) och vi lär oss att koordinera den nya andningen med talet på ett långsamt och mekaniskt sätt. Vi lär oss att prata på detta sätt hela tiden, i alla situationer. Vi undertrycker därmed vårt naturliga tal, även när det fungerar. Att tala med teknik anses vara bra, även när tekniken inte fungerar. Att tala utan teknik är dåligt, även när det fungerar bra.
En talteknik man bara använder när man behöver den anses i McGuireprogrammet vara en orealistisk idé. Det går inte att växla mellan två sätt prata, om man samtidigt strävar efter att ersätta det enda med det andra. Så länge man slarvar med tekniken i vissa situationer kommer man aldrig att kunna automatisera det nya sättet att prata. Och så långt tror jag man har rätt.
Vad jag inte tror på är min egen förmåga att upprätthålla ett nytt sätt att andas och prata i alla situationer, månad efter månad, år efter år. Det är en ständig kamp – en kamp som jag hittills förlorat varje gång jag gått in i den.
En annan sak jag vänder mig emot i det radikala synsättet är att det skulle vara fel att använda sitt naturliga sätt att andas och prata. Jag vill inte känna dåligt samvete för att jag borde använt tekniken när allt flöt på bra, när jag för en gångs skull kunde vara spontan och naturlig. Jag vill bejaka flytet när jag har det.
Båda mina invändningar leder mig mot ett mer pragmatiskt synsätt inom talteknik, som i korthet handlar om att ”lära sig stamma” istället för att lära sig prata på nytt. Detta synsätt är också det rådande bland en stor majoritet av logopeder.
Men även detta synsätt kan gå till överdrift. Det är inte bra att fokusera enbart på stamningen, för stamningen är sällan den enda svaga länken i kommunikationen. Jag har ibland dålig ögonkontakt, pratar ofta dämpat, utan ordentlig fonation, har ofta stel kroppshållning, sitter ofta tyst i diskussioner eftersom jag har för stora krav på innehållet i det jag säger — allt detta är delar i mitt stamningspåverkade talbeteende. När jag förbättrar olika aspekter på vältalighet förbättras också mina förutsättningar för ett flytande tal. Alltså, för att lära sig stamma bättre är det bra att lära sig tala bättre!
Men går det verkligen att ”lära sig stamma” till den grad att man kan säga vad man vill i alla situationer? Stamning är ju per definition ofrivillig och okontrollerad. Går det då verkligen att lära sig hantera stamningen när den kommer? Själv hamnar jag i situationer varje dag där jag känner en total maktlöshet inför stamningen, trots mina ”30 år i branchen”.
Om det går att lära sig att lösa upp stamningsblockeringar, tror jag också det skulle vara möjligt att förverkliga en talteknik som bara behöver användas vid behov. Det skulle vara en mer realistisk väg för mig själv, och kanske många andra. Att ständigt försöka undertrycka mitt naturliga tal och införa ett konstlat sätt att andas på, ser jag i alla fall inte längre som en framkomlig väg.
Stamning 
Det här ämnet skulle jag vilja att det diskuterades mer kring. Vi i Örebro fastnar precis i denna diskussion. Vi har ältat denna frågeställning fram och tillbaks och om igen.
Man tenderar att tänka enkelspårigt när man diskuterar ämnen som har med rädslor att göra.
Det finns ett intressant utryck som kallas ”andningsankare”. jag tror att det härrör från buddismen. Det används populärt i Mindfullnes träning. Jag tror att detta är källan till vad som talakademin kallar för viloandningsrytmkänslan.
Att söka sitt”andnigsankare” i svåra situationer kräver mod. Men det ger också mod tillbaka. Man kan lära sig att sluta fokusera på rädslan. Dvs att sluta att tänka i termer att ”inte”. Istället ersätta med accetans. Finns också möjlighet att tänka inåt i kroppen. dvs andning och spänningar. Lyssna och iakta utan att dömma. Här finns det potential och kraft. framförallt så finns det ro att hämta. denna ro är vad jag behöver för att tänka långsiktigt och i nuet. dvs vara i nuet.
Detta tänk tror jag är möjligt att överföra till talet. Framförallt så känner jag att det är möjligt med dafen. Då känner jag att talet är upp till min intällning, mitt lugn, min ro. Problemet är att saker i livet kan påverka mig. Eller ska jag vända på det ! Jag väljer att släppa mitt inställning. Tror det är precis vad du är inne på i ditt resonemang Gustaf. Vad händer där ? Vill jag för mycket ? när kommer maktlöshetskänsan ?
