Jag andades med djupa, regelbundna andetag medan Roy mittemot förklarade hur man gradvis tar kontroll över sin stamning. Det var min första McGuire-kurs, men ämnet vi pratade om låg helt utanför kursboken. Roys välvilliga råd till mig är en av de saker jag minns bäst från min första kurs. Jag minns hur hans händer målade upp en bild av två staplar i luften framför mig:

• en hög stapel för alla de situationer då jag förlorat kontrollen över talet och lagrat in stamningen som ett minne av förlägenhet, frustration eller hopplöshet.
• en betydligt lägre stapel för de talsituationer som jag minns som tillfredsställande eller rentav lustfyllda.

Typ så här:

Staplarna symboliserar talsituationer som vi minns endera som negativa eller positiva. Det är alltså inte den faktiska graden av stamning och talflyt som illustreras, utan det inlagrade minnet av stamning och talflyt. De flesta som stammar har lärt sig att associera vissa ljud, ord eller situationer med stamning. Vi kan alla peka på situationer då minnet av stamning har avgjort om vi stammat eller inte. Och vi har nog alla lekt med tanken att om vi bara kunde glömma bort att vi stammar, så skulle vi nog prata som andra!

Men tyvärr påminns vi ju om stamningen varje dag. Dessutom utlöser den negativa känslor som vi av naturliga skäl vill undvika. Det är lätt att glömma en händelse om den inte påverkar oss, men känslan av att förlora kontrollen över talet när man ska säga något är väldigt obehaglig, hur många gånger man än upplever den. Alla situationer då vi inte kunnat säga vad vi velat, på det sätt vi velat, sparas automatiskt i vårt minne och plockas fram i medvetandet i liknande situationer i framtiden. Det är en naturlig skyddsmekanism som utlöser för att göra oss vaksamma på en potentiellt farlig situation. Ironiskt nog är det ju alls bra att varje gång man ska säga något viktigt påminnas om mängder av tidigare situationer då man stammat.

Det här är skälet till att jag inte tror på metoder som utgår helt från att förändra attityden till stamningen. Mina negativa tankar bygger på obestridlig erfarenhet av tidigare misslyckanden och triggas automatiskt i situationer där jag tidigare stammat. Det går inte att glömma bort tankarna på stamning, eller låtsas som att de inte finns. Det enda sättet är att gradvis bryta ner dem genom att utmana dagens sanningar om vad man kan och inte kan: kort sagt att se sig själv lyckas i situationer där man tidigare misslyckats.

Det är här staplarna kommer in. Målet för en hållbar stamningsbehandling bör vara att öka andelen positiva erfarenheter av att prata, samtidigt som man försöker minimera effekten av negativa erfarenheter. Ingenting kan vara mer övertygande än vår egen upplevda verklighet (vare sig den är positiv eller negativ). När vi själva upplever att vi kan behålla kontrollen över talet i en svår situation förändras vår självbild. Den är den känslan som bryter ner stamningen. Den är den känslan man ska samla på och försöka uppleva så ofta som möjligt.

Tyvärr är det ofta motsatsen som händer istället. Varje gång jag försöker prata får jag bekräftat att jag inte kan. Den är den känslan som befäster stamningen, som håller oss kvar i eländet.

Men anta att jag genom att använda en talteknik får en ökad kontroll över mitt tal. Effekten är visserligen temporär, men den räcker för att inleda en positiv spiral. Jag börjar prata mer på jobbet, ringa mer samtal, vågar vara mer social. I de flesta situationer känner jag att jag behåller kontrollen över talet. Vad händer då med sanningen att jag inte kan prata? Sanningen förändras. Inte för att jag intalar mig att jag har förändrats, utan för att jag faktiskt har förändrats. Så här kan det se ut efter en tid:

Här ser det jämt ut, men det är knappast något jämnviktsläge. De gamla tankarna finns kvar och påverkar mig fortfarande. Jag har precis lika stor anledning att hålla fast vid tron på min oförmåga att prata, som tron på min nyvunna förmåga. Samma känsla av osäkerhet kan fortfarande infinna sig innan jag går in i talsituationer. Minsta problem kan utlösa förvirring och paralysera mig då min gamla verklighet ställs mot den nya.

Det sägs att om två vanor är lika starka vinner den vana man haft längst. Frågan är om tankevanor fungerar på samma sätt. Det skulle innebära att den röda stapeln gradvis återfår dominansen om jag slutar göra framsteg när staplarna är lika höga. Hjärnforskare brukar dock framhäva hjärnans plasticitet, alltså dess förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. Nya intryck anses ha större påverkan på våra tankar och känslor än tidigare intryck. Det talar istället för att den gröna stapeln borde växa. Min och andras erfarenheten från stamningsbehandling är dock att de negativa tankarna inte förändras lika snabbt som talet. Man tänker fortfarande på stamning trots att man inte längre stammar. Tendensen är att den röda stapeln växer.

Det är skälet till att jag inte tror på metoder som utgår helt från talteknik. Man behöver taltekniken för att komma igång, men om man inte samtidigt arbetar på sina attityder om vad som är möjligt – genom att pressa sig att göra saker man tidigare undvikit – blir framstegen endast temporära.

Men låt säga att jag förstått allt det här när staplarna är lika höga och lyckas behålla motivationen att kämpa vidare. Då kan det på sikt bli så här bra:

Jag har träffat många i McGuireprogrammet som inte längre tycks ha några större problem med stamning, som åker på kurserna mest i preventivt syfte och för att de får en kick av att hjälpa de nya. Man varken hör eller ser att de använder någon speciell teknik när de pratar. Faktum är att tekniken verkar ha spelat ut sin roll, men det är inte vad som sägs. Var och en får upptäcka sanningen på egen hand. Den officiella versionen är att vi integrerar tekniken i vårt normala talbeteende.

Så kan det också vara till viss del, men jag tror samtidigt att samma personer skulle klara sig lika bra om de provade en helt annan talteknik. Min erfarenhet är att det inte är tekniken som upprätthåller framstegen, utan övertygelsen att man kan prata och att det är kul att prata. Tekniken är bara vägen dit.