Så länge jag kan hålla mig lugn, så länge jag talar som jag talar som jag gör med dafen så har inte jag några problem att tala. Det har med min inställning och attitud att göra.
Att vara i kontakt med sitt andningsankare innebär att man primärt sänker ner och slappnar av sina axlar. Försöker att tänka neråt utan att styra. Iakta andningen utan att styra den. exempelvis notera hur inandningen känns i näsborrarna.Det viktiga är att inte bedömma och se negativt. Mer lägga tillit till att kroppen klarar sig själv. Min uppgift är att att slappna av. Söka tillbaks till det naturliga.
Jag tror att denna förmåga att finna kraft och ro. Förmåga att hantera och släppa tankar som stör en är centralt. Först då kan man verkligen arbeta med att vidga sina komfortzoner. Som du antydde Gustaf. Jag tror att denna förmåga att släppa tankar är central för oss som stammar. Att aktivt och på egen vilja ha ”kontroll” i sina tankar är nog en förutsättning.
Om man vill så kan man se att dessa tekniker ligger med i Harrisons stamningshaxagon.
Jag behöver egentligen inte förstå så mycket mer än detta för att kunna träna så att jag blir nöjd.
Jag ska försöka förklara vad jag menar eller hur jag tänker. Ursäkta pm formeleringarna blir otydliga och kanske bristfälliga eller till och med fel. Men jag tror att det finns poänger i det jag skriver.
Men om vi vill förstå mer så kommer jag till vasalvamekanismer och Per Alms teorier. Dvs dels förstå att talet kan ses som en överlagrad funktion på diafragmans mer centrala funktion att stabilisera/skydda kroppen. Diafragman är väldigt styrd på rädsla. Det är nog en ganska komplicerad och sårbar process att få diafragman att ochså skapa tal. Det känns som att vi som stammar har problem med detta. Det är väl också därför Mcquire undviker bukandning vid tal.Vi i örebro stamningsförening stammar på olika sätt ,men vi kan alla identifiera oss med att använda vasalva mekanismer (bygga upp tryck och släppa) på olika individuella sätt. Mem dock.
Alms teorier om ostabilitet i mittsystemet och att vi bör/kan gå över till sidosystemet är säker korrekt i teorin och praktiken. Men vad har jag för nytta av det nu ? förresten så är det också veta vad ostabilitet i reglersystemet eller signalsystemet beror på. Kanske grundar det sig på ovan.
Jag tycker att Harissons Hexagon tänkt är utmärkt. Ett sysyemtänk ett paradigm skifte gällande synen på stamning.
Kanske fick du någon ny infallsvinkel.
En annan intressant tanke med dafen.När jag talar med dafen så känner jag att jag kan lyssna på ljuden jag skapar. Jag kan lyssna utan att vara kritisk. Bara iakta. Det är en ny känsla för mig. Tidigare har jag ofta undviket att lyssna pga att jag har varit osäker på hur jag låter. Vad menar jag med det ? Det känns viktigt men jag kan inte sätta ord på det.
Osäkerhets känslan som skapas när jag lyssar kanske skapar en tanke som triggar kroppsligt.
Allt hänger samman.
mvh Peter
GillaGilla
Jag vill inte bli långrandig i ämnet. Jag vet att alla är saliga i sin tro. Att det är svårt att kommunicera så att man förstå varandra. Det är nog därför så många in i det längsta undviker att sätta åsikter på pränt.
Jag blir imponerad av dig som vågar vädra dina åsikter. Det är nog ett bra sätt att växa i sin kunskap. Jag ser det som en lånsiktighet, lite i motsats till hur du formulerade din inställning tidigare. Jag gissar att det ligger en hel del engagemang och arbete gällande dina blogg och dina artiklar ? Har man inte stora krav på sig själv ? Hur hanterad du det ? Sina krav på sig själv ser jag som en central del när man arbetar med sin stamning.
Tillbaks till min frågeställning!
Ett förtydligande av mitt föregående mail. Som ung trodde jag inte att flyt var realistiskt. Jag kände mig aldrig trygg i mitt tal. Som jag nämde tidigare. Hexagonen är ju ett systemtänk som är realiserbart på alla händelser i livet. De stammare har i tidig ålder vetskapen att flytande tal kan åstakommas med enkla taltekniker kompinerat med en ”viss” miljö.
Man behöver kanske inte krångla till det mer än så. Men jag kände mig maktlös att påverka min stamning. Nu förstår jag att jag inte kunde hantera min hexagon. Jag fokuserade enbart på talet. Det kändes som om min hexagon svängde fritt.Min tro är att vår stamning ofta har liknande ursprung. Liknar varrandra. Den åsikten provocerar kanske. Jag tror att vi utvecklar olika hexagoner. En central och intressant fråga är hur och varför våra hexagoner utvecklas. Vad som driver dem i sin utveckling. Man utvecklar en överlevnadsstrategi. Om man har för mycket rädsla inblandat så tenderar man att bygga in även social fobi, nästintill panikångest liknande symptom. Hur man ska bearbeta sin problematik beror ju helt på hur ens hexagon ser ut. Den springande punkten är hur en träning ska se ut. Det måste kännas roligt och meningsfullt.
Du antydde denna problematik på ett mycket snyggt sätt tycker jag. Jag tror att detta är individuelt. Hur vill man arbeta med sin stamningshexagon just nu. Indirekt kan jag ju arbeta med min stamningshexagon via någon annan av mina hexagoner.
Just att tala i termer av träning får mig att rygga tillbaks. Jag är själv en träningsnarkomen när det gäller olika typer av träning. Allt från fotboll, boxning till datorer och programmering.
Då finns en drivkraft, man lägger framgångar till framgångar på ett annat sätt än vad man gör gällande stamning. Ok jag svamlar nu. Men att arbeta och träna stamning är ändå något annat. Man är i nuet. Om man tränar stamning som man tränar Piano så tror jag att man tröttnar. Paradoxalt nog så borde man inte tröttna. många resonerar så. Varför ska man tröttna när man tränar något så viktigt ? du är inne på detta resonemang gällnade att tänka långsiktigt. Det är inget man tvingar eller pressar sig till. Paradoxalt ligger det lånhsiktiga i att vara i nuet och inte hela tiden se för mycket framåt.
Då är vi tillbaks. Hur ska vi träna på att befinna oss i nuet.
mvh Peter
GillaGilla
Hej Peter. Det ser ut som du behöver en egen blogg. 🙂
Min ambition är att skriva ungefär en större artikel i månaden. Som du gissar ligger det en del arbete bakom vissa artiklar. Ofta tar det ungefär en månad för mig att formulera dem, och då har jag diskuterat ämnet till leda med mig själv och andra. Men hur mycket jag än tänker och pratar om ett ämne kan jag ändå komma på nya infallsvinklar när jag skriver ner det.
Jag skriver alltså mest för mig själv, för att dokumentera hur jag tänker. Jag vill vara klar över vad jag tycker om olika saker och inte behöva älta samma sak igen och igen. Om jag ändrar åsikt med tiden har jag förhoppningsvis kommit närmare sanningen.
Tanken var från början att det här skulle vara en informationssida om stamning. Det finns en rad halvfärdiga sidor i systemet om orsaksteorier och behandling, men det är svårt skriva opartiskt om ett ämne som både jag och andra har starka åsikter om. Det är svårt att undvika att texten färgas av mina egna antaganden.
Det finns intressanta trådar i din kommentar som jag kan återkomma till i kommande artiklar.
GillaGilla
Jag instämmer i dina resonemang. Jag tycker du har intressanta och meningsfulla artiklar med en bra ballans och spets.
stamningen har varit en stor del av mitt liv. Jag har haft ett uppdämt behov av att ventilera och diskutera stamning. Det fanns en lockelse att möta sina rädslor. Jag har fortfarande kvar ett engagemang och nyfikenhet kring stamning.
Min stamnning variarar med tiden. Framförallt varierar dem med i vilken komfortzon jag befinner mig i. Om jag vistas för länge i en obekväm komfortzon så känner jag hur jag lurar mig själv längre och längre ut på kvicksilver mark. Till slut sitter jag fast. Då tvingas jag till att följa med resan till botten för att påbörja resan upp till ytan och tillbaks till säker mark.
Det finns alltid ämnen som känns mer aktuella. Just nu funderar jag en del på temat träning.
Just ämnet med komfortzoner kan ju tendera som ett moment 22 ämne. Du nämde ordet grupptryck. Ett positivt grupptryck kan få en att vidga gränserna och prestera mera. Visst är det så. Jag ska inte använda ordet ”härdas”. Många ogillar det ordvalet. Jag tycker också att härda är fel ordval.Mognar kanske är något bättre. Vidgar sina vyer. Får nya intryck. Man ersätter en förväntad negativ feedback med en en faktiskt postitiv eller neutral feedback. Man kanske lär sig något. grupptrycket gör att man kan utföra något utan att ha kopplat på den sedvanliga autopiloten. Det är just det har jag vill åt genom att nyttja meditation och yoga.
Det är inte min mening att skapa ett personligt diskussionsforum på din blogg. Lagom med diskussion är bäst.
mvh Peter
GillaGilla
”Att ständigt försöka undertrycka mitt naturliga tal och införa ett konstlat sätt att andas på, ser jag ändå inte längre som en framkomlig väg.”
Det kan jag också instämma i.Jag tänker på att du Gustaf har en utmärkt webbkamera som du kan göra utmärkta inspelningar med. Skicka mig en inspelning när du släpper fram ditt naturliga tal till 100% eller så mycket som du förmår. Och jag avser då DIN KÄNSLA FÖR DITT NATURLIGA TAL skall styra det du säger. Ingen teknik, inget undertryckande etc. Känn efter och anpassa hur du talar framför webbkameran så att du känner igen ditt naturliga tal.
GillaGilla
”…det är ett lönlöst livstidsprojekt att försöka lära sig andas och prata från grunden igen.”
Det är mycket möjligt. Men! Då tänker jag osökt på det faktum att jag sett minst en person som försökt lära sig spela golf, men fått ge upp. Och det har skett med golftränarens resignerade suck. Frågan är om du Gustaf tillhör den gruppens motsvariget, när det gäller att lära sig mera tala flytande. Om du har testat, så vet du redan. Om det inte är på det viset, kan man när det gäller golf t.ex byta golfklubb, byta golftränare, byta golfutrustning etc. Säkert finns en analogi, när det gäller tal och kommunikationsträning. Det mesta här i världen tycker jag beror på vilket nätverk av kontakter som man har. Jag föreslår att du kollar upp ditt nätverk av kontakter. Då tror jag att du hittar åtminstone något som är värt att testa. Det finns bl a en hel del personer som är medlemmar i TALAkademin som bär på en hel del erfarenheter.
”Många bäckar små, blir till en stor å.”
Jag menar med detta, vi är alla unika individer och därför måste vi skapa vår egen väg och finna vårt eget sätt att lösa de utmaningar och problem som vi möter.
GillaGilla
”Jag menar med detta, vi är alla unika individer och därför måste vi skapa vår egen väg och finna vårt eget sätt att lösa de utmaningar och problem som vi möter.”
När man gör det, har man stor nytta av att känna till andras erfarenheter.
Det är lätt hänt att jag glömmer att formulera just det som jag vill komma fram till och vill ha sagt. Alltför ofta märker jag, att jag räknar med att just den springande punkten skall vara underförstådd. När så är fallet går inte budskapet fram. Det är olyckligt.
”Man kan inte vara för tydlig!”
GillaGilla
I och med internet så flyter kunskapen gällande stamningsproblematiken på ett helt annat sätt än tidigare årtionden.
Gustaf med flera hjäper till att bearbeta och presentera denna massa av kunskap i cyperspace.
Harrisons hexagontänk är en del av början på något nytt. Varför kunskap gällande stamning har varit så trögflytande och varför internet har betytt så mycket för ventileringen, intresset och därmed processen gällande bearbetning och presentation av kunskap för oss vanliga stammare är en fråga för sig.
Att påstå att vi är unika gällande vår stamningsproblematik kan tolkas på olika sätt. Man kan mena olika saker med ett sådant uttalande. Antingen ser man det som ett startskott til en diskussion eller ett avslut på en diskussion. Det är centralt att skilja på unikt och generellt. Det finns en utmaning i det.Konservatism fyller ett syfte, det kan vara nyttigt att ha historien med i diskussionen.
Personligen föredrar jag högt i tak. Det handlar mycket av strukturer och arbetsätt för att kunna hantera och bearbeta, filtera samt presentera information.
Att arbeta tvärfunktionellt med att hantera en tvärvetenskaplig information.
Sen har vi naturligtvis aspeketen att nyttja kunskapen vi har här och nu på bästa sätt.
Personligen tycker jag att stamningsförbundets satsning på barnläger är suveränt. Likaså att som ett komplement till ungdommarnas rätt till lägren inse att vägen till att hjälpa ungdomar går via förståelse och stöd till föräldrarna.
Jag lyssnade på Bennys TV sändning gällande Härnösands undoms läger. Vårt syfte är att varje barn ska känna sig sedd.
Den ambitionen känns helt rätt.
mvh Peter
GillaGilla